Lite av ett skämt

Precis hemkommen från ett yogapass. Jag har avancerat från lättyoga med pensionerade damer på äldreboendet här i byn till ett kvällspass i Borås.

Det var en härlig stämning med tända ljus och lugn musik men så var det ju det här med själva övningarna. Jag är inte i mitt livs form (minst sagt) och har aldrig varit särskilt mjuk eller rörlig så att försöka få till Universalställningen var lite av ett skämt. Hur är det tänkt att jag ska få i knät på ena sidan av kroppen och skulderbladet på andra? Kan man operera bort ryggraden?

Bild från http://www.yoga.se/

Jag har allt jag behöver

Avslutar helgen med en helt fantastisk meditation hos Ingalill på Sjökullen. Min syster och jag är nu harmoniska, vi litar på vår intuition och står i kontakt med våra inre barn. ;-)

"Jag har allt jag behöver. Jag accepterar livet fullt ut och uppskattar detta ögonblick av fullständig harmoni."

Bild från http://www.kroppskonst.se/

Påtvingad eftertanke

Den här perioden av påtvingad eftertanke har verkligen startat något hos mig. Jag känner att jag trots mina begränsningar lever livet fullt ut och är mer ärlig mot mig själv. Eftersom min kropp slagit fullständigt bakut och vägrar göra sådant som inte känns sant och riktigt så har jag inte något annat val än att försöka lyssna och förstå vad det är min kropp vill säga. Det finns inte en chans för mig att bita ihop och gaska upp mig när min skalle har bestämt sig för att protestera mot något som inte känns 100% rätt.

Jag har alltså fått göra en inre storstädning gällande både stora och små saker som t.ex.

Jag lyssnar på nyheter på P1 istället för musik på P3
Jag tar ställning i politiska diskussioner istället för att "förstå båda sidor" (vilket egentligen är ganska fegt och kan likställas med att inte orka bry sig)

• Jag blir upprörd över behandlingen av apatiska flyktingbarn och deras familjer
• Jag förfasas över Sverigedemokraternas utspel i veckan
• Jag följer intresserat Vigsel och äktenskapsfrågan som diskuteras vid dagens kyrkomöte

Hmm... Jag kanske skulle starta en politisk blogg istället?
Ja, ja, kanske en annan gång. Här kommer fortsättningen.

Jag tycker om att läsa men klarar inte längre av böcker som "Lyckans hjul" av Kajsa Ingmarsson (förlåt)
Jag sitter framför brasan och stickar istället för att ligga i TV-soffan
Jag tycker om att vara ute i naturen
Jag gillar att promenera
Jag älskar att gräva, bära och lyfta i trädgården
Jag har fått en verklig aha-upplevelse genom yoga och meditation
Jag kan inte leva utan musik
Jag lunchar med mina vänner istället för att jobba in lunchen
Jag får energi av tjejmiddagar
Jag njuter av vatten

Det kan tyckas vara självklara saker men eftersom krafterna inte räcker till mer än en bråkdel av det jag tidigare gjorde så är det viktigt att jag hela tiden påminner mig om mina prioriteringar. Om jag bränner min energi på sådant som bara känns OK så går jag miste om det som är absolut viktigast. Som att bygga Lego med Herman eller spela fotboll med Frans. Eller kyssa min man.

Grovarbetande bankman

Tills man riktigt längtar av lust

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."

Mindful walking

Åh, vilken vecka! Jag är så lättad och glad att jag lyckats vända trenden och idag känner jag mig nästan "normal".

Jag har arbetat lite varje dag och har fått stöttning både från min terapeut, Rehab-Bengt (som förvisso läxade upp mig en smula), min familj och mina arbetskamrater och med så massivt stöd kan jag inte göra annat än att må bra.

Den här veckan har jag även hittat tillbaka till lugnet. Jag har fått påminna mig om att inte springa fram i korridorerna på jobbet med en laptop på ena armen, pratandes i mobiltelefon, på väg till nästa möte för då tar det inte många minuter innan jag måste bryta. Nej, jag praktiserar "mindful walking" numera, dvs när jag går, så går jag. Precis bara det och ingenting annat. När jag kör bil så kör jag bil, ingenting annat. När jag äter, så äter jag, inte pratar eller läser samtidigt osv.

På kvällarna har jag inte tvättat, städat, plockat, ätit, tittat på TV... utan helt enkelt satt mig ner i soffan med en filt över mig och en tänd brasa precis intill. Då känner jag hur det pirrar och sticker i kroppen och inser hur svårt jag har att faktiskt varva ner. Men efter en stund i lugn och ro så går det faktiskt, även en hektisk vardagskväll. Nu ser det förvisso ut som om ett mindre världskrig dragit fram här hemma men det får det vara värt för med skallen är det riktigt bra.

Visingsö