Tills man riktigt längtar av lust

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."