Vägen går vidare, framåt och uppåt

Vilken resa det har varit. Från ett smått hysteriskt liv som dubbelarbetande mamma till en fullständig kollaps, sjukdom och den långa vägen tillbaka. Nej förresten, inte tillbaka. Vägen går vidare, framåt och uppåt men absolut inte tillbaka till hur livet såg ut innan, det är ett som är säkert. Nej, nu startar ett nytt liv där jag kan fortsätta utvecklas som människa och må ännu bättre.

Det är lockande att försöka skriva ner alla insikter som jag tagit till mig under året men jag låter bli. Det är upp till var och en att ta reda på vad som känns rätt och riktigt och våga lita på sin innersta röst. Det enda jag vill säga är att svaren finns där, gott folk, om ni bara vågar ställa frågorna.

Och på tal om gott folk, vad hade jag gjort utan er? Att ni har funnits där och läst mina inlägg, kommit med uppmuntran när jag mått som sämst och glada tillrop vid mina (om än små) framsteg har betytt massor. Tack snälla ni.

Allting har sin tid och nu är jag redo att lämna ”Horton” bakom mig. Kanske startar jag en ny blogg med en annan inriktning? Vill du följa med på den resan så skriver du bara en kommentar här nedanför och talar om adressen till din blogg eller mail så lovar jag att meddela när det finns något nytt att läsa.

Ha det så bra och lev livet! Det planerar jag att göra.

Kramar i massor
från Fia

Mot nya äventyr

Nej är inte alltid nej hos Försäkringskassan

"Bland dem som begär en omprövning av Försäkringskassans avslag om sjukpenning och havandeskapspenning får nästan var tionde igenom en ändring av beslutet."

"Om omprövningen inte leder till ändrat beslut är länsrätten nästa steg. Bland dem som driver sitt sjukpenningärende dit lyckas var fjärde få igenom en ändring, visar utdrag ur Domstolsverkets statistik."

Källa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-tionde-far-ratt-mot-forsakringskassan-1.972069

"Två tidigare chefer på Försäkringskassan har bytt sida för att på konsultbasis hjälpa sjuka att få rätt mot gamla arbetsgivaren."

"– Personer med diffusa värksjukdomar som inte går att visa objektivt med prover drabbades hårt när reglerna i sjukförsäkringen stramades upp. Ofta får de ingenting hur sjuka de än är, säger Erik Ward."

Källa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/konsulter-hjalper-sjuka-mot-forsakringskassan-1.999189

Hur vet egentligen en stackars bortglömd Novemberkaktus (som knappt får något dagsljus eller vatten) att det är november och att det är dags att blomma?

För att man har lust

Vilken lycka att känna krafterna återvända. Idag fick jag för mig att jag skulle måla väggarna i arbetsrummet och satte genast igång. Bara sådär.

Det omålade arbetsrummet har länge varit ett dåligt samvete som jag skjutit upp hundratals gånger men så idag fick jag lust att måla. Det gick snabbt och lätt och det var underbart att bara stå där och måla i lugn och ro (eh, ja... typ).

Vilken skillnad att göra något för att man har lust jämfört med att göra det för att man känner att man måste.

Rädda för Svinis

Jag har gått omkring som en lycklig liten solstråle mitt i ösregn och storm. Glad och tacksam för att migränen inte är så jobbig, att det är roligt på jobbet, att jag sovit två nätter utan insomningstabletter och att jag slipper ha på mig mina solglasögon var och varannan dag.

Men nu har även jag fått en dos av det eländiga i form av en förkylning. Jag har försökt ignorera den några dagar men i morse skickade mina kollegor hem mig från jobbet. Förstår inte varför, jag har varit på jobbet i sämre skick än så här. Vad är väl en täppt näsa, envisa (och högljudda) nysningar, lock för öronen, en hjärna som är som en degklump och snor som rinner och flyger omkring mig?

De är nog rädda för Svinis. Mesar.

Ruttet novemberväder

Cephalea stänger

Tråkiga nyheter för alla som behöver specialisthjälp:

"Med anledning av att dr Mattias Linde fått en överläkartjänst med forskningsinriktning på ett huvudvärkscentrum utomlands stänger Cephalea Huvudvärkscentrum 091231."

Vad hade jag tagit mig till om jag inte fått träffa Mattias Linde i februari 2009? Hur lång tid hade det tagit för mig att få rätt diagnos då? Vad ska alla migräniker och Hortonpatienter göra nu?

Det är ett skämt att den ordinarie vården ska ta hand om människor med komplicerad huvudvärksproblematik.

Bild från www.migransallskapet.se

Idag ska det firas

Idag ska det firas. Min fina lilla syster fyller 25 år och jag är inte längre sjukskriven. Hurra för oss!

Grattis syrran, du är bäst!

På bebisspaning

Förra helgen hälsade vi på Alvar, 5 veckor och den här helgen fick vi träffa Rut, 4 veckor och lill-kusinen Adam, 9 dagar. Välkomna alla nya små personer!

Såååååå mysigt...

Hur får man rätt mot Försäkringskassan?

Jag fick en fråga här på bloggen om hur man gör för att få rätt mot Försäkringskassan.

Jag tror att det första man måste göra är att fundera över om det är värt att ta striden eller inte. Det kostar otroligt mycket kraft och energi att ständigt vara i konflikt med FK och de ynka krafterna behöver man för att bli frisk.

En viktig sak i detta är att få tag på en läkare som är bra på att skriva sjukintyg. Det var först den fjärde läkaren i ordningen som verkligen tog sig tid att skriva ett bra underlag för min sjukskrivning. Hon lät mig fylla i diverse formulär som skulle visa på hur jag mådde eftersom det inte fanns några röntgenbilder, förhöjda värden eller annat som kunde visa hur det var ställt. Hon tog sig även tid att skriva ett långt, kompletterande brev utöver själva sjukintyget. Dessutom skrev min chef en detaljerad rollbeskrivning där det tydligt framgick vad jobbet krävde av mig i form av flexibilitet, stresstålighet osv. Dessutom hade jag ett välskrivet intyg från specialist Mattias Linde som intygade att jag var "fysiskt helt invalidiserad med behov av sängläge". Trots dessa starka sjukintyg så sa alltså Försäkringskassan nej och hävdade att det inte "gick att utläsa att ett aktivitetshindrande tillstånd förelåg".

Jag fick hjälp. När jag mådde som sämst och precis hade gett upp när det gäller FK så kom min svärfar förbi och sa:
- Ge mig alla papper så ska jag titta igenom det där.
Sedan dess har han hjälp mig med att skriva brev och överklaga för varje nej vi fått. Han har sett till att vi hela tiden gjort vad vi kunnat och inte missat i korrespondensen med FK. När vi hade fått det slutliga avslaget så överklagade han det hela i Länsrätten och nu verkar det som om vi slutligen kommer att få rätt. Det är enorm insats han har gjort och jag är oerhört tacksam för hans hjälp.

Man måste räkna med att det kommer att ta tid. I mitt fall har det gått ett helt år och jag vet fortfarande inte om jag kommer att få någon sjukpenning eller inte. Du behöver ha en plan för vad du ska göra om du aldrig får ett korvöre, vilket förstås är jättesvårt eftersom man inte vet hur lång tid det kommer ta att bli frisk.

Så mitt råd till dig är - ta hjälp! Både när det gäller att bli frisk men även för att orka driva kampen mot Försäkringskassan.

Lycka till och hoppas verkligen att du snart mår bättre. Kramar

Är det värt att ta striden eller inte?

Yoga tills jag blir 100

Nu blir det ingen mer yoga förrän vårterminen sätter igång igen efter årsskiftet. Hur ska jag överleva tills dess?

Jag har upptäckt att yoga är helt fantastiskt och jag kommer att yoga tills jag blir 100 år - minst.

Bette Calman

Att en vacker dag få en medalj

Jag funderar kring det här med att känna sig jäktad och stressad, på väg mot något diffust mål men utan att riktigt veta vart. Att försöka vara så duktig som möjligt med någon slags förhoppning om att en vacker dag få en medalj, ett pris, kanske en befordran eller ett tack. Att minsann få visa att man kunde.

Kunde vad då? Visa vad då? Pris av vem? Och varför? För att man kämpat och slitigt och varit duktig?!

Så går det sakta, sakta upp för en att det inte finns något pris. Att det inte ens är en tävling. Vad är det då man kämpat så för att uppnå? Det är faktiskt ingen som bryr sig om vad jag har för mig. Alla har fullt upp med att springa sina egna lopp och har inte tid att se hur fantastiskt duktig jag är.

Snopet kanske? Men oerhört befriande när man inser att det faktiskt inte spelar någon roll om man är duktig eller dålig, snygg eller ful, populär eller impopulär. Det betyder ju faktiskt att jag är fri att leva mitt liv på ett helt nytt sätt med oändligt många fler möjligheter än tidigare.

Underbara tanke.

I know you want me

Michael Jackson + Pitbull = familjeunderhållning

Låt mig få sova

För ett år sedan hade jag börjat inse att jag inte mådde så bra. Jag hade svårt att acceptera diagnosen Hortons huvudvärk (att det inte skulle gå att göra någonting åt min värk) och började min egen lilla utredning.

• Jag gick till optikern för att kontrollera synen och han sa att det mycket väl kunde vara så att min huvudvärk kom av att jag haft fel styrka på mina glasögon.
• Jag gick till tankläkaren som sa att huvudvärken berodde på att min käkled var lite utsliten och att jag gnisslade tänder.
• Jag gick till en AT-läkare på vårdcentralen som gav mig antibiotika eftersom hon trodde att värken berodde på en bihåleinflammation.
• Jag gjorde en datortomografi i Skene för att undersöka om det fanns något i min hjärna som orsakade värken.
• Jag gick till en massör eftersom det var troligt att min värk berodde på spänningar i axlar och nacke.

Parallellt med detta krämade jag ur de sista krafterna genom att ge allt på jobbet, på kvällstid ägnade jag mig åt mitt extraknäck, jag tog hand om sjuka barn, vi försökte bli klara med de sista byggprojekten innan vintern, gick på tjejmiddagar, höststädning med samfälligheten, skjutsade till barnkalas, gick på dop och barnteater och klämde in en föreläsning med Kay Pollak som jag trodde skulle motivera mig och ge mig mer energi. Istället satt jag på seminariet och hade svårt att hålla mig vaken och kunde inte ta till mig ett enda budskap och det enda jag tänkte var:
-Låt mig få sova.

Så här i efterhand förstår jag inte vad det var som pressade mig eller vad jag försökte uppnå. Vad var det jag försökte hinna med?

Inte ens Kay Pollak kunde inspirera mig

Vad är det jag inte ser?

Idag var jag fruktansvärt ilsken och sur när jag vaknade och hela förmiddagen var jag arg som ett bi. Som tur var hade jag bokat in en lunch hos en vän och efter nio bitar sushi, lite tjejsnack och en stor kaffe latte så kändes livet mycket ljusare.

Hon hade fått en fråga att fundera över som löd: Vad är det jag inte ser? och vi funderade fram och tillbaka på vad som kunde menas med det.

Men nu så slog det mig. Svaret.

Det är förstås oändligt mycket vi inte ser eller kan förstå. Världen är full av överraskningar, komplicerade samband och oväntade vändningar. Jag tror att svaret på gåtan är just det, att vara ödmjuk inför livet och alla dess mysterier men se det som en utmaning att försöka förstå och begripa så mycket vi bara kan under vår korta livstid. Det finns ingen risk att bli fullärd för det kommer alltid att finnas mycket mer att förstå.

Dagens filosofilektion - direkt från ljuva Hällsvik

Lära känna sig själv och sin aura

Var det någon som såg när den norska prinsessan Märtha Louise var med i Skavlan härom kvällen? Hon har tillsammans med Elisabeth Samnöy skrivit boken "Möt din skyddsängel" som har kommit ut i affärerna nu i höst. Visst lät det lite flummigt det här med änglar men jag tyckte att hennes budskap att "det är viktigt att lära känna sig själv och sin aura" var väldigt intressant.

Hon nämnde att vissa människor har sin aura nära sig själva och andra har en aura som sträcker sig långt ut. Om jag funderar över hur jag själv är som person så är det ganska tydligt att jag har en "stor" aura. Nackdelen med det är att jag delar med mig av mig själv samtidigt som jag tar in mycket av det som finns runtomkring mig, vilket enligt Märtha Louise leder till att jag dräneras på energi. I mina öron låter det högst sannolikt.

Jag behöver alltså träna på att "förminska min aura" och fokusera på det jag ska göra och inte sitta med spetsade öron och öppna sinnen precis hela tiden. Det här är en enorm utmaning för mig, att fokusera inåt och skjuta världen lite längre ifrån mig.

Det är nog bäst att jag planerar in några fler meditationskvällar hos Ingalill i Sjökullen så att jag får träna mig lite.

Prinsessa som har koll på det här med andlighet

Driva ut de sista demonerna

Herregud, var ska det här sluta? Det går som på räls för den här gamla sjukskrivna skräphögen. Jag kanske rent utav hinner driva ut de sista demonerna och bli frisk till den 14:e november då min sjukskrivning tar slut?

Grattis på födelsedagen lilla mamsen!

Skråla ikapp med Céline

Jobba, jobba, jobba, hämta barn, äta och sedan iväg till yogan. För att få ner pulsen lite slet jag åt mig några lugna CD-skivor att lyssna på i bilen och det blev återigen en nostalgitripp utan dess like (jag tror inte att jag köpt en endaste skiva de senaste fem, tio åren). Den här gången förflyttades jag tillbaka till 1998.

Funkar jättebra att skråla ikapp med Céline i bilen

Halloweenkalas med barnen

Nej, nu mår jag väl lite för bra ändå? Jag höll igång i trädgården (och startade nästan en skogsbrand) halva lördagen och var på Halloweenkalas med barnen på kvällen och ändå höll sig skallen hyfsat i schack.

Idag vaknade jag utan värk så nu blir utmaningen att inte gå igång på alla växlar och boka upp dagen med för mycket aktiviteter. Måste spara på krafterna.

Vi smygstartade Halloween redan förra helgen så vår
"Robotpumpa" börjar bli lite medtagen.

Smågodis

Grymt bra arbetsvecka avklarad och nu är det fredagskväll med smågodis och Barda. Jag brukar ligga däckad i migrän på fredagskvällarna men idag tror jag nog att jag ska klara av att titta på Idol till och med.

Salta sillar

Värken ändrar karaktär

Min värk håller på att ändra karaktär. Den första värken som drabbade mig hösten 2008 var otroligt intensiv och påminde närmast om förlossningssmärtor vilket var en av anledningarna till att jag fick diagnosen Hortons huvudvärk. Det var en fruktansvärd smärta som främst satt kring höger öga och för att stå ut med den intensiva smärtan så satt jag och vaggade fram och tillbaka, gick runt, runt, runt i rummet eller helt enkelt låg framåtlutad över soffan medan jag rabblade för mig själv "-Det går snart över, det går snart över, det går snart över" för att inte fullständigt tappa förståndet.

Värken ändrades sedan till att mer likna klassisk migrän med illamående och molande värk men som inte var lika intensiv som "Hortonattackerna" (eller vad det nu var). Jag insåg att det bästa var att ligga blick stilla i ett mörkt rum i absolut tystnad och försöka fokusera på andningen tills värken tillslut släppte. De här anfallen varade ganska länge, jag kunde bli liggande i timmar.

Nu händer det att jag får ett riktig migränanfall då och då men allt oftare kommer värken som en vass smärta kring ögat på bara några sekunder, helt utan förvarning. Om jag då tar en värktablett och sätter mig ner och blundar så kan det gå över på bara en kvart. Det är alltså korta intensiva stunder då jag faktiskt kan klara av att vända värken innan den går över i regelrätt migrän.

Utöver dessa olika anfall har jag en snudd på kronisk värk som är med mig till och från varje dag. Den variera i styrka och jag tror att det ofta handlar det om spänningshuvudvärk eller en mild migrän. Med solglasögon och ett lugnt tempo så klarar jag av mina dagar utan att det behöver leda till att värken intensifieras.

Idag fick jag veta att det är bra att värken ändrar karaktär för då kan den vara på väg bort! Det var precis vad jag behövde höra för visst tappar jag ibland tron på att det kommer att bli bättre. Det gäller att inte glömma bort att jag långsamt blir bättre och bättre och på sikt hoppas jag att jag ska vara helt fri från värk och smärta.

Rosor

Kul på jobbet

Idag var det riktigt kul att jobba! Hörde ni? KUL! Jag blev så upplivad av ett möte att jag fullkomligt studsade fram i korridorerna.

Det fick jag såklart sota för - pang! så slog värken till. Arrghh vad tröttsamt! Fast i ärlighetens namn så gjorde det inte så mycket, jag hade haft en kanondag fram tills dess och det gick dessutom över relativt snabbt så det är inte ens värt att skriva om.

Att det däremot var riktigt kul på jobbet i dag, det är värt att lägga på minnet.

Lite av ett skämt

Precis hemkommen från ett yogapass. Jag har avancerat från lättyoga med pensionerade damer på äldreboendet här i byn till ett kvällspass i Borås.

Det var en härlig stämning med tända ljus och lugn musik men så var det ju det här med själva övningarna. Jag är inte i mitt livs form (minst sagt) och har aldrig varit särskilt mjuk eller rörlig så att försöka få till Universalställningen var lite av ett skämt. Hur är det tänkt att jag ska få i knät på ena sidan av kroppen och skulderbladet på andra? Kan man operera bort ryggraden?

Bild från http://www.yoga.se/

Jag har allt jag behöver

Avslutar helgen med en helt fantastisk meditation hos Ingalill på Sjökullen. Min syster och jag är nu harmoniska, vi litar på vår intuition och står i kontakt med våra inre barn. ;-)

"Jag har allt jag behöver. Jag accepterar livet fullt ut och uppskattar detta ögonblick av fullständig harmoni."

Bild från http://www.kroppskonst.se/

Länsrätten upphäver Försäkringskassans beslut

"Länsrätten upphäver Försäkringskassans beslut och beviljar XX hel sjukpenning t.o.m. den 25 januari 2009 för det sjukfall som anmäldes den 14 november 2008."

Idag firar vi med Champagne

Det går ju jättebra det här, Sofia!

Det kändes tungt att åka till jobbet idag. Ingen värk förvisso men jag var trött och lite låg efter gårdagens bryt. När jag kom till min plats insåg jag att jag glömt datorn i bilen. Fan. Jag klarade mig igenom första mötet utan dator men min näsa rann konstant och jag började nysa. Skit också. Andra mötet var med Rehab-Bengt och jag berättade om gårdagskvällen, näsan som bara rann och beklagade mig i största allmänhet över hur dåligt jag mådde.

Rehab-Bengt bara tittade på mig och sa:
- Alltså problemet med er är att ni ser allting som sjukdom. Jag träffade en kille i morse som tyckte att han mådde sämre, han kände sig så trött, men vem gör inte det? Jag trodde inte att jag skulle ta mig ur sängen i morse men jag sjukskriver mig inte för det! röt Bengan och stirrade mig i ögonen.

- Man måste skilja på äpplen och päron. Att du reagerade som du gjorde igår är inte konstigt med tanke på den process du gått igenom med Försäkringskassan det senaste året. Att du är förkyld och trött är heller inget konstigt, det är den tiden på året och du har små barn.

-Javisst är det så, fick jag medge. Med skallen är det ju rätt bra den här veckan och på jobbet går det skapligt.

-Ja där ser du, det går ju jättebra det här, Sofia! utropade Bengt glatt och dunkade mig i ryggen.

Ja då så. Då är det väl så. Det går bra nu.

Glittermatch

Ytterligare en mardröm

Mardrömmar och ångestattack. Tryck över bröstet, hyperventilerar, gråter, skakar.
- Vad är det som inte känns bra? frågar min man försiktigt när jag har lugnat mig lite.
- Jag vet inte, hulkar jag. Vimmelmamman har kanske metastaser i lungorna, Arga snickaren är så arg, Lina och Christian har lagt ett bud på ett hus och folk bara döhöhöööööör i Grey's Anatomy...
- OK, svarar M och ser ut som ett frågetecken medan han stryker mig försiktigt över ryggen.

Men i dag när jag vaknade ur ytterligare en mardröm så kom jag på det.

Länsrätten. Idag.

Det känns som att hela mitt liv hänger på det här beslutet. Om de beslutar till Försäkringskassans fördel så betyder ju det att FK har gjort rätt, att deras kränkande behandling har varit rätt.

Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle tackla ett sådant beslut.

Påtvingad eftertanke

Den här perioden av påtvingad eftertanke har verkligen startat något hos mig. Jag känner att jag trots mina begränsningar lever livet fullt ut och är mer ärlig mot mig själv. Eftersom min kropp slagit fullständigt bakut och vägrar göra sådant som inte känns sant och riktigt så har jag inte något annat val än att försöka lyssna och förstå vad det är min kropp vill säga. Det finns inte en chans för mig att bita ihop och gaska upp mig när min skalle har bestämt sig för att protestera mot något som inte känns 100% rätt.

Jag har alltså fått göra en inre storstädning gällande både stora och små saker som t.ex.

Jag lyssnar på nyheter på P1 istället för musik på P3
Jag tar ställning i politiska diskussioner istället för att "förstå båda sidor" (vilket egentligen är ganska fegt och kan likställas med att inte orka bry sig)

• Jag blir upprörd över behandlingen av apatiska flyktingbarn och deras familjer
• Jag förfasas över Sverigedemokraternas utspel i veckan
• Jag följer intresserat Vigsel och äktenskapsfrågan som diskuteras vid dagens kyrkomöte

Hmm... Jag kanske skulle starta en politisk blogg istället?
Ja, ja, kanske en annan gång. Här kommer fortsättningen.

Jag tycker om att läsa men klarar inte längre av böcker som "Lyckans hjul" av Kajsa Ingmarsson (förlåt)
Jag sitter framför brasan och stickar istället för att ligga i TV-soffan
Jag tycker om att vara ute i naturen
Jag gillar att promenera
Jag älskar att gräva, bära och lyfta i trädgården
Jag har fått en verklig aha-upplevelse genom yoga och meditation
Jag kan inte leva utan musik
Jag lunchar med mina vänner istället för att jobba in lunchen
Jag får energi av tjejmiddagar
Jag njuter av vatten

Det kan tyckas vara självklara saker men eftersom krafterna inte räcker till mer än en bråkdel av det jag tidigare gjorde så är det viktigt att jag hela tiden påminner mig om mina prioriteringar. Om jag bränner min energi på sådant som bara känns OK så går jag miste om det som är absolut viktigast. Som att bygga Lego med Herman eller spela fotboll med Frans. Eller kyssa min man.

Grovarbetande bankman

Låg kvar i sängen med ett leende på läpparna

Jag tror att det har vänt nu. Jag har kunnat sova skapligt två nätter i rad och det gör verkligen stor skillnad både avseende värken och humöret. När jag vaknade till för första gången i natt kunde jag konstatera att klockan var fyra och att jag alltså sovit som en stock från tio på kvällen till fyra på morgonen. Jag blev så lycklig att jag låg kvar i sängen med ett leende på läpparna tills det var dags att gå upp några timmar senare.

Post nubila Phoebus

Drömmer mig tillbaka

Jag har fått veta att Länsrätten ska fatta sitt beslut om min sjukpenning nu på torsdag. Det blir en utmaning att inte grubbla över det i veckan.

Istället drömmer jag mig tillbaka till Villa Fridhem där jag och Martin fick lite egen tid i helgen.

Bild från www.villafridhem.se

Smörlåtar från forntiden

Så drar jag igång min sentimentala Spotifylista med smörlåtar från forntiden och så blir livet underbart lätt att leva. Håll till godo.

K-Ci & Jo Jo - All my life:
http://www.youtube.com/watch?v=GAtfzA4KbEY

Boyz II Men - End of the road:
http://www.youtube.com/watch?v=XZcG0NBMcDA

Man bor väl i hus för att kunna spela musik på hög volym?

Soleländet

Jag har tagit en promenad och blivit bjuden på lunch. Att hänga ut sig själv och sitt elände på bloggen har helt klart sina fördelar. *ler*

Det var skönt att komma ut i friska luften men tyvärr så var det svårt att njuta eftersom solen skar in i huvudet (trots mina asgrymma solglasögon). Tur att vi har en mörk källare som jag kan gömma mig i resten av dagen och förtränga det underbara vädret och soleländet.

Soleländet skar in i mitt huvud

Klokt och förnuftigt

Gårdagens vila gjorde gott. Idag känner jag mig lite bättre men har efter en stunds velande (är det viktigare att klara mina timmar på jobbet eller att må bra?) bestämt mig för att stanna hemma även idag. Ett klokt och förnuftigt beslut kanske men riktigt jobbigt att fatta.

Det ser ut att bli ännu en solig dag

Nu orkar jag inte mer

Arrgghh... jag känner mig inte bra idag. Värk i axel, nacke och upp i skallen, tryck över ögat, näsan och bihålorna, värk i käken (alltihop på höger sida) och så illamående. Så här har jag känt mig ett bra tag nu, det är som en mild form av migrän som aldrig riktigt släpper.

Jag har kört på och försökt ignorera det hela men nu orkar jag inte mer. Jag känner att ett anfall inte är långt borta så nu är det hög tid att bryta trenden. Nu trappar jag upp medicinerna, stänger ner dator och jobbtelefon, avbokar dagens möte och bäddar ner mig i sängen. Idag får det bli en vilodag.

Höstlöv

Bara att säga tack och hej

Idag fick jag ett migränanfall på jobbet. Fan.

Kunde jag ha undvikit det om jag inte glömt solglasögonen hemma? Om jag sagt nej till lunchen med en kollega? Tagit värktabletter i tid?

Den här gången eskalerade värken långsamt under dagen och det mest tydliga symptomet var att näsan aldrig slutade rinna (alltid höger sida). Under lunchen och efterföljande möte så satt jag och snöt mig mer eller mindre konstant och det var nog många som backade ett par steg av rädsla för svininfluensan när de såg mitt till synes förkylda nylle. Sedan kom illamåendet och då var det bara att säga tack och hej. Jag letade snabbt reda på ett vilorum och la mig ner med tröjan över huvudet för att stänga ute allt ljus, väntade på att värken skulle gå över och sedan tog tröttheten över och jag bara sov.

Vaknade efter någon timme av att jag frös som bara den (måste verkligen se till att det investeras i filtar till vilrummen) och när jag yrvaket satte mig upp i soffan kunde jag konstatera att attacken var över. I kroppen fanns bara en känsla av lugn, trötthet och frihet från smärta. Tack och lov.

Frihet från smärta

En god natts sömn och en bra dag

Så var arbetsveckan igång. Den här veckan känner jag mig starkare än jag gjort på länge och jag hoppas att jag ska kunna få åtminstone en dag utan att behöva ta några värktabletter. Igår trodde jag att jag skulle klara mig utan och jag kände mig så himla tuff på kvällen att jag även hoppade över min insomningstablett (som annars börjar bli ett stående inslag). Jag sov förvisso ett par timmar men det var en väldigt ytlig och orolig sömn. Vid midnatt fick jag gå upp och ta både en värktablett och en sömntablett och efter det fick jag några timmars sömn innan vår yngste son kom in till oss vid fyratiden. Sedan blev det inte mycket till sovning eftersom han inte precis ligger stilla (!) och klockan sex var det dags för en ny dag. Inte vad man kan kalla en helt optimal natt men ändå helt OK.

Jag känner väldigt stort samband mellan en god natts sömn och en bra dag. Det är oerhört viktigt för mig att få sova och det känns lite märkligt att jag har tappat den förmågan. Undrar egentligen när jag började sova dåligt? Kanske när jag blev gravid med vår äldste son för lite drygt sex år sedan?

Jag vill verkligen lära mig att sova gott igen, något som brukade vara så självklart. Det skulle med all säkerhet få mig att slippa värk och må bättre. Det tar emot att behöva ta en tablett för att kunna sova men det är så himla svårt att låta bli medicinerna när jag mår bättre av att ta dem. Kortsiktigt är det alltid en lättnad att ta sina piller men vad händer egentligen med kroppen på lång sikt?

Underbara höstfärger på träd och buskar

Lycka är att gräva

Lycka är att gräva

Standardiserat trevlighetsleende

Det är skillnad på att bränna av ett standardiserat trevlighetsleende jämfört med ett äkta leende som inte går att hålla tillbaka ens om man försöker.

Bakom mina solglasögon

Jag har sagt nej

Idag har jag varit modig. Jag har sagt nej till ett uppdrag på jobbet som av olika anledningar hade kunnat bli för tufft för mig. Som alltid när jag måste eller tvingas säga ifrån så känns det fruktansvärt jobbigt och jag blir rädd att göra någon besviken. Så även idag.

Men så bestämde jag mig för att ta tag i det hela och säga som det var, att jag hellre ville ha ett annat uppdrag som jag trodde skulle passa mig bättre.

Döm om min förvåning när jag möttes av idel hurrarop och glada miner. Det var inte ett dugg svårt och jag kände mig så stolt över att ha sagt nej till något som inte kändes riktigt bra i magen.

När man säger nej till något så säger man faktiskt ja till något annat, inte sällan sig själv.

En bra dag

Jag känner på mig att det kommer att bli en bra dag idag. Kolla in den här filmen så kommer du snart att känna likadant.

Tack till Happy för inspiration

Helt fri från antidepressiva

Idag kan jag fira att jag är helt fri från antidepressiva Tryptizol som jag har tagit för en bättre tolerans mot smärta. Nedtrappningen har gått fint, jag har inte märkt någonting. Visst funderar jag över om den överhuvudtaget har varit till någon hjälp sedan jag började ta den i slutet av januari men det spelar ingen roll nu. Det känns riktigt skönt att inte behöva stoppa i mig dessa tabletter varje kväll.

Den aktiva substansen Amitriptylin är sömngivande
och används för behandling av kronisk smärta

Samarbetssvårigheter med Försäkringskassan

Det är väl ingen nyhet att jag och Försäkringskassan har lite svårt att komma överens. För det mesta förtränger jag denna myndighet ur mitt medvetande och låtsas som om de inte har någon påverkan på mitt liv.

För oinvigda så kan jag berätta att FK konstant avslagit mina ansökningar om sjukpenning och att jag därmed gått sjukskriven både på hel- och deltid i snart ett år utan att få någon ersättning. Nu ska jag inte gå igång på detta delikata ämne men man kan väl konstatera att FK inte gör någon människa frisk utan tvärt om sjukare än vad de skulle behöva vara.

Hur som helst så var det dags för mig att anmäla VAB (Vård Av Barn) eftersom småkillarna varit förkylda och febriga om vart annat den senaste veckan och jag fick snällt logga in på Försäkringskassans hemsida för att anmäla mina dagar. Där har de förstås sänkt min SGI (Sjukpenninggrundande Inkomst) till 50% av den lön jag hade för ett år sedan. Eftersom jag fått ett litet lönelyft det här året (kors i taket) och jag har en 100-procentig tjänst som jag är sjukskriven från till 25% fick jag därför ändra mina inkomstuppgifter. Min SGI ska inte vara sänkt överhuvudtaget eftersom jag är sjukskriven och inte jobbar deltid som de verkar tro.

Nu ska det bli spännande att se hur de reagerar på detta. De får väl slå sina kloka huvuden ihop...

Låter kropp och själ vila

Nu får jag sota för att jag bitit ihop i veckan. Natten till fredag hade jag svårt att sova pga värk och jag fick gå upp och ta en värktablett (det var länge sedan jag sprang och nallade i medicinskåpet mitt i natten).

Natten till idag blev inte ett dugg bättre utan skallen drog igång som bara den efter att jag gått och lagt mig. Trots både insomningstabletter, värktabletter och lite annat smått och gott (Tryptizol, Imovane, Magnecyl, Burana, Nezeril och till sist Almogran) så höll migränen mig uppe i flera timmar innan jag kunde somna.

Så idag tar jag till mig budskapet och låter kropp och själ vila. Alla eventuella projekt har strukits från listan, M ägnar sig åt barnen och jag alternerar mellan att ligga i soffan och lyssna på regnet, sitta och sticka framför brasan och lösa korsord vid köksbordet.

Finfin brasa

Vi är förkylda

Vi är förkylda, genomförkylda, och det hela har pågått i över en vecka nu. Jag och M turas om att vara hemma med barnen och att jobba fast vi egentligen skulle bäddat ner oss allihop för länge sedan.

Som grädde på moset var det igår dags för mig att leverera det utbildningsmaterial som jag arbetat med sedan i somras och milt uttryckt kan man säga att jag fick sänka ambitionen en smula för att bli klar i tid. Igår jobbade jag på så länge jag orkade och sedan åkte jag hem och tog en migränattack. Helt i sin ordning, det här var en engångsföreteelse och nästa vecka har jag inte alls lika pressat på jobbet. Det är bara den här j*vla förkylningen som ska ge med sig.

Tack och lov att det är helg och att det är Idol på TV (men i väntan på det så ska jag nog spela alla smörlåtar jag kan hitta på Spotify och tycka riktigt synd om mig själv).

Bild från www.aftonbladet.se

Stegräknaren på

Idag åker stegräknaren på. Det är nämligen dags för Korpens stegtävling och jag är anmäld via mitt jobb. Gå in på http://www.steg.se/korpen/ och anmäl dig du också.

En kall morgon

Utmaningen

Jag har precis antagit Mamm A's utmaning på http://prinsgus.wordpress.com/

Till jul vill jag vara helt fri från förebyggande medicin, jag vill inte ta värkmedicin mer än 9 dagar per månad och jag vill vara fem kilo lättare.

Det är MIN utmaning. Nu utmanar jag DIG som läser här. Vad vill du åstadkomma innan jul? Det behöver ju inte ha med vikten eller hälsan att göra. Tillsammans kan vi peppa varandra.

Jag var 20 kilo lättare när vi gifte oss 2003

Lider av svårt duktighetssyndrom

Det är bara att ge upp och inse att den här veckan inte kommer att bli som planerat. Idag är jag hemma med sjuka barn och tidplanen har spruckit. Såklart.

När jag ringde in till jobbet i morse och försökte få ihop allting så möttes jag bara av lugna och förnuftiga kollegor på tråden som sa:
- Vad är det egentligen som är så viktigt?
- Ska du verkligen åka in i eftermiddag, är det inte bättre att du stannar hemma med barnen?
- Vi ordnar det här, ta det lugnt.
- Vi skjuter på mötet.
- osv osv

Snacka om underbara människor och snacka om att jag återigen fått bevisat att det är jag som saknar perspektiv och lider av svårt duktighetssyndrom.

Så kram till er alla, idag stannar jag hemma och myser med barnen.

Vill inte bli sjuk

Hela familjen är kraxig och jag vill inte, vill inte, vill inte bli sjuk. Jag är stressad över jobbet fast jag vet att jag inte borde. Det är en hel del som jag måste få gjort innan onsdag och om jag behöver vara hemma med sjuka barn innan dess så kommer jag inte att hinna.

MEN jag antar att det inte är hela världen. Jag måste tro att det inte är hela världen. Jag ska inte stressa upp mig. Jag ska inte jobba över. Jag ska inte ta med mig datorn hem. Hinner jag så hinner jag. "Måste" finns inte i min vokabulär. (Vem är det jag försöker lura?)

Kolla, en larv!

Något fantastiskt

Idag har jag varit med om något fantastiskt. Jag hade lyckats lägga vantarna på en biljett till en konsert som skulle hållas för anställda i en aula inte långt från mitt kontor. Det var Triple&Touch tillsammans med en kör från Sydafrika som skulle uppträda.

Jag var på plats i god tid och gick och satte mig några bänkrader från scenen, det kom in fler och fler människor och till slut var hela lokalen full med folk. Då hörs plötsligt sång och in kommer en grupp på tio ungdomar med de mest fantastiska röster. Jag kunde inte hejda mig utan tårarna bara rann nedför min kinder. Nog för att jag är labil just nu men den här reaktionen hade jag kanske inte räknat med i en aula tillsammans med hundratalet kostymklädda män (och en och annan kvinna). Jag försökte bita mig i läppen, borra in naglarna i handflatan men det var lönlöst, tårarna bara forsade. Jaha, tänkte jag, det är väl inget och göra något åt. Så istället njöt jag av konserten och fortsatte gråta.

Sen visade det sig att jag inte var den enda som blev berörd av framträdandet. Sånggruppen fick hela publiken att sjunga, dansa och klappa i händerna och applåderna ville aldrig ta slut.

http://www.starforlife.org/

Så här ska det låta!

Idol släng dig i väggen - det är så här det ska låta!

Leija Ulming Strand, fyra och ett halvt år

Den mest underbara människan i världen

Det är så vansinnigt svårt att skaka av sig jobbet när man är klar. Eller rättare sagt, jag har så vansinnigt svårt att skaka av mig jobbet när jag är klar. Diskussioner, problem som ska lösas, motstridiga viljor som ska samsas... Jag tar det på allt för stort allvar och vill gärna lösa allas problem. Jag vill att alla mina kollegor, kunder och leverantörer ska gå omkring och må bra och vara glada och tycka att jag är den mest underbara människan i världen!

.

Lite perspektiv var det ja, går det att köpa?

Perspektiv på tillvaron, tack

Lugn resten av veckan

Måndagen avklarad utan värk. Håll tummarna för att jag lyckas hålla mig lugn resten av veckan!

Skönt att ha skogen runt knuten

Tills man riktigt längtar av lust

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."

Sitta fint

Trots att jag inte lyckades ta mig igenom arbetsdagen enligt plan i torsdags så känner jag mig ändå rätt hoppfull. Det var inget konstigt att min kropp protesterade, jag klarar helt enkelt inte att vara koncentrerad och fokuserad mer än korta stunder och det vet jag ju men det tar uppenbarligen tid att lära gamla hundar att sitta.

Följderna av ett migränanfall som det jag hade i torsdags är trötthet och att kroppen blir extra känslig för nya anfall men trots att jag har haft en hel del aktiviteter både fredag och lördag har jag lyckats hålla värken i schack enbart med Burana och nu räknar jag med att efter en god natts sömn kunna fortsätta förra veckans svit av medicin- och värkfria dagar.

Den här gamla jycken ska nog lära sig sitta fint ska ni se!

Borås djurpark

Workshop mellan nio och tre

Workshop mellan nio och tre, jag har kallat till mötet, åtta deltagare från olika delar i organisationen som ska enas kring ett nytt utbildningsupplägg, allt rullar på, jag antecknar febrilt alla synpunkter och förbättringsförslag.

När det är en dryg timma kvar känner jag att jag börjar tappa koncentrationen, det värker lite i nacken och ryggen och jag börjar vända och vrida på mig. Käken spänner, bihålorna trycker och så börjar den nu så bekanta värken kring ögat.
- Jag kanske skulle ta en värktablett? är ungefär så långt jag hinner tänka innan illamåendet sköjer över mig, jag kallsvettas, värken intensifieras.

- Gerd, skulle du kunna anteckna härifrån? Jag måste ta en paus, säger jag samtidigt som jag rycker åt mig handväskan och störtar ut ur konferensrummet och letar reda på närmaste handikapptoalett. Väl där inne tar jag en Zomig Nasal, kräks, släcker lamporna, lägger mig på det lätt urinluktande, iskalla golvet och bara väntar ut skiten.

Två timmar senare släpper det och jag kan på skakiga ben gå tillbaka till konferensrummet, hämta mina grejer och bege mig hemåt. Mötet är avslutat sedan länge och deltagarna har gått tillbaka till sitt. Halvlyckat.

Jag har trappat ner

Det går bra. Jag har trappat ner på Tryptizolen från 50 mg till 40 mg och sedan till 30 mg utan att jag märkt någon negativ förändring. Dessutom är det sex dagar sedan jag tog några som helst värktabletter.

På andras bekostnad

När jag träffade Rehab-Bengt förra veckan så var det en sak han sa som etsade sig fast och som jag inte kunnat sluta tänka på. Han sa:
- Jag förstår inte att du ens kan riskera att bli så dålig som du var i vintras! Bara tanken på det borde få dig att prioritera annorlunda.
- Ja men, protesterade jag, jag gör ju nästan ingenting men jag får huvudvärk ändå!
När han sedan hotade med att jag skulle få gå ner i tid (istället för upp) så blev jag riktigt orolig och kände att det absolut inte fick bli så. Det kändes oerhört viktigt för mig att klara av att jobba mina 75%.

Efter den här helgen blev det skrämmande tydligt att jag faktiskt kan må bra. Jag kan till och med må jättebra under vissa förutsättningar. Hur kommer det sig då att jag inte gör det? Jo, det är helt enkelt så att jag inte prioriterar mitt mående allra högst. Jag trodde att jag gjorde det men det är inte riktigt sant.

Igår kväll till exempel sa min man att han hade fått en möjlighet att spela golf nästa onsdag.
- Vad kul, det får vi såklart lösa, svarade jag reflexmässigt.
När jag sedan började fundera över vad det egentligen skulle innebära i form av värk och sjukfrånvaro för min del så kanske det inte var så självklart. Men hur skulle jag kunna säga nej till M som har slitit som ett djur för att ta hand om mig och barnen det senaste året? Hur kan jag neka honom att gå en golfrunda bara för att jag inte ska få huvudvärk? Hur sjutton ska jag kunna sätta mitt mående i första hand när det blir på andras bekostnad?

Michael Jackson Tribute

Har ni sett klippet från 2009 MTV Video Music Awards som gick av stapeln igår? Om inte, klicka här: http://www.mtv.se/mtv/?StoryId=71551&playlistId=141374&vid=436576

Jag kan inte hålla mig längre,
klart att Michael ska vara med på bloggen

Lugn och harmonisk

Första arbetsdagen avklarad utan värk. Nu återstår bara kvällen med familjen... Klarar jag av att hålla mig lugn och harmonisk under resten av dagen kan jag förhoppningsvis notera fyra dagar utan värktabletter, vilket skulle bli ett rekord.

Vårt eget Blue Hawaii

Bristningar på magen, döden och allt däremellan

Så underbart det var att få två dagar för mig själv. Mellan varven glömmer jag bort hur betydelsefull den tiden är. Lugna timmar i bilen med Beyoncé och en påse Ahlgrens Bilar, en suverän tjejmiddag där vi gick igenom allt från barn, jobb, Michael Jackson, bristningar på magen, döden och allt däremellan. Dagen därpå blev det en långpromenad i solen och jag blev så himla ompysslad av pappa och hans lilla familj. Jag hade inte en en tillstymmelse av huvudvärk under de här två dagarna!

Östergötland

Tjejmiddag i min gamla hemstad

Jag har blivit bjuden på en tjejmiddag i min gamla hemstad i morgon kväll. Å ena sidan vore det vansinnigt kul att vara med på "återträffen" men å andra sidan så vet jag redan nu att jag aldrig kommer att orka sätta mig i bilen och köra 30 mil efter en hel arbetsvecka. Skulle jag ändå lyckas med det så kommer helgen och nästa vecka med all säkerhet att vara förstörd.

Så vad gör man? Jo, jag har tagit ledigt! I morgon har jag semester och då ska jag först yoga med ett gäng pensionerade damer, efter det ska jag hem och packa inför min lilla road trip och sedan ger jag mig iväg. Det ska bli fantastiskt roligt och jag räknar med att jag genom att ta ledigt en dag orkar med resten av helgen och nästa vecka.

Så trevlig helg!
önskar Partypinglan

Inte värsta sortens migrän

Efter två bra arbetsdagar men med aningens för mycket entusiasm så blev det en heldag i sängläge. Inte värsta sortens migrän men ändå. Jag har bara mig själv att skylla, jag har pressat det lite för mycket de senaste tre dagarna, och då är det bara att gilla läget och packa ner sig. Nu framåt kvällen känns det bättre så jag räknar med att det ska gå bra att jobba som vanligt i morgon torsdag. På det igen bara!

Om rymden har ett slut

- Har rymden verkligen inget slut?
- Nej, just det.
- Men har den verkligen inte det?
- Eh.. tänk så här, om rymden har ett slut vad finns det bakom den i så fall?
Herman skiner upp och tittar på mig med ett lyckligt leende och säger utan att tveka:
- Det är där den verkliga fantasin finns! Där kan man simma femtio tusen meter, springa jättefort och så finns det trollspön med riktig magi.

Min älskade lilla filosof

Mindful walking

Åh, vilken vecka! Jag är så lättad och glad att jag lyckats vända trenden och idag känner jag mig nästan "normal".

Jag har arbetat lite varje dag och har fått stöttning både från min terapeut, Rehab-Bengt (som förvisso läxade upp mig en smula), min familj och mina arbetskamrater och med så massivt stöd kan jag inte göra annat än att må bra.

Den här veckan har jag även hittat tillbaka till lugnet. Jag har fått påminna mig om att inte springa fram i korridorerna på jobbet med en laptop på ena armen, pratandes i mobiltelefon, på väg till nästa möte för då tar det inte många minuter innan jag måste bryta. Nej, jag praktiserar "mindful walking" numera, dvs när jag går, så går jag. Precis bara det och ingenting annat. När jag kör bil så kör jag bil, ingenting annat. När jag äter, så äter jag, inte pratar eller läser samtidigt osv.

På kvällarna har jag inte tvättat, städat, plockat, ätit, tittat på TV... utan helt enkelt satt mig ner i soffan med en filt över mig och en tänd brasa precis intill. Då känner jag hur det pirrar och sticker i kroppen och inser hur svårt jag har att faktiskt varva ner. Men efter en stund i lugn och ro så går det faktiskt, även en hektisk vardagskväll. Nu ser det förvisso ut som om ett mindre världskrig dragit fram här hemma men det får det vara värt för med skallen är det riktigt bra.

Visingsö

Jag är ett psykosomatiskt monster

Hela jag är ett psykosomatiskt monster. Trots så mycket ansträngning från min sida att förstå min kropp så har jag fortfarande en gigantisk klyfta mellan vad "jag" vill och vad min kropp vill. I dagsläget är det bara att konstatera att det är min kropp som vet bäst vad jag behöver. Det är lite skrämmande att jag har bott i den här kroppen i 33 år utan att faktiskt lyssna till den.

Nu är det ju inte så att "jag" är skild från min kropp utan den mentala delen hör ju i allra högsta grad ihop med den fysiska och de båda delarna påverkar varandra. Den värk jag lever med är ett alldeles utmärkt exempel på en psykosomatisk sjukdom eftersom jag efter alla möjliga medicinska undersökningar fått veta att "det inte är något fel på mig" trots att verkligheten säger någonting annat.

Enligt Wikipedia är Psykosomatisk något som berör både själ och kropp (grekiskans psykhe och soma). Psykosomatiska sjukdomar (till exempel astma och diffus värk) kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar. Sjukvården har emellertid nu övergivit detta begrepp, då någon skarp gräns emellan kropp och själ (i sjukdomssammanhang) är svår att dra.

Brahehus

Ren galenskap?

Idag har jag insett hur viktig naturen och tystnaden är för mig. Ja, inte bara för mig - för människan. Hur kan det vara så att jag och så många med mig glömt bort det? Vi är inte gjorda för att köra bil, jobba på kontor, träna på gym eller bo i trånga lägenheter i stan. Vi är gjorda för något annat. Att leva i samklang med naturen och tystnaden.

Det är mycket möjligt att jag håller på att bli galen, men att fortsätta leva som jag hittills gjort känns inte som ett alternativ. Men hur tar man steget? Vad är det som saknas? Eller rättare sagt, vad ska bort?

Jag kan inte åka fem mil fram och tillbaka varje dag för att tillbringa åtta timmar om dagen i ett asfalterat industriområde. Jag kan inte ha ett arbete vars syfte och mening inte talar till mig.

Jag vill tillbringa mer tid med dem jag älskar och mer tid i trädgården och nära naturen. Jag vill cykla mera. Och jag vill ha den där kaninen som jag längtat efter så länge. Fånigt? Ren galenskap? Mig kvittar det vilket men vilken lättnad att äntligen nått denna insikt.

Tack till Madeleine Hessérus som skrivit den fantastiska boken "Till ISOLA". Varning! Bör ej läsas av den som trivs alldeles utmärkt med sitt hektiska storstadsliv och vill förbli ovetandes...

Puss på er!

Vackra Vättern