Låt mig få sova

För ett år sedan hade jag börjat inse att jag inte mådde så bra. Jag hade svårt att acceptera diagnosen Hortons huvudvärk (att det inte skulle gå att göra någonting åt min värk) och började min egen lilla utredning.

• Jag gick till optikern för att kontrollera synen och han sa att det mycket väl kunde vara så att min huvudvärk kom av att jag haft fel styrka på mina glasögon.
• Jag gick till tankläkaren som sa att huvudvärken berodde på att min käkled var lite utsliten och att jag gnisslade tänder.
• Jag gick till en AT-läkare på vårdcentralen som gav mig antibiotika eftersom hon trodde att värken berodde på en bihåleinflammation.
• Jag gjorde en datortomografi i Skene för att undersöka om det fanns något i min hjärna som orsakade värken.
• Jag gick till en massör eftersom det var troligt att min värk berodde på spänningar i axlar och nacke.

Parallellt med detta krämade jag ur de sista krafterna genom att ge allt på jobbet, på kvällstid ägnade jag mig åt mitt extraknäck, jag tog hand om sjuka barn, vi försökte bli klara med de sista byggprojekten innan vintern, gick på tjejmiddagar, höststädning med samfälligheten, skjutsade till barnkalas, gick på dop och barnteater och klämde in en föreläsning med Kay Pollak som jag trodde skulle motivera mig och ge mig mer energi. Istället satt jag på seminariet och hade svårt att hålla mig vaken och kunde inte ta till mig ett enda budskap och det enda jag tänkte var:
-Låt mig få sova.

Så här i efterhand förstår jag inte vad det var som pressade mig eller vad jag försökte uppnå. Vad var det jag försökte hinna med?

Inte ens Kay Pollak kunde inspirera mig

Ta varje dag, timme och minut för vad det är

Idag har det gått både upp och ner, fram och tillbaka. De första minuterna på dagen började fint men när barnen började gasta så kom värken. Jag fick sätta mig ner och blunda en kvart innan jag kunde fortsätta mina morgonbestyr men det får väl ändå räknas som helt OK (för att vara jag). Sedan iväg till dagis samt lämna av Martin vid bussen, vilket också gick bra. Bilturen in till stan var lite stökig eftersom det blåste halv storm (minst!) så det krävdes en hel del koncentration för att ta mig till jobbet och med det så tilltog förstås värken.

Väl framme på jobbet var jag rätt stressad. Jag ville bli klar med min arbetsuppgift och hade bara en timme på mig innan jag skulle till företagsläkaren och den pressen ledde förstås till att värken ökade i styrka. Dessutom var jag spänd inför läkarbesöket vilket säkert också bidrog till att jag blev allt sämre. Jag tror att det beror på att man är i en så utsatt position när man ska träffa sin läkare, man ska redogöra för hur man mår både framlänges och baklänges och sedan är det bara att hoppas att hon eller han fattar ett beslut om sjukskrivning som känns rätt och att personen i fråga dessutom kan formulera det hela i ett sjukintyg. Vid varje besök väcks en gnutta hopp om att den här gången, just den här gången kanske Försäkringskassan godkänner intyget och betalar ut min sjukpenning. Det är helt enkelt en jobbig situation och idag var jag tvungen att ursäkta mig mitt under vårt samtal för att ta en värktablett innan migränen körde i gång på allvar. Sedan satt jag där och blundade, med handen för ögat, och försökte lugna ner mig medan läkaren knappade på datorn och tillslut gav mig det nya sjukintyget. Det blev (på min begäran) en sjukskrivning på 50%, dvs en upptrappning av min arbetstid med start i morgon. Gött mos.

Efter läkarbesöket funderade jag över hur jag skulle tackla värken. Jag insåg att det bara var att gilla läget, dra i handbromsen och inte försöka kräma ur de sista krafterna utan istället stryka allting från "att göra-listan", lägga mig ner och bara vila. Efter en halvtimme kände jag mig bra mycket bättre och beslutade mig för att luncha tillsammans med två kollegor. Det var precis vad jag behövde, mat och lite småprat och sedan var jag fit for fight igen. Tillbaka på min plats (nu utan värk) så jobbade jag på någon timme innan det var dags att åka hem. Det kändes riktigt tråkigt att behöva lämna kontoret, jag hade ju precis kommit igång! Resten av dagen var helt suverän och jag var så nöjd och glad över att ha kunnat vända värken ytterligare en gång.

Precis så här ser dagarna ut nuförtiden, värken kommer och går och jag vet aldrig på förhand hur det ska sluta. Jag får ta varje dag, timme och minut för vad det är och bara hoppas att det går vägen. Fast det är väl helt OK antar jag även om jag känner mig besviken över att bryta trenden med värktablettsfria dagar. Det blev bara två stycken den här gången.