Smågodis

Grymt bra arbetsvecka avklarad och nu är det fredagskväll med smågodis och Barda. Jag brukar ligga däckad i migrän på fredagskvällarna men idag tror jag nog att jag ska klara av att titta på Idol till och med.

Salta sillar

Kul på jobbet

Idag var det riktigt kul att jobba! Hörde ni? KUL! Jag blev så upplivad av ett möte att jag fullkomligt studsade fram i korridorerna.

Det fick jag såklart sota för - pang! så slog värken till. Arrghh vad tröttsamt! Fast i ärlighetens namn så gjorde det inte så mycket, jag hade haft en kanondag fram tills dess och det gick dessutom över relativt snabbt så det är inte ens värt att skriva om.

Att det däremot var riktigt kul på jobbet i dag, det är värt att lägga på minnet.

Det går ju jättebra det här, Sofia!

Det kändes tungt att åka till jobbet idag. Ingen värk förvisso men jag var trött och lite låg efter gårdagens bryt. När jag kom till min plats insåg jag att jag glömt datorn i bilen. Fan. Jag klarade mig igenom första mötet utan dator men min näsa rann konstant och jag började nysa. Skit också. Andra mötet var med Rehab-Bengt och jag berättade om gårdagskvällen, näsan som bara rann och beklagade mig i största allmänhet över hur dåligt jag mådde.

Rehab-Bengt bara tittade på mig och sa:
- Alltså problemet med er är att ni ser allting som sjukdom. Jag träffade en kille i morse som tyckte att han mådde sämre, han kände sig så trött, men vem gör inte det? Jag trodde inte att jag skulle ta mig ur sängen i morse men jag sjukskriver mig inte för det! röt Bengan och stirrade mig i ögonen.

- Man måste skilja på äpplen och päron. Att du reagerade som du gjorde igår är inte konstigt med tanke på den process du gått igenom med Försäkringskassan det senaste året. Att du är förkyld och trött är heller inget konstigt, det är den tiden på året och du har små barn.

-Javisst är det så, fick jag medge. Med skallen är det ju rätt bra den här veckan och på jobbet går det skapligt.

-Ja där ser du, det går ju jättebra det här, Sofia! utropade Bengt glatt och dunkade mig i ryggen.

Ja då så. Då är det väl så. Det går bra nu.

Glittermatch

Klokt och förnuftigt

Gårdagens vila gjorde gott. Idag känner jag mig lite bättre men har efter en stunds velande (är det viktigare att klara mina timmar på jobbet eller att må bra?) bestämt mig för att stanna hemma även idag. Ett klokt och förnuftigt beslut kanske men riktigt jobbigt att fatta.

Det ser ut att bli ännu en solig dag

Nu orkar jag inte mer

Arrgghh... jag känner mig inte bra idag. Värk i axel, nacke och upp i skallen, tryck över ögat, näsan och bihålorna, värk i käken (alltihop på höger sida) och så illamående. Så här har jag känt mig ett bra tag nu, det är som en mild form av migrän som aldrig riktigt släpper.

Jag har kört på och försökt ignorera det hela men nu orkar jag inte mer. Jag känner att ett anfall inte är långt borta så nu är det hög tid att bryta trenden. Nu trappar jag upp medicinerna, stänger ner dator och jobbtelefon, avbokar dagens möte och bäddar ner mig i sängen. Idag får det bli en vilodag.

Höstlöv

Bara att säga tack och hej

Idag fick jag ett migränanfall på jobbet. Fan.

Kunde jag ha undvikit det om jag inte glömt solglasögonen hemma? Om jag sagt nej till lunchen med en kollega? Tagit värktabletter i tid?

Den här gången eskalerade värken långsamt under dagen och det mest tydliga symptomet var att näsan aldrig slutade rinna (alltid höger sida). Under lunchen och efterföljande möte så satt jag och snöt mig mer eller mindre konstant och det var nog många som backade ett par steg av rädsla för svininfluensan när de såg mitt till synes förkylda nylle. Sedan kom illamåendet och då var det bara att säga tack och hej. Jag letade snabbt reda på ett vilorum och la mig ner med tröjan över huvudet för att stänga ute allt ljus, väntade på att värken skulle gå över och sedan tog tröttheten över och jag bara sov.

Vaknade efter någon timme av att jag frös som bara den (måste verkligen se till att det investeras i filtar till vilrummen) och när jag yrvaket satte mig upp i soffan kunde jag konstatera att attacken var över. I kroppen fanns bara en känsla av lugn, trötthet och frihet från smärta. Tack och lov.

Frihet från smärta

En god natts sömn och en bra dag

Så var arbetsveckan igång. Den här veckan känner jag mig starkare än jag gjort på länge och jag hoppas att jag ska kunna få åtminstone en dag utan att behöva ta några värktabletter. Igår trodde jag att jag skulle klara mig utan och jag kände mig så himla tuff på kvällen att jag även hoppade över min insomningstablett (som annars börjar bli ett stående inslag). Jag sov förvisso ett par timmar men det var en väldigt ytlig och orolig sömn. Vid midnatt fick jag gå upp och ta både en värktablett och en sömntablett och efter det fick jag några timmars sömn innan vår yngste son kom in till oss vid fyratiden. Sedan blev det inte mycket till sovning eftersom han inte precis ligger stilla (!) och klockan sex var det dags för en ny dag. Inte vad man kan kalla en helt optimal natt men ändå helt OK.

Jag känner väldigt stort samband mellan en god natts sömn och en bra dag. Det är oerhört viktigt för mig att få sova och det känns lite märkligt att jag har tappat den förmågan. Undrar egentligen när jag började sova dåligt? Kanske när jag blev gravid med vår äldste son för lite drygt sex år sedan?

Jag vill verkligen lära mig att sova gott igen, något som brukade vara så självklart. Det skulle med all säkerhet få mig att slippa värk och må bättre. Det tar emot att behöva ta en tablett för att kunna sova men det är så himla svårt att låta bli medicinerna när jag mår bättre av att ta dem. Kortsiktigt är det alltid en lättnad att ta sina piller men vad händer egentligen med kroppen på lång sikt?

Underbara höstfärger på träd och buskar

Jag har sagt nej

Idag har jag varit modig. Jag har sagt nej till ett uppdrag på jobbet som av olika anledningar hade kunnat bli för tufft för mig. Som alltid när jag måste eller tvingas säga ifrån så känns det fruktansvärt jobbigt och jag blir rädd att göra någon besviken. Så även idag.

Men så bestämde jag mig för att ta tag i det hela och säga som det var, att jag hellre ville ha ett annat uppdrag som jag trodde skulle passa mig bättre.

Döm om min förvåning när jag möttes av idel hurrarop och glada miner. Det var inte ett dugg svårt och jag kände mig så stolt över att ha sagt nej till något som inte kändes riktigt bra i magen.

När man säger nej till något så säger man faktiskt ja till något annat, inte sällan sig själv.

Samarbetssvårigheter med Försäkringskassan

Det är väl ingen nyhet att jag och Försäkringskassan har lite svårt att komma överens. För det mesta förtränger jag denna myndighet ur mitt medvetande och låtsas som om de inte har någon påverkan på mitt liv.

För oinvigda så kan jag berätta att FK konstant avslagit mina ansökningar om sjukpenning och att jag därmed gått sjukskriven både på hel- och deltid i snart ett år utan att få någon ersättning. Nu ska jag inte gå igång på detta delikata ämne men man kan väl konstatera att FK inte gör någon människa frisk utan tvärt om sjukare än vad de skulle behöva vara.

Hur som helst så var det dags för mig att anmäla VAB (Vård Av Barn) eftersom småkillarna varit förkylda och febriga om vart annat den senaste veckan och jag fick snällt logga in på Försäkringskassans hemsida för att anmäla mina dagar. Där har de förstås sänkt min SGI (Sjukpenninggrundande Inkomst) till 50% av den lön jag hade för ett år sedan. Eftersom jag fått ett litet lönelyft det här året (kors i taket) och jag har en 100-procentig tjänst som jag är sjukskriven från till 25% fick jag därför ändra mina inkomstuppgifter. Min SGI ska inte vara sänkt överhuvudtaget eftersom jag är sjukskriven och inte jobbar deltid som de verkar tro.

Nu ska det bli spännande att se hur de reagerar på detta. De får väl slå sina kloka huvuden ihop...

Vi är förkylda

Vi är förkylda, genomförkylda, och det hela har pågått i över en vecka nu. Jag och M turas om att vara hemma med barnen och att jobba fast vi egentligen skulle bäddat ner oss allihop för länge sedan.

Som grädde på moset var det igår dags för mig att leverera det utbildningsmaterial som jag arbetat med sedan i somras och milt uttryckt kan man säga att jag fick sänka ambitionen en smula för att bli klar i tid. Igår jobbade jag på så länge jag orkade och sedan åkte jag hem och tog en migränattack. Helt i sin ordning, det här var en engångsföreteelse och nästa vecka har jag inte alls lika pressat på jobbet. Det är bara den här j*vla förkylningen som ska ge med sig.

Tack och lov att det är helg och att det är Idol på TV (men i väntan på det så ska jag nog spela alla smörlåtar jag kan hitta på Spotify och tycka riktigt synd om mig själv).

Bild från www.aftonbladet.se

Lider av svårt duktighetssyndrom

Det är bara att ge upp och inse att den här veckan inte kommer att bli som planerat. Idag är jag hemma med sjuka barn och tidplanen har spruckit. Såklart.

När jag ringde in till jobbet i morse och försökte få ihop allting så möttes jag bara av lugna och förnuftiga kollegor på tråden som sa:
- Vad är det egentligen som är så viktigt?
- Ska du verkligen åka in i eftermiddag, är det inte bättre att du stannar hemma med barnen?
- Vi ordnar det här, ta det lugnt.
- Vi skjuter på mötet.
- osv osv

Snacka om underbara människor och snacka om att jag återigen fått bevisat att det är jag som saknar perspektiv och lider av svårt duktighetssyndrom.

Så kram till er alla, idag stannar jag hemma och myser med barnen.

Vill inte bli sjuk

Hela familjen är kraxig och jag vill inte, vill inte, vill inte bli sjuk. Jag är stressad över jobbet fast jag vet att jag inte borde. Det är en hel del som jag måste få gjort innan onsdag och om jag behöver vara hemma med sjuka barn innan dess så kommer jag inte att hinna.

MEN jag antar att det inte är hela världen. Jag måste tro att det inte är hela världen. Jag ska inte stressa upp mig. Jag ska inte jobba över. Jag ska inte ta med mig datorn hem. Hinner jag så hinner jag. "Måste" finns inte i min vokabulär. (Vem är det jag försöker lura?)

Kolla, en larv!

Den mest underbara människan i världen

Det är så vansinnigt svårt att skaka av sig jobbet när man är klar. Eller rättare sagt, jag har så vansinnigt svårt att skaka av mig jobbet när jag är klar. Diskussioner, problem som ska lösas, motstridiga viljor som ska samsas... Jag tar det på allt för stort allvar och vill gärna lösa allas problem. Jag vill att alla mina kollegor, kunder och leverantörer ska gå omkring och må bra och vara glada och tycka att jag är den mest underbara människan i världen!

.

Lite perspektiv var det ja, går det att köpa?

Perspektiv på tillvaron, tack

Workshop mellan nio och tre

Workshop mellan nio och tre, jag har kallat till mötet, åtta deltagare från olika delar i organisationen som ska enas kring ett nytt utbildningsupplägg, allt rullar på, jag antecknar febrilt alla synpunkter och förbättringsförslag.

När det är en dryg timma kvar känner jag att jag börjar tappa koncentrationen, det värker lite i nacken och ryggen och jag börjar vända och vrida på mig. Käken spänner, bihålorna trycker och så börjar den nu så bekanta värken kring ögat.
- Jag kanske skulle ta en värktablett? är ungefär så långt jag hinner tänka innan illamåendet sköjer över mig, jag kallsvettas, värken intensifieras.

- Gerd, skulle du kunna anteckna härifrån? Jag måste ta en paus, säger jag samtidigt som jag rycker åt mig handväskan och störtar ut ur konferensrummet och letar reda på närmaste handikapptoalett. Väl där inne tar jag en Zomig Nasal, kräks, släcker lamporna, lägger mig på det lätt urinluktande, iskalla golvet och bara väntar ut skiten.

Två timmar senare släpper det och jag kan på skakiga ben gå tillbaka till konferensrummet, hämta mina grejer och bege mig hemåt. Mötet är avslutat sedan länge och deltagarna har gått tillbaka till sitt. Halvlyckat.

På andras bekostnad

När jag träffade Rehab-Bengt förra veckan så var det en sak han sa som etsade sig fast och som jag inte kunnat sluta tänka på. Han sa:
- Jag förstår inte att du ens kan riskera att bli så dålig som du var i vintras! Bara tanken på det borde få dig att prioritera annorlunda.
- Ja men, protesterade jag, jag gör ju nästan ingenting men jag får huvudvärk ändå!
När han sedan hotade med att jag skulle få gå ner i tid (istället för upp) så blev jag riktigt orolig och kände att det absolut inte fick bli så. Det kändes oerhört viktigt för mig att klara av att jobba mina 75%.

Efter den här helgen blev det skrämmande tydligt att jag faktiskt kan må bra. Jag kan till och med må jättebra under vissa förutsättningar. Hur kommer det sig då att jag inte gör det? Jo, det är helt enkelt så att jag inte prioriterar mitt mående allra högst. Jag trodde att jag gjorde det men det är inte riktigt sant.

Igår kväll till exempel sa min man att han hade fått en möjlighet att spela golf nästa onsdag.
- Vad kul, det får vi såklart lösa, svarade jag reflexmässigt.
När jag sedan började fundera över vad det egentligen skulle innebära i form av värk och sjukfrånvaro för min del så kanske det inte var så självklart. Men hur skulle jag kunna säga nej till M som har slitit som ett djur för att ta hand om mig och barnen det senaste året? Hur kan jag neka honom att gå en golfrunda bara för att jag inte ska få huvudvärk? Hur sjutton ska jag kunna sätta mitt mående i första hand när det blir på andras bekostnad?

Lugn och harmonisk

Första arbetsdagen avklarad utan värk. Nu återstår bara kvällen med familjen... Klarar jag av att hålla mig lugn och harmonisk under resten av dagen kan jag förhoppningsvis notera fyra dagar utan värktabletter, vilket skulle bli ett rekord.

Vårt eget Blue Hawaii

Inte värsta sortens migrän

Efter två bra arbetsdagar men med aningens för mycket entusiasm så blev det en heldag i sängläge. Inte värsta sortens migrän men ändå. Jag har bara mig själv att skylla, jag har pressat det lite för mycket de senaste tre dagarna, och då är det bara att gilla läget och packa ner sig. Nu framåt kvällen känns det bättre så jag räknar med att det ska gå bra att jobba som vanligt i morgon torsdag. På det igen bara!

Mindful walking

Åh, vilken vecka! Jag är så lättad och glad att jag lyckats vända trenden och idag känner jag mig nästan "normal".

Jag har arbetat lite varje dag och har fått stöttning både från min terapeut, Rehab-Bengt (som förvisso läxade upp mig en smula), min familj och mina arbetskamrater och med så massivt stöd kan jag inte göra annat än att må bra.

Den här veckan har jag även hittat tillbaka till lugnet. Jag har fått påminna mig om att inte springa fram i korridorerna på jobbet med en laptop på ena armen, pratandes i mobiltelefon, på väg till nästa möte för då tar det inte många minuter innan jag måste bryta. Nej, jag praktiserar "mindful walking" numera, dvs när jag går, så går jag. Precis bara det och ingenting annat. När jag kör bil så kör jag bil, ingenting annat. När jag äter, så äter jag, inte pratar eller läser samtidigt osv.

På kvällarna har jag inte tvättat, städat, plockat, ätit, tittat på TV... utan helt enkelt satt mig ner i soffan med en filt över mig och en tänd brasa precis intill. Då känner jag hur det pirrar och sticker i kroppen och inser hur svårt jag har att faktiskt varva ner. Men efter en stund i lugn och ro så går det faktiskt, även en hektisk vardagskväll. Nu ser det förvisso ut som om ett mindre världskrig dragit fram här hemma men det får det vara värt för med skallen är det riktigt bra.

Visingsö

Jag skulle bara...

Har suttit och jobbat hemifrån halva min "lediga" dag. Inte bra, jag vet, jag ska genast sluta. Jag skulle bara...

Jag ligger lite högt på mina arbetade timmar den här veckan så jag får kanske ta och vara hemma i morgon istället och samla krafter till fredag. Jag vill ju inte ta ut mig, eller ännu värre, råka ut för en utskällning av Rehab-Bengt!

Jag som tagit det så lugnt idag

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...