Vägen går vidare, framåt och uppåt

Vilken resa det har varit. Från ett smått hysteriskt liv som dubbelarbetande mamma till en fullständig kollaps, sjukdom och den långa vägen tillbaka. Nej förresten, inte tillbaka. Vägen går vidare, framåt och uppåt men absolut inte tillbaka till hur livet såg ut innan, det är ett som är säkert. Nej, nu startar ett nytt liv där jag kan fortsätta utvecklas som människa och må ännu bättre.

Det är lockande att försöka skriva ner alla insikter som jag tagit till mig under året men jag låter bli. Det är upp till var och en att ta reda på vad som känns rätt och riktigt och våga lita på sin innersta röst. Det enda jag vill säga är att svaren finns där, gott folk, om ni bara vågar ställa frågorna.

Och på tal om gott folk, vad hade jag gjort utan er? Att ni har funnits där och läst mina inlägg, kommit med uppmuntran när jag mått som sämst och glada tillrop vid mina (om än små) framsteg har betytt massor. Tack snälla ni.

Allting har sin tid och nu är jag redo att lämna ”Horton” bakom mig. Kanske startar jag en ny blogg med en annan inriktning? Vill du följa med på den resan så skriver du bara en kommentar här nedanför och talar om adressen till din blogg eller mail så lovar jag att meddela när det finns något nytt att läsa.

Ha det så bra och lev livet! Det planerar jag att göra.

Kramar i massor
från Fia

Mot nya äventyr

Idag ska det firas

Idag ska det firas. Min fina lilla syster fyller 25 år och jag är inte längre sjukskriven. Hurra för oss!

Grattis syrran, du är bäst!

På bebisspaning

Förra helgen hälsade vi på Alvar, 5 veckor och den här helgen fick vi träffa Rut, 4 veckor och lill-kusinen Adam, 9 dagar. Välkomna alla nya små personer!

Såååååå mysigt...

I know you want me

Michael Jackson + Pitbull = familjeunderhållning

Smågodis

Grymt bra arbetsvecka avklarad och nu är det fredagskväll med smågodis och Barda. Jag brukar ligga däckad i migrän på fredagskvällarna men idag tror jag nog att jag ska klara av att titta på Idol till och med.

Salta sillar

Påtvingad eftertanke

Den här perioden av påtvingad eftertanke har verkligen startat något hos mig. Jag känner att jag trots mina begränsningar lever livet fullt ut och är mer ärlig mot mig själv. Eftersom min kropp slagit fullständigt bakut och vägrar göra sådant som inte känns sant och riktigt så har jag inte något annat val än att försöka lyssna och förstå vad det är min kropp vill säga. Det finns inte en chans för mig att bita ihop och gaska upp mig när min skalle har bestämt sig för att protestera mot något som inte känns 100% rätt.

Jag har alltså fått göra en inre storstädning gällande både stora och små saker som t.ex.

Jag lyssnar på nyheter på P1 istället för musik på P3
Jag tar ställning i politiska diskussioner istället för att "förstå båda sidor" (vilket egentligen är ganska fegt och kan likställas med att inte orka bry sig)

• Jag blir upprörd över behandlingen av apatiska flyktingbarn och deras familjer
• Jag förfasas över Sverigedemokraternas utspel i veckan
• Jag följer intresserat Vigsel och äktenskapsfrågan som diskuteras vid dagens kyrkomöte

Hmm... Jag kanske skulle starta en politisk blogg istället?
Ja, ja, kanske en annan gång. Här kommer fortsättningen.

Jag tycker om att läsa men klarar inte längre av böcker som "Lyckans hjul" av Kajsa Ingmarsson (förlåt)
Jag sitter framför brasan och stickar istället för att ligga i TV-soffan
Jag tycker om att vara ute i naturen
Jag gillar att promenera
Jag älskar att gräva, bära och lyfta i trädgården
Jag har fått en verklig aha-upplevelse genom yoga och meditation
Jag kan inte leva utan musik
Jag lunchar med mina vänner istället för att jobba in lunchen
Jag får energi av tjejmiddagar
Jag njuter av vatten

Det kan tyckas vara självklara saker men eftersom krafterna inte räcker till mer än en bråkdel av det jag tidigare gjorde så är det viktigt att jag hela tiden påminner mig om mina prioriteringar. Om jag bränner min energi på sådant som bara känns OK så går jag miste om det som är absolut viktigast. Som att bygga Lego med Herman eller spela fotboll med Frans. Eller kyssa min man.

Grovarbetande bankman

Drömmer mig tillbaka

Jag har fått veta att Länsrätten ska fatta sitt beslut om min sjukpenning nu på torsdag. Det blir en utmaning att inte grubbla över det i veckan.

Istället drömmer jag mig tillbaka till Villa Fridhem där jag och Martin fick lite egen tid i helgen.

Bild från www.villafridhem.se

Vi är förkylda

Vi är förkylda, genomförkylda, och det hela har pågått i över en vecka nu. Jag och M turas om att vara hemma med barnen och att jobba fast vi egentligen skulle bäddat ner oss allihop för länge sedan.

Som grädde på moset var det igår dags för mig att leverera det utbildningsmaterial som jag arbetat med sedan i somras och milt uttryckt kan man säga att jag fick sänka ambitionen en smula för att bli klar i tid. Igår jobbade jag på så länge jag orkade och sedan åkte jag hem och tog en migränattack. Helt i sin ordning, det här var en engångsföreteelse och nästa vecka har jag inte alls lika pressat på jobbet. Det är bara den här j*vla förkylningen som ska ge med sig.

Tack och lov att det är helg och att det är Idol på TV (men i väntan på det så ska jag nog spela alla smörlåtar jag kan hitta på Spotify och tycka riktigt synd om mig själv).

Bild från www.aftonbladet.se

Lider av svårt duktighetssyndrom

Det är bara att ge upp och inse att den här veckan inte kommer att bli som planerat. Idag är jag hemma med sjuka barn och tidplanen har spruckit. Såklart.

När jag ringde in till jobbet i morse och försökte få ihop allting så möttes jag bara av lugna och förnuftiga kollegor på tråden som sa:
- Vad är det egentligen som är så viktigt?
- Ska du verkligen åka in i eftermiddag, är det inte bättre att du stannar hemma med barnen?
- Vi ordnar det här, ta det lugnt.
- Vi skjuter på mötet.
- osv osv

Snacka om underbara människor och snacka om att jag återigen fått bevisat att det är jag som saknar perspektiv och lider av svårt duktighetssyndrom.

Så kram till er alla, idag stannar jag hemma och myser med barnen.

Vill inte bli sjuk

Hela familjen är kraxig och jag vill inte, vill inte, vill inte bli sjuk. Jag är stressad över jobbet fast jag vet att jag inte borde. Det är en hel del som jag måste få gjort innan onsdag och om jag behöver vara hemma med sjuka barn innan dess så kommer jag inte att hinna.

MEN jag antar att det inte är hela världen. Jag måste tro att det inte är hela världen. Jag ska inte stressa upp mig. Jag ska inte jobba över. Jag ska inte ta med mig datorn hem. Hinner jag så hinner jag. "Måste" finns inte i min vokabulär. (Vem är det jag försöker lura?)

Kolla, en larv!

Lugn och harmonisk

Första arbetsdagen avklarad utan värk. Nu återstår bara kvällen med familjen... Klarar jag av att hålla mig lugn och harmonisk under resten av dagen kan jag förhoppningsvis notera fyra dagar utan värktabletter, vilket skulle bli ett rekord.

Vårt eget Blue Hawaii

Bristningar på magen, döden och allt däremellan

Så underbart det var att få två dagar för mig själv. Mellan varven glömmer jag bort hur betydelsefull den tiden är. Lugna timmar i bilen med Beyoncé och en påse Ahlgrens Bilar, en suverän tjejmiddag där vi gick igenom allt från barn, jobb, Michael Jackson, bristningar på magen, döden och allt däremellan. Dagen därpå blev det en långpromenad i solen och jag blev så himla ompysslad av pappa och hans lilla familj. Jag hade inte en en tillstymmelse av huvudvärk under de här två dagarna!

Östergötland

Om rymden har ett slut

- Har rymden verkligen inget slut?
- Nej, just det.
- Men har den verkligen inte det?
- Eh.. tänk så här, om rymden har ett slut vad finns det bakom den i så fall?
Herman skiner upp och tittar på mig med ett lyckligt leende och säger utan att tveka:
- Det är där den verkliga fantasin finns! Där kan man simma femtio tusen meter, springa jättefort och så finns det trollspön med riktig magi.

Min älskade lilla filosof

Sockerbröllopsdag

Så har vi firat den stora sockerbröllopsdagen. Först drog jag fram alla bröllopsbilder och visade för småkillarna. Herman suckade djupt och sa: -Där skulle jag ha velat vara med! Sedan bakade vi en riktigt smarrig bröllopstårta med grädde och bär som vi mumsade i oss utan problem.

På eftermiddagen dök farmor upp för att passa barnen och då drog Martin och jag till St Jörgens Park Resort där vi badade och bastade tills vi var alldeles mörbultade. Dagen avslutades med en härlig middag. En bättre bröllopsdag kunde vi inte haft.

"Ogräset" visade sig vara fina blommor

Många härliga år framöver

Idag firar Martin och jag sexårig bröllopsdag. När man tänker tillbaka på de här sex åren så har det hänt otroligt mycket. Vi har fått två fina killar, flyttat till en ny ort, gett oss i kast med ett näst intill omöjligt husprojekt, vi bar bytt jobb och tjänst flera gånger och så till sist toppade jag det hela med en rejäl svacka i form av huvudvärk och sjukskrivning med tillhörande kraschad ekonomi (till följd av Försäkringskassans envisa nej-sägande).

När vi förra året firade vår femåriga bröllopsdag åkte vi till södra Frankrike. Det var första gången vi åkte iväg från barnen i flera dagar men det gick förstås bra och vi hade underbara stunder tillsammans på Rivieran. Då konstaterade vi att om vi klarat av fem år som gifta så skulle vi nog klara fem till. Vi räknade med att de värsta småbarnsåren var över, att bygget började likna något och att det framöver skulle gå lättare och lättare men det vi inte visste då var att Herr H (först Herr Horton men sedan Herr Huvudvärk) skulle göra sitt yttersta för att testa oss.

Men "Ha, ha, ha!" vi skrattar herr H i ansiktet och fortsätter vår kärlekssaga. Nej, det ska nog mycket till om något eller någon ska kunna splittra oss. Så räkna med att det blir många härliga år framöver, maj löv, det gör jag.

Femårig bröllopsdag i Södra Frankrike

P.S. Oj, när jag läser inlägget så inser jag att jag låter väldigt arg. Jag hade ju istället kunna skriva ett tårdrypande inlägg om hur mycket Martin betyder för mig och vilket oerhört stöd han varit ända sedan start men i synnerhet under min sjukskrivning. Men hur uttrycker man något så stort i ord? Dessutom så är jag nog lite arg trots allt, varför ska det vara så svårt? Kan vi inte bara få sitta på en uteservering vid havet och dricka rödvin och titta varann i ögonen? Det är vi ju så himla bra på (när det väl blir av). D.S.

Dags att börja må bra

Semestern börjar lida mot sitt slut och på måndag är det dags att börja jobba igen efter sköna veckor både här hemma och hos släkten. Huvudvärken har mestadels hållt sig i schack så jag kan konstatera att med värktabletter i princip dagligen och sömntabletter då och då, så fixar jag att ha semester med mina killar. Det får väl räknas som godkänt?

Inför hösten så hoppas jag att jag ska må allt bättre och bättre och kunna trappa ner på den förebyggande medicineringen (Tryptizol) och även kunna dra ner på värktabletterna (Burana). Man ska inte äta värkmedicin mer än 9 dagar/månad enligt Mattias Linde på Cephalea Huvudvärkscentrum och för att klara det så behöver jag må avsevärt bättre än idag.

Jag funderar mycket över hur jag ska göra för att slippa värk och få en bättre hälsa på det stora hela och då tänker jag på sömn, mat, träning och stress. Sömnen är A och O, funkar inte den så funkar inte jag. En sömnlös natt innebär alltid värk dagen därpå. Att äta mer näringsriktig mat och komma igång med träningen hoppas jag ska leda till att jag blir piggare, lättare, gladare och att jag kommer att slippa spänningshuvudvärk. Jag har faktiskt skrivit in mig hos Viktväktarna och noterade (till min stora förskräckelse) att jag gått upp cirka 20 kilo sedan jag började få ont i huvudet för snart två år sedan. Lägg sedan till fem kilo som jag hade lagt på mig efter graviditeterna så har vi 25 kilo som ska bort!

Jag har hela tiden varit medveten om att det dragit iväg med vikten men har inte orkat tänka på det och när jag blev ordentligt sjuk så bestämde jag mig dessutom för att helt strunta i min vikt då det var fullt tillräckligt att försöka tackla värken. Så på sätt och vis ska man nog se min önskan att gå ner i vikt som ett friskhetstecken, att jag helt enkelt har energi att bry mig om min vikt, mitt välmående och inte minst mitt utseende. Det är helt enkelt dags att börja må bra. Jag vill få tillbaka den gamla Fia, mig själv.

Svårigheten med att sätta upp mål på det här sättet är ju att all stress triggar huvudvärk. Jag kan inte pressa mig genom att banta och börja träna som en besatt, det klarar jag helt enkelt inte, så det blir en utmaning att på ett lugnt och sansat sätt börja vända trenden. Men har jag klarat mig igenom den här fruktansvärda vintern så klarar jag väl lite till, så se upp där ute, nu är jag på gång!

Bråviken en härlig sommardag

Japp, det blev en lugn onsdag och framåt eftermiddagen släppte huvudvärken (som jag haft konstant i flera dagar) och jag kunde sätta igång med min deckare Sjöjungfrun av Camilla Läckberg. Det hör ju svensk sommar till att plöja en av hennes böcker. Det är för övrigt ett gott tecken att jag läser för det betyder att jag inte är stressad utan har ro att sätta mig ner och läsa en stund.

Den lugna onsdagen gav resultat och i morse vaknade jag utan huvudvärk och har haft en toppendag på jobbet. Jag jobbade till och med över en timme (jag veeeet att det är förbjudet men jag hade verkligen kommit igång). Allting var på topp tills barnen skulle gå och lägga sig och en övertrött Frans satte igång att skrika. Jag klarar inte skrik, det bara smäller till i skallen och så får jag gå och lägga mig med en kudde för ögonen. Tur att M var hemma och kunde ta hand om Frallan.

Glad Midsommar!

Vi ställde in våra ursprungliga midsommarplaner men fick en fin dag på närmare håll med andra halvan av släkten.

Glad Midsommar!

Jag vill krypa ur min kropp

Mörka, mörka tankar... Tänk att det skulle bli en förkylning som till sist knäckte mig. Jag känner mig fullständigt misslyckad och är otroligt besviken över att återigen befinna mig däckad i soffan och inte ens kunna vara med mina barn utan tvingas gå och lägga mig innan dem. Värdelöst! Jag vet inte hur länge jag orkar ha det så här, när ska jag egentligen bli frisk? Jag vill krypa ur min kropp och hoppa in i en annan, starkare kropp. Tänk att få vara Anja Pärsson för en dag och ha så grymt starka benmuskler och bara köra järnet nerför backarna. Det vore nå't det, istället för att ligga här och ruttna bort medan livet utanför rullar på utan mig.

Stark kropp

Rutten fru

Förkyld, förkyld, förkyld! Jag har inget som helst tålamod med att vara sjuk. Idag skulle jag ha jobbat men jag inser att det nog bara skulle förvärra min förkylning och dessutom smitta ner alla mina kollegor, så jag stannar hemma. Hur sjutton tidrapporterar sjukdom där man redan är sjukskriven för något annat?

Nej, nu kan det väl ändå få räcka? Hur länge ska min stackars man orka med en så rutten fru?!