Ren galenskap?

Idag har jag insett hur viktig naturen och tystnaden är för mig. Ja, inte bara för mig - för människan. Hur kan det vara så att jag och så många med mig glömt bort det? Vi är inte gjorda för att köra bil, jobba på kontor, träna på gym eller bo i trånga lägenheter i stan. Vi är gjorda för något annat. Att leva i samklang med naturen och tystnaden.

Det är mycket möjligt att jag håller på att bli galen, men att fortsätta leva som jag hittills gjort känns inte som ett alternativ. Men hur tar man steget? Vad är det som saknas? Eller rättare sagt, vad ska bort?

Jag kan inte åka fem mil fram och tillbaka varje dag för att tillbringa åtta timmar om dagen i ett asfalterat industriområde. Jag kan inte ha ett arbete vars syfte och mening inte talar till mig.

Jag vill tillbringa mer tid med dem jag älskar och mer tid i trädgården och nära naturen. Jag vill cykla mera. Och jag vill ha den där kaninen som jag längtat efter så länge. Fånigt? Ren galenskap? Mig kvittar det vilket men vilken lättnad att äntligen nått denna insikt.

Tack till Madeleine Hessérus som skrivit den fantastiska boken "Till ISOLA". Varning! Bör ej läsas av den som trivs alldeles utmärkt med sitt hektiska storstadsliv och vill förbli ovetandes...

Puss på er!

Vackra Vättern

Dags att backa

Det känns som att jag är tillbaka i februari, migränen sitter i från morgon till kväll och toppar med riktiga anfall då och då. Igår hade jag två attacker på samma dag. Den första kom när jag satt i bilen på väg till jobbet (och det blev återigen ett par timmar på en parkeringsplats innan jag kunde vända hemåt). Sedan gav det med sig litegrann men framåt eftermiddagen stegrades värken igen. Den gången var jag i alla fall hemma.

Utöver själva migränen så är jag extremt trött, det tjuter och susar i öronen, hjärtat bankar i bröstet så det nästan hörs och jag är skakig. Så OK, jag fattar, det är dags att backa innan jag kraschar.

Jag stannar hemma från jobbet idag. Jag har bestämt mig för att kompa ut istället för att sjukanmäla mig, för tanken på att behöva blanda in Försäkringskassan känns inte särskilt lockande. Jag ska koncentrera mig på att röra mig långsamt, prata långsamt, tänka långsamt (eller helst inte alls) och bara flyta igenom helgen. Förhoppningsvis räcker det för att jag ska fixa jobbet på måndag. Så nu får det vara nog. Ha en trevlig helg kära vänner!

Gör om, gör rätt

Efter flera migränanfall i tät följd är det nu dags att backa bandet, ta några kliv tillbaka, gör om, gör rätt. Så.

Jag är fortfarande sjukskriven för att jag är sjuk.
Jag kan inte gå igång på alla cylindrar på jobbet.
Jag kan inte VAB:a, lämna och hämta barn på dagis som om det vore en baggis.
Jag kan inte ägna mig åt kvällsaktiviteter och annat socialt umgänge utan tuff, riktigt skithård, prioritering.

OK, då börjar jag om.

Spara krafter till livet

Min största utmaning just nu är att ligga lågt på jobbet och spara krafter till livet.

Sockerbröllopsdag

Så har vi firat den stora sockerbröllopsdagen. Först drog jag fram alla bröllopsbilder och visade för småkillarna. Herman suckade djupt och sa: -Där skulle jag ha velat vara med! Sedan bakade vi en riktigt smarrig bröllopstårta med grädde och bär som vi mumsade i oss utan problem.

På eftermiddagen dök farmor upp för att passa barnen och då drog Martin och jag till St Jörgens Park Resort där vi badade och bastade tills vi var alldeles mörbultade. Dagen avslutades med en härlig middag. En bättre bröllopsdag kunde vi inte haft.

"Ogräset" visade sig vara fina blommor

Många härliga år framöver

Idag firar Martin och jag sexårig bröllopsdag. När man tänker tillbaka på de här sex åren så har det hänt otroligt mycket. Vi har fått två fina killar, flyttat till en ny ort, gett oss i kast med ett näst intill omöjligt husprojekt, vi bar bytt jobb och tjänst flera gånger och så till sist toppade jag det hela med en rejäl svacka i form av huvudvärk och sjukskrivning med tillhörande kraschad ekonomi (till följd av Försäkringskassans envisa nej-sägande).

När vi förra året firade vår femåriga bröllopsdag åkte vi till södra Frankrike. Det var första gången vi åkte iväg från barnen i flera dagar men det gick förstås bra och vi hade underbara stunder tillsammans på Rivieran. Då konstaterade vi att om vi klarat av fem år som gifta så skulle vi nog klara fem till. Vi räknade med att de värsta småbarnsåren var över, att bygget började likna något och att det framöver skulle gå lättare och lättare men det vi inte visste då var att Herr H (först Herr Horton men sedan Herr Huvudvärk) skulle göra sitt yttersta för att testa oss.

Men "Ha, ha, ha!" vi skrattar herr H i ansiktet och fortsätter vår kärlekssaga. Nej, det ska nog mycket till om något eller någon ska kunna splittra oss. Så räkna med att det blir många härliga år framöver, maj löv, det gör jag.

Femårig bröllopsdag i Södra Frankrike

P.S. Oj, när jag läser inlägget så inser jag att jag låter väldigt arg. Jag hade ju istället kunna skriva ett tårdrypande inlägg om hur mycket Martin betyder för mig och vilket oerhört stöd han varit ända sedan start men i synnerhet under min sjukskrivning. Men hur uttrycker man något så stort i ord? Dessutom så är jag nog lite arg trots allt, varför ska det vara så svårt? Kan vi inte bara få sitta på en uteservering vid havet och dricka rödvin och titta varann i ögonen? Det är vi ju så himla bra på (när det väl blir av). D.S.

Dåligt närminne

Herregud vad jag är labil. Så fort jag mår bra och får en eller ett par värkfria dagar så tror jag på fullaste allvar att nu, nu äntligen är jag frisk! Sedan dröjer det inte länge innan jag faller ner i en grop och ligger däckad av huvudvärk och undrar, återigen på fullaste allvar, varför blir det aldrig blir bra?! Snacka om dåligt närminne.

Jag skulle bara...

Har suttit och jobbat hemifrån halva min "lediga" dag. Inte bra, jag vet, jag ska genast sluta. Jag skulle bara...

Jag ligger lite högt på mina arbetade timmar den här veckan så jag får kanske ta och vara hemma i morgon istället och samla krafter till fredag. Jag vill ju inte ta ut mig, eller ännu värre, råka ut för en utskällning av Rehab-Bengt!

Lite lättare

Så kom solen tillbaka och gjorde allting lite lättare. Det blev en sushilunch och tillhörande promenad tillsammans med en suverän kollega. En arbetsdag utan värk. Bra musik i mp3-spelaren.



Dessutom blommor med bud - till mig! Tusen tack vännen!!!

Nu är det bara att njuta av solnedgången och packa ihop sig för idag.

Sorgsen

Jag känner mig låg. Jag är lite sorgsen och har lätt till tårar. Under hela min sjukskrivning har jag aldrig varit ledsen utan den enda gången jag möjligtvis har gråtit har varit av smärta eller frustration, men nu...

Jag är helt enkelt nedstämd och det är jag inte van vid. Jag har ju för vana att stoppa undan alla jobbiga känslor, slå bort det som kan vara känsligt och tänka på något annat men nu känner jag inte för det. Jag ska försöka vara lite ledsen och prova hur det känns.

Fast jag vet inte, så här långt är det inget vidare.

.

Dramatiskt och höstlikt väder passar min sinnesstämning

Man bara dööööööör.....

Det bästa med att åka buss någon gång då och då är att sitta och lyssna på musik och idag var det James Morrison som fick håret på armarna att resa sig. Han har en helt fantastisk röst och man bara dööööööör.....

Please don't stop the rain by James Morrison

Guldkort till den svenska vårdapparaten

Idag när jag kom till vårdcentralen för att träffa min terapeut så sa sköterskan i kassan:
- Det blir 80 kronor tack.
- Va? Jag har ju frikort, sa jag.
Men det visade sig att det hade gått ut och det stämmer ju med tanke på att det igår var precis ett år sedan jag var på mitt första läkarbesök.

Det är lite surt förstås att jag har blivit av med mitt "guldkort" till den svenska vårdapparaten. Å andra sidan är det skönt att inte ha något, för ett frikort (jag visste inte ens vad det var för ett år sedan) är ju trots allt ett kvitto på att man inte mår bra. Nej, nu får det vara slut med läkarbesök och frikort för min del.

Högkostnadskort

För exakt ett år sedan

För exakt ett år sedan gick jag, efter många påtryckningar från min man, till vårdcentralen för att få hjälp med min huvudvärk. Jag hade trott att några semesterveckor skulle göra susen men när huvudvärken gav inte med sig det minsta under ledigheten så var det dags att ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag kände mig fånig när jag gick till vårdcentralen och jag trodde nog att läkaren skulle skicka hem mig med ett fnys och säga åt mig att stressa mindre. Till min stora förvåning så sade han (lägligt nog en neurolog) efter några minuters undersökning att jag hade Hortons huvudvärk, en sjukdom som kan dyka upp i 30-årsålder och som karakteriseras av stark smärta kring ögat. Han skrev ut ett recept på nässpray som jag skulle ta vid svåra attacker.
- Men går det inte att göra något åt det? frågade jag lite försiktigt.
- Nej, det försvinner vid 65 års ålder och det finns inget man kan göra förutom att mildra smärtan med nässpray.

Jaha, tänkte jag, då var jag inte i så dåligt skick som jag trodde. Jag stressar visst inte alls för mycket utan det här är ju något som bara dyker upp och som man inte kan göra något åt. Vad bra, då kan jag ju köra på som vanligt och bara ta nässpray när det behövs!

Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat på min inre röst och tagit varningssignalerna på allvar men jag ville inte det. Jag hade inte tid med det. Dessutom hade ju en neurolog sagt att det inte gick att göra någonting åt. Och det höll ju faktiskt i nästan tre månader till innan jag fullständigt klappade ihop...

Man kan ju fråga sig vem som har tid med ett års sjukskrivning? Inte jag i alla fall.

Jag som tagit det så lugnt idag

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...

Dags att börja må bra

Semestern börjar lida mot sitt slut och på måndag är det dags att börja jobba igen efter sköna veckor både här hemma och hos släkten. Huvudvärken har mestadels hållt sig i schack så jag kan konstatera att med värktabletter i princip dagligen och sömntabletter då och då, så fixar jag att ha semester med mina killar. Det får väl räknas som godkänt?

Inför hösten så hoppas jag att jag ska må allt bättre och bättre och kunna trappa ner på den förebyggande medicineringen (Tryptizol) och även kunna dra ner på värktabletterna (Burana). Man ska inte äta värkmedicin mer än 9 dagar/månad enligt Mattias Linde på Cephalea Huvudvärkscentrum och för att klara det så behöver jag må avsevärt bättre än idag.

Jag funderar mycket över hur jag ska göra för att slippa värk och få en bättre hälsa på det stora hela och då tänker jag på sömn, mat, träning och stress. Sömnen är A och O, funkar inte den så funkar inte jag. En sömnlös natt innebär alltid värk dagen därpå. Att äta mer näringsriktig mat och komma igång med träningen hoppas jag ska leda till att jag blir piggare, lättare, gladare och att jag kommer att slippa spänningshuvudvärk. Jag har faktiskt skrivit in mig hos Viktväktarna och noterade (till min stora förskräckelse) att jag gått upp cirka 20 kilo sedan jag började få ont i huvudet för snart två år sedan. Lägg sedan till fem kilo som jag hade lagt på mig efter graviditeterna så har vi 25 kilo som ska bort!

Jag har hela tiden varit medveten om att det dragit iväg med vikten men har inte orkat tänka på det och när jag blev ordentligt sjuk så bestämde jag mig dessutom för att helt strunta i min vikt då det var fullt tillräckligt att försöka tackla värken. Så på sätt och vis ska man nog se min önskan att gå ner i vikt som ett friskhetstecken, att jag helt enkelt har energi att bry mig om min vikt, mitt välmående och inte minst mitt utseende. Det är helt enkelt dags att börja må bra. Jag vill få tillbaka den gamla Fia, mig själv.

Svårigheten med att sätta upp mål på det här sättet är ju att all stress triggar huvudvärk. Jag kan inte pressa mig genom att banta och börja träna som en besatt, det klarar jag helt enkelt inte, så det blir en utmaning att på ett lugnt och sansat sätt börja vända trenden. Men har jag klarat mig igenom den här fruktansvärda vintern så klarar jag väl lite till, så se upp där ute, nu är jag på gång!

Bråviken en härlig sommardag