Låt mig få sova

För ett år sedan hade jag börjat inse att jag inte mådde så bra. Jag hade svårt att acceptera diagnosen Hortons huvudvärk (att det inte skulle gå att göra någonting åt min värk) och började min egen lilla utredning.

• Jag gick till optikern för att kontrollera synen och han sa att det mycket väl kunde vara så att min huvudvärk kom av att jag haft fel styrka på mina glasögon.
• Jag gick till tankläkaren som sa att huvudvärken berodde på att min käkled var lite utsliten och att jag gnisslade tänder.
• Jag gick till en AT-läkare på vårdcentralen som gav mig antibiotika eftersom hon trodde att värken berodde på en bihåleinflammation.
• Jag gjorde en datortomografi i Skene för att undersöka om det fanns något i min hjärna som orsakade värken.
• Jag gick till en massör eftersom det var troligt att min värk berodde på spänningar i axlar och nacke.

Parallellt med detta krämade jag ur de sista krafterna genom att ge allt på jobbet, på kvällstid ägnade jag mig åt mitt extraknäck, jag tog hand om sjuka barn, vi försökte bli klara med de sista byggprojekten innan vintern, gick på tjejmiddagar, höststädning med samfälligheten, skjutsade till barnkalas, gick på dop och barnteater och klämde in en föreläsning med Kay Pollak som jag trodde skulle motivera mig och ge mig mer energi. Istället satt jag på seminariet och hade svårt att hålla mig vaken och kunde inte ta till mig ett enda budskap och det enda jag tänkte var:
-Låt mig få sova.

Så här i efterhand förstår jag inte vad det var som pressade mig eller vad jag försökte uppnå. Vad var det jag försökte hinna med?

Inte ens Kay Pollak kunde inspirera mig