Grattis Meja på födelsedagen

Idag är det en stor dag - grattis Meja på födelsedagen. Stort grattis går förstås även till hennes fantastiska mamma som gjorde jobbet och som numera har tre goa tjejer att ta hand om. Strålande!

Idag har vi haft semester

Idag har vi haft semester. Det är i alla fall så det känns. Medan H var hos en kompis och lekte några timmar så spankulerade jag, maken och Frallan på stan. Vi fikade, gick till Trädgårdsföreningen och jag köpte ett par riktigt bra solglasögon (det gör verkligen skillnad när man har ont i skallen!). Det var helt overkligt att vi kunde gå omkring, titta på folk och bara ha det bra i solen.

Muffins är gott!

Ett par nya gympaskor

Jag är med Korpens stegtävling via jobbet (http://www.steg.se/). De rekommenderar att man går minst sju tusen steg varje dag, vilket motsvarar ungefär fem kilometer. De första veckorna nådde jag inte målet mer än ett par gånger men den här veckan har jag varit superpeppad och sett till att klara mina sju tusen steg per dag och det känns jätteskönt att vara igång igen. Det måste vara ett friskhetstecken att jag börjar tänka på annat än ren överlevnad och att slippa värk. Nu jäklar ska jag komma i form!

Kanske dags att investera i ett par nya gympaskor?

Ta varje dag, timme och minut för vad det är

Idag har det gått både upp och ner, fram och tillbaka. De första minuterna på dagen började fint men när barnen började gasta så kom värken. Jag fick sätta mig ner och blunda en kvart innan jag kunde fortsätta mina morgonbestyr men det får väl ändå räknas som helt OK (för att vara jag). Sedan iväg till dagis samt lämna av Martin vid bussen, vilket också gick bra. Bilturen in till stan var lite stökig eftersom det blåste halv storm (minst!) så det krävdes en hel del koncentration för att ta mig till jobbet och med det så tilltog förstås värken.

Väl framme på jobbet var jag rätt stressad. Jag ville bli klar med min arbetsuppgift och hade bara en timme på mig innan jag skulle till företagsläkaren och den pressen ledde förstås till att värken ökade i styrka. Dessutom var jag spänd inför läkarbesöket vilket säkert också bidrog till att jag blev allt sämre. Jag tror att det beror på att man är i en så utsatt position när man ska träffa sin läkare, man ska redogöra för hur man mår både framlänges och baklänges och sedan är det bara att hoppas att hon eller han fattar ett beslut om sjukskrivning som känns rätt och att personen i fråga dessutom kan formulera det hela i ett sjukintyg. Vid varje besök väcks en gnutta hopp om att den här gången, just den här gången kanske Försäkringskassan godkänner intyget och betalar ut min sjukpenning. Det är helt enkelt en jobbig situation och idag var jag tvungen att ursäkta mig mitt under vårt samtal för att ta en värktablett innan migränen körde i gång på allvar. Sedan satt jag där och blundade, med handen för ögat, och försökte lugna ner mig medan läkaren knappade på datorn och tillslut gav mig det nya sjukintyget. Det blev (på min begäran) en sjukskrivning på 50%, dvs en upptrappning av min arbetstid med start i morgon. Gött mos.

Efter läkarbesöket funderade jag över hur jag skulle tackla värken. Jag insåg att det bara var att gilla läget, dra i handbromsen och inte försöka kräma ur de sista krafterna utan istället stryka allting från "att göra-listan", lägga mig ner och bara vila. Efter en halvtimme kände jag mig bra mycket bättre och beslutade mig för att luncha tillsammans med två kollegor. Det var precis vad jag behövde, mat och lite småprat och sedan var jag fit for fight igen. Tillbaka på min plats (nu utan värk) så jobbade jag på någon timme innan det var dags att åka hem. Det kändes riktigt tråkigt att behöva lämna kontoret, jag hade ju precis kommit igång! Resten av dagen var helt suverän och jag var så nöjd och glad över att ha kunnat vända värken ytterligare en gång.

Precis så här ser dagarna ut nuförtiden, värken kommer och går och jag vet aldrig på förhand hur det ska sluta. Jag får ta varje dag, timme och minut för vad det är och bara hoppas att det går vägen. Fast det är väl helt OK antar jag även om jag känner mig besviken över att bryta trenden med värktablettsfria dagar. Det blev bara två stycken den här gången.

Kammarrätten river upp beslut

"Både försäkringskassan och länsrätten avslog den 58-åriga kvinnans begäran om hel sjukersättning. Efter en dom i kammarrätten rivs de två tidigare besluten upp. Kvinnan har lidit av utmattningsdepression och kunde inte jobba alls, enligt två specialistläkare och en psykolog. Två försäkringsläkare tyckte däremot att hon kunde jobba heltid eller åtminstone halvtid. Men enligt kammarrätten finns det ingen anledning att gå emot behandlande läkares bedömning."

Ur Norrköpings Tidningar 090526

Här hittar du artikeln skriven av Annica Svensson: http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5262552

Snacka om lättlurad

Jag mår bra, mycket bättre än för några månader sedan och till och med jämfört med ett par veckor tillbaka. Jag är förstås väldigt stolt och glad över min utveckling, som jag vet beror på att jag dagligen fattar kloka beslut där jag prioriterar mig själv och min skalle framför måsten och borden.

Ibland är det nästan skrattretande hur lättlurad jag är. I söndags till exempel, då frågade en granne om jag skulle med på promenad lite senare under kvällen. -Visst, det är klart! svarade jag utan att blinka. Sedan smög sig olusten på och jag kände pressen att jag var tvungen att promenera vilket i sin tur triggade den gamla vanliga huvudvärken. Jag velade lite fram och tillbaka och sedan bestämde jag mig för att inte följa med på promenad utan istället parkera mig i TV-soffan. Det var en sån lättnad när jag hade bestämt mig för att inte följa med att värken genast lättade något.

Någon halvtimme senare så kom sms:et: Vi går om 5 min om du vill med -Äh, vad sjutton, det är klart jag ska med! tänkte jag, tog på mig skorna och gick ut. Det blev en härlig runda i rask takt och det kändes förstås jätteskönt. Snacka om lättlurad.

En dag helt utan värktabletter

Idag har jag jobbat mellan nio och halv två utan problem. Jag klarade mig helt utan värktabletter vilket kändes riktigt skönt. Vem vet, jag kanske får fem värkfria dagar precis som för ett par veckor sedan, innan kalas-rallyt drog igång?

Bara det kan väl vara värt lite huvudvärk?

Jag är så trött att jag nästan somnar stående. Jag skulle utan problem kunna gå och lägga mig samtidigt som barnen ikväll. Trots att jag fick sova ända tills jag vaknade i morse så är jag klippt slut och har gått med huvudvärk i princip hela dagen. Det har nog varit för mycket kalasande på sistone.

Idag var det dessutom barnkalas här hemma och jag var lite tveksam till om jag skulle klara mig hela vägen men det gick över förväntan och värken släppte när vi var halvvägs igenom kalaset. Det vimlade av pirater, prinsessor (med och utan lasersvärd), självaste Tingeling, en grön Turtle samt en och annan unge. Herman var supernöjd med alltihop och bara det kan väl vara värt lite huvudvärk?

Om jag orkar ska jag ta mig ut på en promenad lite senare i kväll men annars blir det att ladda inför arbetsveckan. Det är lite nervöst men jag hoppas att det går bra. Jag har börjat fundera över om det kan vara dags att gå upp till 50% och ska diskutera det med företagsläkaren nu på onsdag. Nu återstår bara att hålla tummarna för en bra vecka.

Mormor skulle visa hur man hjular

Mamma (eller mormor kanske jag borde säga) och gänget har varit på besök ett par dagar. Bäst var nog när mormor skulle visa hur man hjular vilket var väldigt inspirerande men inte så lätt att fånga på bild. Jag är frestad att lägga ut en film men jag tror vi håller det inom familjen!

Den tokvackra utsikten

Måste bara lägga in en bild på den tokvackra utsikten!

.

Vilken härlig kväll

Mina barn är underbara människor

Herregud vilken morgon! Att först och främst masa sig upp ur sängen var en kamp och att sedan genomlida en galen timme med barn som skriker och en make som stressar... Nej, morgnar är inte min grej. Man kan få huvudvärk för mindre.

Det krävdes en bra stund med djupandning i bilen, en värktablett och en kopp kaffe innan jag var människa igen. Jag trodde nog att jag skulle behöva åka hem och lägga mig men det gick faktiskt att vända värken och resten av dagen jobbade jag på med min arbetsuppgift, lunchade och satt i möte som en helt vanlig person. Det gick så bra att jag till och med jobbade över en timme (Rehab-Bengt skulle bli galen). Allting gick finfint ända tills det var dags att hämta barnen, då kom värken igen.

Mina barn är underbara människor men när de gapar och skriker
-Öppna fönstret mamma! -Jag vill sitta i mitten! -Han slog mig! osv osv blir jag stressad och då slår värken till direkt. Inget konstigt med det men otroligt frustrerande eftersom jag såklart vill kunna ta hand om mina egna barn. Ja, ja, det ordnar sig väl. Nu är det fyra dagars ledighet som gäller och jag hoppas på många timmar i trädgården.

Underbara liljekonvaljer (som jag trodde att jag tagit död på)

Lägga ner bloggen

Jag funderar på om jag ska lägga ner bloggen. Den enda gången jag har behov av att skriva är när jag mår dåligt och måste få ur mig allting. Nu känner jag mig tvärt om riktigt glad och full av tillförsikt. Jag är säker på att jag kommer att må allt bättre och bättre och att jag kommer att känna tacksamhet för den här perioden eftersom den har hjälpt mig att få upp ögonen för vad som är viktigt och vad som inte är det. OK, jag har en bit kvar men bara känslan av att det kommer att ordna sig räcker för att jag ska tappa lusten att skriva. Jag är inte arg, förtvivlad eller panikslagen, bara glad. Och det är ju fruktansvärt tråkigt att skriva om och dessutom passar inte den här bloggen för det ändamålet.

En liten sammanfattning:
Jag började få ont i huvudet för drygt ett år sedan.
Jag sökte hjälp på vårdcentralen och fick diagnosen Hortons huvudvärk för nio månader sedan.
Jag blev sjukskriven på heltid för sex månader sedan.
Jag startade bloggen för exakt fem månader sedan.
Jag fick diagnosen migrän för fyra månader sedan (och det var ungefär vid den tiden som det vände uppåt).
Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för tre månader sedan.
Jag började jobba 25% för snart två månader sedan.

Nu är målet att må så pass bra att jag kan trappa ner på medicineringen och bli helt fri från tabletter och annat som jag proppar i mig. Jag vill inte vara sjukskriven utan tillräckligt frisk för att kunna sköta mitt jobb. Jag vill att min man ska slippa ta hela ansvaret för barnen och huset och att vi kan få lite balans i familjen. Framförallt vill jag vara fri från smärta så att jag har kraft att leva livet!

Kungakrona i papp

Så kom tisdagen (min vilodag) och jag var redo för en kraschlandning efter en fullspäckad vecka men det roliga var att jag kände mig helt OK när jag vaknade i morse, riktigt bra faktiskt.

Det var så härligt att fira Hermans femårsdag, han sken som en sol när vi sjöng "Ja må han leva" för honom och bar stolt en kungakrona i papp hela dagen på dagis. Tänk vad livet är skönt för en femåring! Jag kanske skulle be att få låna den där kronan innan jag sticker iväg till jobbet i morgon?

Legopiraterna slog allt annat i presentväg

5-årsfirande är viktiga grejer

Födelsedagsfrukost på sängen, födelsedagsfika, födelsedagsfest, bortbjudna på middag, födelsedagsfrukost, födelsedagsfika... Det är lite mycket nu kan man säga men det går riktigt bra. Visst är jag trött, egentligen helt slut, men ingen värk direkt och så vansinnigt glad över dessa bra dagar, glada ungar, superbra barnvakt och härliga vänner. Livet är på topp!

Men nu är det nog dags att jag knyter mig för i morgon är det nya kalastag - 5-årsfirande är viktiga grejer kan jag lova.

Grattis på födelsedagen maj löv

Världens bäste man och pappa in action (här som häst!)

Maj är maj

Jag har kommit ner från de rosa molnen och känner mig väldigt trött. Huvudvärken har gjort sig påmind men det är ingenting jämfört med hur det kan vara så det är helt OK, även om jag saknar mina fem helt värkfria dagar! Jag har pressat mig lite de senaste dagarna så det är väl i sin ordning att jag får känna av att jag lever.

Igår lyckades jag åka till jobbet framåt eftermiddagen (efter att ha sovit till klockan ett) och på kvällen var det dags för tjejmiddag. Jag har verkligen proppat mig full av "girl power" de här dagarna så även om jag är trött och sliten idag kan jag inte ångra att jag var med på middagen igår kväll. Jag är ofantligt glad att jag har så fina vänner som får mig att känna mig bra mitt i allt elände. Tack snälla ni!

Nu är det bara att ladda om inför kvällens sommarfest på dagis, i morgon fyller min kära make år och på lördag ska det firas ordentligt (det är han värd efter hans heroiska insats det senaste halvåret). På söndag åker vi till Göteborg så att H får träffa sin bästis som precis flyttat härifrån och på måndag fyller H fem år och det ska förstås firas med buller och bång.

Vem som helst förstår nog att den här planeringen inte kommer att hålla men samtidigt vet jag inte vad jag ska prioritera bort, allting känns så väldigt viktigt och roligt. Istället sänker jag ambitionsnivån, andas lugnt och hoppas att det går vägen, att jag klarar mig ända till tisdag - då kan jag krascha...

Rehab-Bengt skulle inte vara glad om han visste hur min planering såg ut, han skulle skälla ut mig efter noter men det struntar jag i. Maj är maj och jag ska nog klara det.

Eller?...

Grönt mästerverk

Mysigt men inte så praktiskt

Igår kväll hade jag svårt att somna, tankarna bara for runt i huvudet. Jag övervägde att ta en insomningstablett men bestämde mig för att försöka koppla av utan. Klockan ett eller två kom en yrvaken och kissnödig kille in till oss och jag hjälpte honom till badrummet. Eftersom klockan var rätt mycket och jag fortfarande inte somnat så tog jag en tablett för att i alla fall sova andra delen av natten. Men den yrvakne hjälten ville förstås sova i vår säng och då blev det väldigt trångt helt plötsligt... mysigt men inte så praktiskt. Jag orkade inte bråka om det så jag gick istället in och la mig i Hermans säng men det blev inte fullt så bra som jag hade tänkt mig, jag vände och vred på mig mest hela natten.

Och vad sjutton vill jag säga med det? Jo, dålig natt är lika med dålig dag så nu blir det att ta hand om skallen så att det inte brakar loss fullständigt. Jag ska försöka vila bort värken nu på förmiddagen och istället åka in till jobbet efter lunch. Håll tummarna för att det vänder.

Vårt fina lilla träd blommar nu

Kan man ha bättre vänner?

Igår gled jag runt som på rosa moln, jag kände mig så stark och glad. Arbetsdagen gick som på räls, för att inte tala om kvällen... och då menar jag inte vilken kväll som helst. Jag blev bjuden av två helt underbara vänner på spa och middag på Sankt Jörgen Park Spa. En vacker och stilfull miljö men framförallt ett perfekt sällskap. Det är egentligen ofattbart att vi kan prata och prata och prata om allt och inget, livet och döden och allt däremellan. Kan man ha bättre vänner?

Har du inte varit på Sankt Jörgen så rekommenderar jag ett besök; http://www.sanktjorgenpark.se/

Hjälp oss att rädda mammorna!

Nu startar vi Bloggupproret för att stödja Röda Korsets kampanj "Rädda Mammorna."

Just nu pågår krig och väpnade konflikter på ett trettiotal olika platser i världen. Röda Korsets närvaro minskar risken för övergrepp. Rädda Mammorna-kampanjen inbringar pengar till arbetet för att skydda kvinnor och deras familjer.

Under maj månad pågår ett intensivt arbete på bloggar runt om i Sverige. Vi för upp kvinnors utsatta situation på agendan, vi startar och bedriver insamlingar på våra bloggar, vi försöker göra skillnad. Och vi är många!

Nu hoppas vi att du och din blogg vill vara med och visa att den svenska bloggosfären är en folkrörelse att räkna med. Att gå med i kampanjen och starta en egen insamling är enkelt. Genom att registrera dig och din blogg på kampanjsidan får du tillgång till en widget som du kan lägga upp på din blogg där du och dina besökare kan donera pengar till förmån för kvinnor som befinner sig i utsatta situationer. Det går också att följa insamlingen dag för dag, timme för timme, via din widget. Alla med en egen blogg eller sajt kan gåmed i blogguppropet.

Här hittar du kampanjsidan där du kan registrera dig: Klicka här

Kampanjen avslutas med en direktsänd insamlingskväll i TV4 på mors dagden 31 maj. Fram till dess hoppas vi att så många svenska bloggare som möjligt har gått med och skänkt pengar för att hjälpa kvinnor runt om i världen.

Låt oss visa att bloggvärlden är en kraft att räkna med!

Lugn och fin

Jag har haft tre fantastiska dagar utan värk och jag kan knappt tro att det är sant! Jag är så glad att det har gått bra men nu är jag livrädd för att det ska bli ett bakslag i veckan!!! Jag vill aldrig mer ha ont i huvudet, jag vill inte, vill inte, vill inte.

OK, djupt andetag, lugn och fin, det kommer att gå bra, ingen prestation nu, ta det lugnt, var bara ärlig mot dig själv, det spelar ingen roll hur det blir, det ordnar sig, allt ordnar sig.

Vilken dag!

Vilken dag! Inte en enda värktablett har jag ätit idag och då har jag ändå cyklat till byn, träffat min terapeut (som är rätt underhållande måste jag säga), åkt till jobbet, jobbat fokuserat i säkert en halvtimme, suttit på möte i två timmar, handlat mat, åkt hem, spelat dataspel med H och nu återstår bara en film sedan är saken biff. Vad säger ni va? Ha! Vem är coolast av dem alla?

Det regnar idag

Idag regnar det och det passar mig alldeles utmärkt. Jag var helt slut efter jobbet igår och sov hela eftermiddagen ända tills grabbarna kom hem vid halv sju. Då masade jag mig till TV-soffan där jag blev liggande tills det var dags att gå och lägga sig.

Att det regnar idag passar som sagt helt perfekt för jag har bestämt mig för att stanna i soffan hela dagen. Jag har sett Hairspray, Arn Tempelriddaren och nu så blir det Slumdog Millionaire. Jag skulle inte vilja säga att jag slappar utan att jag laddar inför morgondagen då jag både ska träffa min terapeut och jobba.

John Travolta som Edna Turnblad i filmen Hairspray

Moving On

Idag tog jag tåget till jobbet och då passade jag förstås på att lyssna på musik och när det var dags för Sarah Dawn Finer's Moving On så bara rann tårarna... Herregud, de andra i vagnen undrade väl vad jag var för en suspekt person men allvarligt talat, det måste vara världens bästa låt!

">

Föreläsning om glädje

Idag är det en mellandag utan jobb och istället tog jag cykeln ner till byn för att vara med på en föreläsning om glädje. Det var intressant och väckte en hel del tankar och idéer. Vet ni att ett barn skrattar 400 gånger om dagen medan en vuxen i snitt bara skrattar 15 gånger per dag?

En liten filmsnutt från november 2007

Arbetsdag och arbetsdag...

Jaha, så var veckans första arbetsdag avklarad. Arbetsdag och arbetsdag... jag var på jobbet i alla fall. Dagen började lite risigt och jag trodde nog inte att jag skulle ta mig till dit överhuvudtaget (med den misslyckade onsdagen färskt i minnet) men efter en värktablett, ett snack med käre maken och många lugna andetag så tog jag mig iväg.

Väl framme hade värken släppt och jag var inställd på att bara gå till kontoret en stund, socialisera med min kollega som sitter närmast och sedan träffa rehab-Bengt för vår veckovisa avstämning, inget mer. Med den målbilden i fokus gled jag in i kontorslandskapet, sval som en isdrottning (öh... sval som en bris?). Jag gjorde ingen som helst nytta men klarade ändå av att vara där mellan nio och två - och att ta mig hem ska jag väl tillägga. Tog dessutom en lång lunch med en f.d. kollega och god vän (puss till dig!) vilket kändes som helt rätt beslut.

Strax före två konstaterade jag att tiden var ute och att det var dags att åka hem. Väl hemma drog värken igång så det var bara att vila och försöka ta det lugnt. Som tur var fick jag hjälp av svärfar och A som hämtade barnen på dagis, fixade middag åt dem och skjutsade hem dem lagom till läggdags men trots det fick jag gå på lite starkare grejer (Almogran) för att klara av läggningen. Jag vet inte hur det senaste halvåret skulle ha sett ut utan all hjälp vi fått! Det är guld värt.

Om jag summerar dagen är jag på sätt och vis glad att det gick så pass bra (jag var ju trots allt på jobbet) men å andra sidan är jag chockad över hur svårt det ska vara för mig att klara av de enklaste saker. Ingenting är längre självklart. Hur kunde det bli så här? Men framförallt, hur länge ska det pågå?!? Det här är inte jag. Jag ser ju mig själv som stark, positiv, frisk och en person som älskar att jobba. Jag har ju för guds skull alltid jobbat. Det är ju det jag gör. Nej, jag har svårt att förlika mig med det här och ser det fortfarande som en dålig period som kommer att ta slut, frågan är bara när. Det är så ironiskt att jag slipper värken när jag har otroligt lågt ställda förväntningar och bara går omkring som en sengångare men så fort något blir roligt eller spännande så blir det för mycket för skallen och jag får backa. Om och om igen.

Ja, ja, det tar tid att lära gamla hundar att sitta. Uppenbarligen.

Tulpanerna har slagit ut, precis som naturen i övrigt som fullkomligt exploderat i veckan som gått