Jag funderar kring det här med att känna sig jäktad och stressad, på väg mot något diffust mål men utan att riktigt veta vart. Att försöka vara så duktig som möjligt med någon slags förhoppning om att en vacker dag få en medalj, ett pris, kanske en befordran eller ett tack. Att minsann få visa att man kunde.
Kunde vad då? Visa vad då? Pris av vem? Och varför? För att man kämpat och slitigt och varit duktig?!
Så går det sakta, sakta upp för en att det inte finns något pris. Att det inte ens är en tävling. Vad är det då man kämpat så för att uppnå? Det är faktiskt ingen som bryr sig om vad jag har för mig. Alla har fullt upp med att springa sina egna lopp och har inte tid att se hur fantastiskt duktig jag är.
Snopet kanske? Men oerhört befriande när man inser att det faktiskt inte spelar någon roll om man är duktig eller dålig, snygg eller ful, populär eller impopulär. Det betyder ju faktiskt att jag är fri att leva mitt liv på ett helt nytt sätt med oändligt många fler möjligheter än tidigare.
Underbara tanke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
YES! Precis just så :-)
SvaraRaderaJa, det finns ingen hejd på visdomen, eller hur? :-) KRAMAR
SvaraRaderaVerkligen befriande! Lev så och njut av att vara. kram pi
SvaraRaderaLider av precis samma åkomma som du, klarar ingenting, huvudet bara värker och har fått avslag av försäkringskassan. Måste börja jobba heltid men klarar inte av det. Skall överklaga blev glad när jag såg att du fått rätt, men hur gör man för att få rätt?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHej "Anonym". Jag passade på att flytta mitt svar till dig till själva bloggen så att fler kan få ta del av mina råd angående att få rätt mot Försäkringskassan. Kram från Fia
SvaraRadera