Värken ändrar karaktär

Min värk håller på att ändra karaktär. Den första värken som drabbade mig hösten 2008 var otroligt intensiv och påminde närmast om förlossningssmärtor vilket var en av anledningarna till att jag fick diagnosen Hortons huvudvärk. Det var en fruktansvärd smärta som främst satt kring höger öga och för att stå ut med den intensiva smärtan så satt jag och vaggade fram och tillbaka, gick runt, runt, runt i rummet eller helt enkelt låg framåtlutad över soffan medan jag rabblade för mig själv "-Det går snart över, det går snart över, det går snart över" för att inte fullständigt tappa förståndet.

Värken ändrades sedan till att mer likna klassisk migrän med illamående och molande värk men som inte var lika intensiv som "Hortonattackerna" (eller vad det nu var). Jag insåg att det bästa var att ligga blick stilla i ett mörkt rum i absolut tystnad och försöka fokusera på andningen tills värken tillslut släppte. De här anfallen varade ganska länge, jag kunde bli liggande i timmar.

Nu händer det att jag får ett riktig migränanfall då och då men allt oftare kommer värken som en vass smärta kring ögat på bara några sekunder, helt utan förvarning. Om jag då tar en värktablett och sätter mig ner och blundar så kan det gå över på bara en kvart. Det är alltså korta intensiva stunder då jag faktiskt kan klara av att vända värken innan den går över i regelrätt migrän.

Utöver dessa olika anfall har jag en snudd på kronisk värk som är med mig till och från varje dag. Den variera i styrka och jag tror att det ofta handlar det om spänningshuvudvärk eller en mild migrän. Med solglasögon och ett lugnt tempo så klarar jag av mina dagar utan att det behöver leda till att värken intensifieras.

Idag fick jag veta att det är bra att värken ändrar karaktär för då kan den vara på väg bort! Det var precis vad jag behövde höra för visst tappar jag ibland tron på att det kommer att bli bättre. Det gäller att inte glömma bort att jag långsamt blir bättre och bättre och på sikt hoppas jag att jag ska vara helt fri från värk och smärta.

Rosor

Nu orkar jag inte mer

Arrgghh... jag känner mig inte bra idag. Värk i axel, nacke och upp i skallen, tryck över ögat, näsan och bihålorna, värk i käken (alltihop på höger sida) och så illamående. Så här har jag känt mig ett bra tag nu, det är som en mild form av migrän som aldrig riktigt släpper.

Jag har kört på och försökt ignorera det hela men nu orkar jag inte mer. Jag känner att ett anfall inte är långt borta så nu är det hög tid att bryta trenden. Nu trappar jag upp medicinerna, stänger ner dator och jobbtelefon, avbokar dagens möte och bäddar ner mig i sängen. Idag får det bli en vilodag.

Höstlöv

Bara att säga tack och hej

Idag fick jag ett migränanfall på jobbet. Fan.

Kunde jag ha undvikit det om jag inte glömt solglasögonen hemma? Om jag sagt nej till lunchen med en kollega? Tagit värktabletter i tid?

Den här gången eskalerade värken långsamt under dagen och det mest tydliga symptomet var att näsan aldrig slutade rinna (alltid höger sida). Under lunchen och efterföljande möte så satt jag och snöt mig mer eller mindre konstant och det var nog många som backade ett par steg av rädsla för svininfluensan när de såg mitt till synes förkylda nylle. Sedan kom illamåendet och då var det bara att säga tack och hej. Jag letade snabbt reda på ett vilorum och la mig ner med tröjan över huvudet för att stänga ute allt ljus, väntade på att värken skulle gå över och sedan tog tröttheten över och jag bara sov.

Vaknade efter någon timme av att jag frös som bara den (måste verkligen se till att det investeras i filtar till vilrummen) och när jag yrvaket satte mig upp i soffan kunde jag konstatera att attacken var över. I kroppen fanns bara en känsla av lugn, trötthet och frihet från smärta. Tack och lov.

Frihet från smärta

Låter kropp och själ vila

Nu får jag sota för att jag bitit ihop i veckan. Natten till fredag hade jag svårt att sova pga värk och jag fick gå upp och ta en värktablett (det var länge sedan jag sprang och nallade i medicinskåpet mitt i natten).

Natten till idag blev inte ett dugg bättre utan skallen drog igång som bara den efter att jag gått och lagt mig. Trots både insomningstabletter, värktabletter och lite annat smått och gott (Tryptizol, Imovane, Magnecyl, Burana, Nezeril och till sist Almogran) så höll migränen mig uppe i flera timmar innan jag kunde somna.

Så idag tar jag till mig budskapet och låter kropp och själ vila. Alla eventuella projekt har strukits från listan, M ägnar sig åt barnen och jag alternerar mellan att ligga i soffan och lyssna på regnet, sitta och sticka framför brasan och lösa korsord vid köksbordet.

Finfin brasa

Vi är förkylda

Vi är förkylda, genomförkylda, och det hela har pågått i över en vecka nu. Jag och M turas om att vara hemma med barnen och att jobba fast vi egentligen skulle bäddat ner oss allihop för länge sedan.

Som grädde på moset var det igår dags för mig att leverera det utbildningsmaterial som jag arbetat med sedan i somras och milt uttryckt kan man säga att jag fick sänka ambitionen en smula för att bli klar i tid. Igår jobbade jag på så länge jag orkade och sedan åkte jag hem och tog en migränattack. Helt i sin ordning, det här var en engångsföreteelse och nästa vecka har jag inte alls lika pressat på jobbet. Det är bara den här j*vla förkylningen som ska ge med sig.

Tack och lov att det är helg och att det är Idol på TV (men i väntan på det så ska jag nog spela alla smörlåtar jag kan hitta på Spotify och tycka riktigt synd om mig själv).

Bild från www.aftonbladet.se

Sitta fint

Trots att jag inte lyckades ta mig igenom arbetsdagen enligt plan i torsdags så känner jag mig ändå rätt hoppfull. Det var inget konstigt att min kropp protesterade, jag klarar helt enkelt inte att vara koncentrerad och fokuserad mer än korta stunder och det vet jag ju men det tar uppenbarligen tid att lära gamla hundar att sitta.

Följderna av ett migränanfall som det jag hade i torsdags är trötthet och att kroppen blir extra känslig för nya anfall men trots att jag har haft en hel del aktiviteter både fredag och lördag har jag lyckats hålla värken i schack enbart med Burana och nu räknar jag med att efter en god natts sömn kunna fortsätta förra veckans svit av medicin- och värkfria dagar.

Den här gamla jycken ska nog lära sig sitta fint ska ni se!

Borås djurpark

Workshop mellan nio och tre

Workshop mellan nio och tre, jag har kallat till mötet, åtta deltagare från olika delar i organisationen som ska enas kring ett nytt utbildningsupplägg, allt rullar på, jag antecknar febrilt alla synpunkter och förbättringsförslag.

När det är en dryg timma kvar känner jag att jag börjar tappa koncentrationen, det värker lite i nacken och ryggen och jag börjar vända och vrida på mig. Käken spänner, bihålorna trycker och så börjar den nu så bekanta värken kring ögat.
- Jag kanske skulle ta en värktablett? är ungefär så långt jag hinner tänka innan illamåendet sköjer över mig, jag kallsvettas, värken intensifieras.

- Gerd, skulle du kunna anteckna härifrån? Jag måste ta en paus, säger jag samtidigt som jag rycker åt mig handväskan och störtar ut ur konferensrummet och letar reda på närmaste handikapptoalett. Väl där inne tar jag en Zomig Nasal, kräks, släcker lamporna, lägger mig på det lätt urinluktande, iskalla golvet och bara väntar ut skiten.

Två timmar senare släpper det och jag kan på skakiga ben gå tillbaka till konferensrummet, hämta mina grejer och bege mig hemåt. Mötet är avslutat sedan länge och deltagarna har gått tillbaka till sitt. Halvlyckat.

Inte värsta sortens migrän

Efter två bra arbetsdagar men med aningens för mycket entusiasm så blev det en heldag i sängläge. Inte värsta sortens migrän men ändå. Jag har bara mig själv att skylla, jag har pressat det lite för mycket de senaste tre dagarna, och då är det bara att gilla läget och packa ner sig. Nu framåt kvällen känns det bättre så jag räknar med att det ska gå bra att jobba som vanligt i morgon torsdag. På det igen bara!

Dags att backa

Det känns som att jag är tillbaka i februari, migränen sitter i från morgon till kväll och toppar med riktiga anfall då och då. Igår hade jag två attacker på samma dag. Den första kom när jag satt i bilen på väg till jobbet (och det blev återigen ett par timmar på en parkeringsplats innan jag kunde vända hemåt). Sedan gav det med sig litegrann men framåt eftermiddagen stegrades värken igen. Den gången var jag i alla fall hemma.

Utöver själva migränen så är jag extremt trött, det tjuter och susar i öronen, hjärtat bankar i bröstet så det nästan hörs och jag är skakig. Så OK, jag fattar, det är dags att backa innan jag kraschar.

Jag stannar hemma från jobbet idag. Jag har bestämt mig för att kompa ut istället för att sjukanmäla mig, för tanken på att behöva blanda in Försäkringskassan känns inte särskilt lockande. Jag ska koncentrera mig på att röra mig långsamt, prata långsamt, tänka långsamt (eller helst inte alls) och bara flyta igenom helgen. Förhoppningsvis räcker det för att jag ska fixa jobbet på måndag. Så nu får det vara nog. Ha en trevlig helg kära vänner!

Gör om, gör rätt

Efter flera migränanfall i tät följd är det nu dags att backa bandet, ta några kliv tillbaka, gör om, gör rätt. Så.

Jag är fortfarande sjukskriven för att jag är sjuk.
Jag kan inte gå igång på alla cylindrar på jobbet.
Jag kan inte VAB:a, lämna och hämta barn på dagis som om det vore en baggis.
Jag kan inte ägna mig åt kvällsaktiviteter och annat socialt umgänge utan tuff, riktigt skithård, prioritering.

OK, då börjar jag om.

Glad sommar!

Sådär ja, nu börjar det ordna till sig igen efter migränanfallet i torsdags. Jag har känt mig trött och sliten samt haft en hel del värk de senaste dagarna men i morse vaknade jag nästan helt smärtfri. Jag tror att det var lite semesterpanik som gjorde att jag trillade dit i torsdags. Dels ville jag hinna färdigt med en viss arbetsuppgift på jobbet, dels började jag känna mig stressad inför semestern (hur sjukt det än låter) och dessutom hade vi byggarbetare hemma vilket i sig är ganska stressande. Det går liksom inte att låta bli att fundera över om de verkligen kan sitt jobb, om de jobbar tillräckligt fort och vad kalaset tillslut kommer att gå på...

Hur som helst så är jag färdig med mina arbetsuppgifter och börjar en fyra veckor lång semester i morgon, semesterplanerna är inte längre lika luddiga och gubbarna jobbar på bra och kommer att vara färdiga på måndag. Jag känner mig lite lugnare och därmed håller sig värken i schack. Lätt som en plätt. Gäller bara att inte göra slut på krafterna utan spara på orken, vilket i princip är det svåraste som finns!

Nu tar bloggen ledigt och startar igen i augusti. Glad sommar!

Bröderna B på riddarspel i Gräfsnäs

Migränanfall i antågande

Efter några dagar och nätter med spänningshuvudvärk var det torsdag och jag skulle ta bilen till jobbet. Redan när jag satte mig i bilen så insåg jag att det skulle bli en tuff dag och jag tog en värktablett och hoppades på att värken skulle lugna ner sig. Det gjorde den inte utan ögat rann mer och mer, jag blev täppt i näsan och värken intensifierades. Väl framme på parkeringen utanför jobbet så insåg jag att jag inte var i skick att jobba men inte heller att köra de fem milen tillbaka. "OK, jag letar upp ett vilorum och vilar någon timme så kanske det vänder", tänkte jag och började promenera mot kontorsbyggnaden.

Jag behövde inte gå många steg innan jag insåg att det var ett riktigt migränanfall i antågande och att jag inte hade något att sätta emot. Alla ljud omkring mig kändes som ett sammelsurium av röster, synen började svika mig och jag fick anstränga mig för att hitta rätt väg bland alla korridorer. Dessutom började jag känna mig illmående, kallsvettig och benen bar mig inte riktigt. "OK, var är det där jäkla vilrummet? Är jag inte framme snart får jag lägga mig på någon toalett." tänkte jag och yrade vidare med handen för höger öga.

Så äntligen hittade jag vilorummet. Jag låste dörren, satte mig på den lilla britsen och famlade i handväskan efter en Zomig Nasal. Den beska smaken av nässprayen var hemsk men jag kände snart att den började verka, en pirrande känsla spred sig i armarna samtidigt som en ofantlig trötthet sköljde över mig. "Måste ställa in mina inplanerade möten" var det enda jag kunde tänka men samtidigt klarade jag inte av att leta fram rätt nummer och än mindre att prata. Jag ringde min man och sa
- Jag mår inte bra, kan du ringa och säga att jag inte kommer?
-Men vad var det som hände?
-Jag kan inte prata nu. Hej då.
Sedan la jag mig ner och sov... Tre timmar senare kunde jag skakig men utan värk börja ta mig hemåt för att lägga mig i min egen säng och sova vidare där. Tack och lov var det över för den gången.