Nu orkar jag inte mer

Arrgghh... jag känner mig inte bra idag. Värk i axel, nacke och upp i skallen, tryck över ögat, näsan och bihålorna, värk i käken (alltihop på höger sida) och så illamående. Så här har jag känt mig ett bra tag nu, det är som en mild form av migrän som aldrig riktigt släpper.

Jag har kört på och försökt ignorera det hela men nu orkar jag inte mer. Jag känner att ett anfall inte är långt borta så nu är det hög tid att bryta trenden. Nu trappar jag upp medicinerna, stänger ner dator och jobbtelefon, avbokar dagens möte och bäddar ner mig i sängen. Idag får det bli en vilodag.

Höstlöv

En god natts sömn och en bra dag

Så var arbetsveckan igång. Den här veckan känner jag mig starkare än jag gjort på länge och jag hoppas att jag ska kunna få åtminstone en dag utan att behöva ta några värktabletter. Igår trodde jag att jag skulle klara mig utan och jag kände mig så himla tuff på kvällen att jag även hoppade över min insomningstablett (som annars börjar bli ett stående inslag). Jag sov förvisso ett par timmar men det var en väldigt ytlig och orolig sömn. Vid midnatt fick jag gå upp och ta både en värktablett och en sömntablett och efter det fick jag några timmars sömn innan vår yngste son kom in till oss vid fyratiden. Sedan blev det inte mycket till sovning eftersom han inte precis ligger stilla (!) och klockan sex var det dags för en ny dag. Inte vad man kan kalla en helt optimal natt men ändå helt OK.

Jag känner väldigt stort samband mellan en god natts sömn och en bra dag. Det är oerhört viktigt för mig att få sova och det känns lite märkligt att jag har tappat den förmågan. Undrar egentligen när jag började sova dåligt? Kanske när jag blev gravid med vår äldste son för lite drygt sex år sedan?

Jag vill verkligen lära mig att sova gott igen, något som brukade vara så självklart. Det skulle med all säkerhet få mig att slippa värk och må bättre. Det tar emot att behöva ta en tablett för att kunna sova men det är så himla svårt att låta bli medicinerna när jag mår bättre av att ta dem. Kortsiktigt är det alltid en lättnad att ta sina piller men vad händer egentligen med kroppen på lång sikt?

Underbara höstfärger på träd och buskar

Helt fri från antidepressiva

Idag kan jag fira att jag är helt fri från antidepressiva Tryptizol som jag har tagit för en bättre tolerans mot smärta. Nedtrappningen har gått fint, jag har inte märkt någonting. Visst funderar jag över om den överhuvudtaget har varit till någon hjälp sedan jag började ta den i slutet av januari men det spelar ingen roll nu. Det känns riktigt skönt att inte behöva stoppa i mig dessa tabletter varje kväll.

Den aktiva substansen Amitriptylin är sömngivande
och används för behandling av kronisk smärta

Låter kropp och själ vila

Nu får jag sota för att jag bitit ihop i veckan. Natten till fredag hade jag svårt att sova pga värk och jag fick gå upp och ta en värktablett (det var länge sedan jag sprang och nallade i medicinskåpet mitt i natten).

Natten till idag blev inte ett dugg bättre utan skallen drog igång som bara den efter att jag gått och lagt mig. Trots både insomningstabletter, värktabletter och lite annat smått och gott (Tryptizol, Imovane, Magnecyl, Burana, Nezeril och till sist Almogran) så höll migränen mig uppe i flera timmar innan jag kunde somna.

Så idag tar jag till mig budskapet och låter kropp och själ vila. Alla eventuella projekt har strukits från listan, M ägnar sig åt barnen och jag alternerar mellan att ligga i soffan och lyssna på regnet, sitta och sticka framför brasan och lösa korsord vid köksbordet.

Finfin brasa

Utmaningen

Jag har precis antagit Mamm A's utmaning på http://prinsgus.wordpress.com/

Till jul vill jag vara helt fri från förebyggande medicin, jag vill inte ta värkmedicin mer än 9 dagar per månad och jag vill vara fem kilo lättare.

Det är MIN utmaning. Nu utmanar jag DIG som läser här. Vad vill du åstadkomma innan jul? Det behöver ju inte ha med vikten eller hälsan att göra. Tillsammans kan vi peppa varandra.

Jag var 20 kilo lättare när vi gifte oss 2003

Sitta fint

Trots att jag inte lyckades ta mig igenom arbetsdagen enligt plan i torsdags så känner jag mig ändå rätt hoppfull. Det var inget konstigt att min kropp protesterade, jag klarar helt enkelt inte att vara koncentrerad och fokuserad mer än korta stunder och det vet jag ju men det tar uppenbarligen tid att lära gamla hundar att sitta.

Följderna av ett migränanfall som det jag hade i torsdags är trötthet och att kroppen blir extra känslig för nya anfall men trots att jag har haft en hel del aktiviteter både fredag och lördag har jag lyckats hålla värken i schack enbart med Burana och nu räknar jag med att efter en god natts sömn kunna fortsätta förra veckans svit av medicin- och värkfria dagar.

Den här gamla jycken ska nog lära sig sitta fint ska ni se!

Borås djurpark

Workshop mellan nio och tre

Workshop mellan nio och tre, jag har kallat till mötet, åtta deltagare från olika delar i organisationen som ska enas kring ett nytt utbildningsupplägg, allt rullar på, jag antecknar febrilt alla synpunkter och förbättringsförslag.

När det är en dryg timma kvar känner jag att jag börjar tappa koncentrationen, det värker lite i nacken och ryggen och jag börjar vända och vrida på mig. Käken spänner, bihålorna trycker och så börjar den nu så bekanta värken kring ögat.
- Jag kanske skulle ta en värktablett? är ungefär så långt jag hinner tänka innan illamåendet sköjer över mig, jag kallsvettas, värken intensifieras.

- Gerd, skulle du kunna anteckna härifrån? Jag måste ta en paus, säger jag samtidigt som jag rycker åt mig handväskan och störtar ut ur konferensrummet och letar reda på närmaste handikapptoalett. Väl där inne tar jag en Zomig Nasal, kräks, släcker lamporna, lägger mig på det lätt urinluktande, iskalla golvet och bara väntar ut skiten.

Två timmar senare släpper det och jag kan på skakiga ben gå tillbaka till konferensrummet, hämta mina grejer och bege mig hemåt. Mötet är avslutat sedan länge och deltagarna har gått tillbaka till sitt. Halvlyckat.

Jag har trappat ner

Det går bra. Jag har trappat ner på Tryptizolen från 50 mg till 40 mg och sedan till 30 mg utan att jag märkt någon negativ förändring. Dessutom är det sex dagar sedan jag tog några som helst värktabletter.

Lugn och harmonisk

Första arbetsdagen avklarad utan värk. Nu återstår bara kvällen med familjen... Klarar jag av att hålla mig lugn och harmonisk under resten av dagen kan jag förhoppningsvis notera fyra dagar utan värktabletter, vilket skulle bli ett rekord.

Vårt eget Blue Hawaii

Jag som tagit det så lugnt idag

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...

Dags att börja må bra

Semestern börjar lida mot sitt slut och på måndag är det dags att börja jobba igen efter sköna veckor både här hemma och hos släkten. Huvudvärken har mestadels hållt sig i schack så jag kan konstatera att med värktabletter i princip dagligen och sömntabletter då och då, så fixar jag att ha semester med mina killar. Det får väl räknas som godkänt?

Inför hösten så hoppas jag att jag ska må allt bättre och bättre och kunna trappa ner på den förebyggande medicineringen (Tryptizol) och även kunna dra ner på värktabletterna (Burana). Man ska inte äta värkmedicin mer än 9 dagar/månad enligt Mattias Linde på Cephalea Huvudvärkscentrum och för att klara det så behöver jag må avsevärt bättre än idag.

Jag funderar mycket över hur jag ska göra för att slippa värk och få en bättre hälsa på det stora hela och då tänker jag på sömn, mat, träning och stress. Sömnen är A och O, funkar inte den så funkar inte jag. En sömnlös natt innebär alltid värk dagen därpå. Att äta mer näringsriktig mat och komma igång med träningen hoppas jag ska leda till att jag blir piggare, lättare, gladare och att jag kommer att slippa spänningshuvudvärk. Jag har faktiskt skrivit in mig hos Viktväktarna och noterade (till min stora förskräckelse) att jag gått upp cirka 20 kilo sedan jag började få ont i huvudet för snart två år sedan. Lägg sedan till fem kilo som jag hade lagt på mig efter graviditeterna så har vi 25 kilo som ska bort!

Jag har hela tiden varit medveten om att det dragit iväg med vikten men har inte orkat tänka på det och när jag blev ordentligt sjuk så bestämde jag mig dessutom för att helt strunta i min vikt då det var fullt tillräckligt att försöka tackla värken. Så på sätt och vis ska man nog se min önskan att gå ner i vikt som ett friskhetstecken, att jag helt enkelt har energi att bry mig om min vikt, mitt välmående och inte minst mitt utseende. Det är helt enkelt dags att börja må bra. Jag vill få tillbaka den gamla Fia, mig själv.

Svårigheten med att sätta upp mål på det här sättet är ju att all stress triggar huvudvärk. Jag kan inte pressa mig genom att banta och börja träna som en besatt, det klarar jag helt enkelt inte, så det blir en utmaning att på ett lugnt och sansat sätt börja vända trenden. Men har jag klarat mig igenom den här fruktansvärda vintern så klarar jag väl lite till, så se upp där ute, nu är jag på gång!

Bråviken en härlig sommardag

Migränanfall i antågande

Efter några dagar och nätter med spänningshuvudvärk var det torsdag och jag skulle ta bilen till jobbet. Redan när jag satte mig i bilen så insåg jag att det skulle bli en tuff dag och jag tog en värktablett och hoppades på att värken skulle lugna ner sig. Det gjorde den inte utan ögat rann mer och mer, jag blev täppt i näsan och värken intensifierades. Väl framme på parkeringen utanför jobbet så insåg jag att jag inte var i skick att jobba men inte heller att köra de fem milen tillbaka. "OK, jag letar upp ett vilorum och vilar någon timme så kanske det vänder", tänkte jag och började promenera mot kontorsbyggnaden.

Jag behövde inte gå många steg innan jag insåg att det var ett riktigt migränanfall i antågande och att jag inte hade något att sätta emot. Alla ljud omkring mig kändes som ett sammelsurium av röster, synen började svika mig och jag fick anstränga mig för att hitta rätt väg bland alla korridorer. Dessutom började jag känna mig illmående, kallsvettig och benen bar mig inte riktigt. "OK, var är det där jäkla vilrummet? Är jag inte framme snart får jag lägga mig på någon toalett." tänkte jag och yrade vidare med handen för höger öga.

Så äntligen hittade jag vilorummet. Jag låste dörren, satte mig på den lilla britsen och famlade i handväskan efter en Zomig Nasal. Den beska smaken av nässprayen var hemsk men jag kände snart att den började verka, en pirrande känsla spred sig i armarna samtidigt som en ofantlig trötthet sköljde över mig. "Måste ställa in mina inplanerade möten" var det enda jag kunde tänka men samtidigt klarade jag inte av att leta fram rätt nummer och än mindre att prata. Jag ringde min man och sa
- Jag mår inte bra, kan du ringa och säga att jag inte kommer?
-Men vad var det som hände?
-Jag kan inte prata nu. Hej då.
Sedan la jag mig ner och sov... Tre timmar senare kunde jag skakig men utan värk börja ta mig hemåt för att lägga mig i min egen säng och sova vidare där. Tack och lov var det över för den gången.

Fyra dagar utan värktabletter!

Hurra! Fyra dagar utan värktabletter - jag tror jag friskförklarar mig.

Under juni månad gick det inte en enda dag utan att jag tog minst en värktablett. Jag får gå tillbaka till den 25:e maj för att hitta en notering om en "drogfri" dag i min kalender. I början skrev jag ner precis hur mycket värktabletter jag åt men nu noterar jag bara om jag har klarat mig utan piller eller nässpray en hel dag. Det är liksom lättare att hålla ordning på...

Packa ner mig i sängen

Den här veckan har jag lyckats jobba mina timmar och det känns som en seger. Däremot blev det kraschlandning fredag kväll och jag fick packa ner mig i sängen med lite Zomig Nasal. Fast det är väl helt OK. Nu gäller det bara att ta det lugnt i helgen och inte drabbas av solpanik och ge sig ut på en massa utan hålla mig inne, eller i alla fall i skuggan.

Ta varje dag, timme och minut för vad det är

Idag har det gått både upp och ner, fram och tillbaka. De första minuterna på dagen började fint men när barnen började gasta så kom värken. Jag fick sätta mig ner och blunda en kvart innan jag kunde fortsätta mina morgonbestyr men det får väl ändå räknas som helt OK (för att vara jag). Sedan iväg till dagis samt lämna av Martin vid bussen, vilket också gick bra. Bilturen in till stan var lite stökig eftersom det blåste halv storm (minst!) så det krävdes en hel del koncentration för att ta mig till jobbet och med det så tilltog förstås värken.

Väl framme på jobbet var jag rätt stressad. Jag ville bli klar med min arbetsuppgift och hade bara en timme på mig innan jag skulle till företagsläkaren och den pressen ledde förstås till att värken ökade i styrka. Dessutom var jag spänd inför läkarbesöket vilket säkert också bidrog till att jag blev allt sämre. Jag tror att det beror på att man är i en så utsatt position när man ska träffa sin läkare, man ska redogöra för hur man mår både framlänges och baklänges och sedan är det bara att hoppas att hon eller han fattar ett beslut om sjukskrivning som känns rätt och att personen i fråga dessutom kan formulera det hela i ett sjukintyg. Vid varje besök väcks en gnutta hopp om att den här gången, just den här gången kanske Försäkringskassan godkänner intyget och betalar ut min sjukpenning. Det är helt enkelt en jobbig situation och idag var jag tvungen att ursäkta mig mitt under vårt samtal för att ta en värktablett innan migränen körde i gång på allvar. Sedan satt jag där och blundade, med handen för ögat, och försökte lugna ner mig medan läkaren knappade på datorn och tillslut gav mig det nya sjukintyget. Det blev (på min begäran) en sjukskrivning på 50%, dvs en upptrappning av min arbetstid med start i morgon. Gött mos.

Efter läkarbesöket funderade jag över hur jag skulle tackla värken. Jag insåg att det bara var att gilla läget, dra i handbromsen och inte försöka kräma ur de sista krafterna utan istället stryka allting från "att göra-listan", lägga mig ner och bara vila. Efter en halvtimme kände jag mig bra mycket bättre och beslutade mig för att luncha tillsammans med två kollegor. Det var precis vad jag behövde, mat och lite småprat och sedan var jag fit for fight igen. Tillbaka på min plats (nu utan värk) så jobbade jag på någon timme innan det var dags att åka hem. Det kändes riktigt tråkigt att behöva lämna kontoret, jag hade ju precis kommit igång! Resten av dagen var helt suverän och jag var så nöjd och glad över att ha kunnat vända värken ytterligare en gång.

Precis så här ser dagarna ut nuförtiden, värken kommer och går och jag vet aldrig på förhand hur det ska sluta. Jag får ta varje dag, timme och minut för vad det är och bara hoppas att det går vägen. Fast det är väl helt OK antar jag även om jag känner mig besviken över att bryta trenden med värktablettsfria dagar. Det blev bara två stycken den här gången.

En dag helt utan värktabletter

Idag har jag jobbat mellan nio och halv två utan problem. Jag klarade mig helt utan värktabletter vilket kändes riktigt skönt. Vem vet, jag kanske får fem värkfria dagar precis som för ett par veckor sedan, innan kalas-rallyt drog igång?

Mina barn är underbara människor

Herregud vilken morgon! Att först och främst masa sig upp ur sängen var en kamp och att sedan genomlida en galen timme med barn som skriker och en make som stressar... Nej, morgnar är inte min grej. Man kan få huvudvärk för mindre.

Det krävdes en bra stund med djupandning i bilen, en värktablett och en kopp kaffe innan jag var människa igen. Jag trodde nog att jag skulle behöva åka hem och lägga mig men det gick faktiskt att vända värken och resten av dagen jobbade jag på med min arbetsuppgift, lunchade och satt i möte som en helt vanlig person. Det gick så bra att jag till och med jobbade över en timme (Rehab-Bengt skulle bli galen). Allting gick finfint ända tills det var dags att hämta barnen, då kom värken igen.

Mina barn är underbara människor men när de gapar och skriker
-Öppna fönstret mamma! -Jag vill sitta i mitten! -Han slog mig! osv osv blir jag stressad och då slår värken till direkt. Inget konstigt med det men otroligt frustrerande eftersom jag såklart vill kunna ta hand om mina egna barn. Ja, ja, det ordnar sig väl. Nu är det fyra dagars ledighet som gäller och jag hoppas på många timmar i trädgården.

Underbara liljekonvaljer (som jag trodde att jag tagit död på)

Lägga ner bloggen

Jag funderar på om jag ska lägga ner bloggen. Den enda gången jag har behov av att skriva är när jag mår dåligt och måste få ur mig allting. Nu känner jag mig tvärt om riktigt glad och full av tillförsikt. Jag är säker på att jag kommer att må allt bättre och bättre och att jag kommer att känna tacksamhet för den här perioden eftersom den har hjälpt mig att få upp ögonen för vad som är viktigt och vad som inte är det. OK, jag har en bit kvar men bara känslan av att det kommer att ordna sig räcker för att jag ska tappa lusten att skriva. Jag är inte arg, förtvivlad eller panikslagen, bara glad. Och det är ju fruktansvärt tråkigt att skriva om och dessutom passar inte den här bloggen för det ändamålet.

En liten sammanfattning:
Jag började få ont i huvudet för drygt ett år sedan.
Jag sökte hjälp på vårdcentralen och fick diagnosen Hortons huvudvärk för nio månader sedan.
Jag blev sjukskriven på heltid för sex månader sedan.
Jag startade bloggen för exakt fem månader sedan.
Jag fick diagnosen migrän för fyra månader sedan (och det var ungefär vid den tiden som det vände uppåt).
Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för tre månader sedan.
Jag började jobba 25% för snart två månader sedan.

Nu är målet att må så pass bra att jag kan trappa ner på medicineringen och bli helt fri från tabletter och annat som jag proppar i mig. Jag vill inte vara sjukskriven utan tillräckligt frisk för att kunna sköta mitt jobb. Jag vill att min man ska slippa ta hela ansvaret för barnen och huset och att vi kan få lite balans i familjen. Framförallt vill jag vara fri från smärta så att jag har kraft att leva livet!

Mysigt men inte så praktiskt

Igår kväll hade jag svårt att somna, tankarna bara for runt i huvudet. Jag övervägde att ta en insomningstablett men bestämde mig för att försöka koppla av utan. Klockan ett eller två kom en yrvaken och kissnödig kille in till oss och jag hjälpte honom till badrummet. Eftersom klockan var rätt mycket och jag fortfarande inte somnat så tog jag en tablett för att i alla fall sova andra delen av natten. Men den yrvakne hjälten ville förstås sova i vår säng och då blev det väldigt trångt helt plötsligt... mysigt men inte så praktiskt. Jag orkade inte bråka om det så jag gick istället in och la mig i Hermans säng men det blev inte fullt så bra som jag hade tänkt mig, jag vände och vred på mig mest hela natten.

Och vad sjutton vill jag säga med det? Jo, dålig natt är lika med dålig dag så nu blir det att ta hand om skallen så att det inte brakar loss fullständigt. Jag ska försöka vila bort värken nu på förmiddagen och istället åka in till jobbet efter lunch. Håll tummarna för att det vänder.

Vårt fina lilla träd blommar nu

Vilken dag!

Vilken dag! Inte en enda värktablett har jag ätit idag och då har jag ändå cyklat till byn, träffat min terapeut (som är rätt underhållande måste jag säga), åkt till jobbet, jobbat fokuserat i säkert en halvtimme, suttit på möte i två timmar, handlat mat, åkt hem, spelat dataspel med H och nu återstår bara en film sedan är saken biff. Vad säger ni va? Ha! Vem är coolast av dem alla?