Idag ska det firas

Idag ska det firas. Min fina lilla syster fyller 25 år och jag är inte längre sjukskriven. Hurra för oss!

Grattis syrran, du är bäst!

Driva ut de sista demonerna

Herregud, var ska det här sluta? Det går som på räls för den här gamla sjukskrivna skräphögen. Jag kanske rent utav hinner driva ut de sista demonerna och bli frisk till den 14:e november då min sjukskrivning tar slut?

Grattis på födelsedagen lilla mamsen!

Samarbetssvårigheter med Försäkringskassan

Det är väl ingen nyhet att jag och Försäkringskassan har lite svårt att komma överens. För det mesta förtränger jag denna myndighet ur mitt medvetande och låtsas som om de inte har någon påverkan på mitt liv.

För oinvigda så kan jag berätta att FK konstant avslagit mina ansökningar om sjukpenning och att jag därmed gått sjukskriven både på hel- och deltid i snart ett år utan att få någon ersättning. Nu ska jag inte gå igång på detta delikata ämne men man kan väl konstatera att FK inte gör någon människa frisk utan tvärt om sjukare än vad de skulle behöva vara.

Hur som helst så var det dags för mig att anmäla VAB (Vård Av Barn) eftersom småkillarna varit förkylda och febriga om vart annat den senaste veckan och jag fick snällt logga in på Försäkringskassans hemsida för att anmäla mina dagar. Där har de förstås sänkt min SGI (Sjukpenninggrundande Inkomst) till 50% av den lön jag hade för ett år sedan. Eftersom jag fått ett litet lönelyft det här året (kors i taket) och jag har en 100-procentig tjänst som jag är sjukskriven från till 25% fick jag därför ändra mina inkomstuppgifter. Min SGI ska inte vara sänkt överhuvudtaget eftersom jag är sjukskriven och inte jobbar deltid som de verkar tro.

Nu ska det bli spännande att se hur de reagerar på detta. De får väl slå sina kloka huvuden ihop...

Gör om, gör rätt

Efter flera migränanfall i tät följd är det nu dags att backa bandet, ta några kliv tillbaka, gör om, gör rätt. Så.

Jag är fortfarande sjukskriven för att jag är sjuk.
Jag kan inte gå igång på alla cylindrar på jobbet.
Jag kan inte VAB:a, lämna och hämta barn på dagis som om det vore en baggis.
Jag kan inte ägna mig åt kvällsaktiviteter och annat socialt umgänge utan tuff, riktigt skithård, prioritering.

OK, då börjar jag om.

Ta varje dag, timme och minut för vad det är

Idag har det gått både upp och ner, fram och tillbaka. De första minuterna på dagen började fint men när barnen började gasta så kom värken. Jag fick sätta mig ner och blunda en kvart innan jag kunde fortsätta mina morgonbestyr men det får väl ändå räknas som helt OK (för att vara jag). Sedan iväg till dagis samt lämna av Martin vid bussen, vilket också gick bra. Bilturen in till stan var lite stökig eftersom det blåste halv storm (minst!) så det krävdes en hel del koncentration för att ta mig till jobbet och med det så tilltog förstås värken.

Väl framme på jobbet var jag rätt stressad. Jag ville bli klar med min arbetsuppgift och hade bara en timme på mig innan jag skulle till företagsläkaren och den pressen ledde förstås till att värken ökade i styrka. Dessutom var jag spänd inför läkarbesöket vilket säkert också bidrog till att jag blev allt sämre. Jag tror att det beror på att man är i en så utsatt position när man ska träffa sin läkare, man ska redogöra för hur man mår både framlänges och baklänges och sedan är det bara att hoppas att hon eller han fattar ett beslut om sjukskrivning som känns rätt och att personen i fråga dessutom kan formulera det hela i ett sjukintyg. Vid varje besök väcks en gnutta hopp om att den här gången, just den här gången kanske Försäkringskassan godkänner intyget och betalar ut min sjukpenning. Det är helt enkelt en jobbig situation och idag var jag tvungen att ursäkta mig mitt under vårt samtal för att ta en värktablett innan migränen körde i gång på allvar. Sedan satt jag där och blundade, med handen för ögat, och försökte lugna ner mig medan läkaren knappade på datorn och tillslut gav mig det nya sjukintyget. Det blev (på min begäran) en sjukskrivning på 50%, dvs en upptrappning av min arbetstid med start i morgon. Gött mos.

Efter läkarbesöket funderade jag över hur jag skulle tackla värken. Jag insåg att det bara var att gilla läget, dra i handbromsen och inte försöka kräma ur de sista krafterna utan istället stryka allting från "att göra-listan", lägga mig ner och bara vila. Efter en halvtimme kände jag mig bra mycket bättre och beslutade mig för att luncha tillsammans med två kollegor. Det var precis vad jag behövde, mat och lite småprat och sedan var jag fit for fight igen. Tillbaka på min plats (nu utan värk) så jobbade jag på någon timme innan det var dags att åka hem. Det kändes riktigt tråkigt att behöva lämna kontoret, jag hade ju precis kommit igång! Resten av dagen var helt suverän och jag var så nöjd och glad över att ha kunnat vända värken ytterligare en gång.

Precis så här ser dagarna ut nuförtiden, värken kommer och går och jag vet aldrig på förhand hur det ska sluta. Jag får ta varje dag, timme och minut för vad det är och bara hoppas att det går vägen. Fast det är väl helt OK antar jag även om jag känner mig besviken över att bryta trenden med värktablettsfria dagar. Det blev bara två stycken den här gången.