Vägen går vidare, framåt och uppåt

Vilken resa det har varit. Från ett smått hysteriskt liv som dubbelarbetande mamma till en fullständig kollaps, sjukdom och den långa vägen tillbaka. Nej förresten, inte tillbaka. Vägen går vidare, framåt och uppåt men absolut inte tillbaka till hur livet såg ut innan, det är ett som är säkert. Nej, nu startar ett nytt liv där jag kan fortsätta utvecklas som människa och må ännu bättre.

Det är lockande att försöka skriva ner alla insikter som jag tagit till mig under året men jag låter bli. Det är upp till var och en att ta reda på vad som känns rätt och riktigt och våga lita på sin innersta röst. Det enda jag vill säga är att svaren finns där, gott folk, om ni bara vågar ställa frågorna.

Och på tal om gott folk, vad hade jag gjort utan er? Att ni har funnits där och läst mina inlägg, kommit med uppmuntran när jag mått som sämst och glada tillrop vid mina (om än små) framsteg har betytt massor. Tack snälla ni.

Allting har sin tid och nu är jag redo att lämna ”Horton” bakom mig. Kanske startar jag en ny blogg med en annan inriktning? Vill du följa med på den resan så skriver du bara en kommentar här nedanför och talar om adressen till din blogg eller mail så lovar jag att meddela när det finns något nytt att läsa.

Ha det så bra och lev livet! Det planerar jag att göra.

Kramar i massor
från Fia

Mot nya äventyr

Det går ju jättebra det här, Sofia!

Det kändes tungt att åka till jobbet idag. Ingen värk förvisso men jag var trött och lite låg efter gårdagens bryt. När jag kom till min plats insåg jag att jag glömt datorn i bilen. Fan. Jag klarade mig igenom första mötet utan dator men min näsa rann konstant och jag började nysa. Skit också. Andra mötet var med Rehab-Bengt och jag berättade om gårdagskvällen, näsan som bara rann och beklagade mig i största allmänhet över hur dåligt jag mådde.

Rehab-Bengt bara tittade på mig och sa:
- Alltså problemet med er är att ni ser allting som sjukdom. Jag träffade en kille i morse som tyckte att han mådde sämre, han kände sig så trött, men vem gör inte det? Jag trodde inte att jag skulle ta mig ur sängen i morse men jag sjukskriver mig inte för det! röt Bengan och stirrade mig i ögonen.

- Man måste skilja på äpplen och päron. Att du reagerade som du gjorde igår är inte konstigt med tanke på den process du gått igenom med Försäkringskassan det senaste året. Att du är förkyld och trött är heller inget konstigt, det är den tiden på året och du har små barn.

-Javisst är det så, fick jag medge. Med skallen är det ju rätt bra den här veckan och på jobbet går det skapligt.

-Ja där ser du, det går ju jättebra det här, Sofia! utropade Bengt glatt och dunkade mig i ryggen.

Ja då så. Då är det väl så. Det går bra nu.

Glittermatch

Tills man riktigt längtar av lust

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."

På andras bekostnad

När jag träffade Rehab-Bengt förra veckan så var det en sak han sa som etsade sig fast och som jag inte kunnat sluta tänka på. Han sa:
- Jag förstår inte att du ens kan riskera att bli så dålig som du var i vintras! Bara tanken på det borde få dig att prioritera annorlunda.
- Ja men, protesterade jag, jag gör ju nästan ingenting men jag får huvudvärk ändå!
När han sedan hotade med att jag skulle få gå ner i tid (istället för upp) så blev jag riktigt orolig och kände att det absolut inte fick bli så. Det kändes oerhört viktigt för mig att klara av att jobba mina 75%.

Efter den här helgen blev det skrämmande tydligt att jag faktiskt kan må bra. Jag kan till och med må jättebra under vissa förutsättningar. Hur kommer det sig då att jag inte gör det? Jo, det är helt enkelt så att jag inte prioriterar mitt mående allra högst. Jag trodde att jag gjorde det men det är inte riktigt sant.

Igår kväll till exempel sa min man att han hade fått en möjlighet att spela golf nästa onsdag.
- Vad kul, det får vi såklart lösa, svarade jag reflexmässigt.
När jag sedan började fundera över vad det egentligen skulle innebära i form av värk och sjukfrånvaro för min del så kanske det inte var så självklart. Men hur skulle jag kunna säga nej till M som har slitit som ett djur för att ta hand om mig och barnen det senaste året? Hur kan jag neka honom att gå en golfrunda bara för att jag inte ska få huvudvärk? Hur sjutton ska jag kunna sätta mitt mående i första hand när det blir på andras bekostnad?

Jag skulle bara...

Har suttit och jobbat hemifrån halva min "lediga" dag. Inte bra, jag vet, jag ska genast sluta. Jag skulle bara...

Jag ligger lite högt på mina arbetade timmar den här veckan så jag får kanske ta och vara hemma i morgon istället och samla krafter till fredag. Jag vill ju inte ta ut mig, eller ännu värre, råka ut för en utskällning av Rehab-Bengt!

Lyxigt att ha sin egen hälsocoach

Idag ringde Sofia på Aktiv vardag och frågade hur det var med mig. Jag kunde stolt säga att jag mår mycket bättre än i vintras och att jag numera jobbar 50% och därför inte hinner med promenaderna och avslappningen på torsdagarna. Däremot passade jag på att fråga om jag får vara med på yogan även till hösten och det var inga problem. Vad bra att få det stödet från Kommunen och tänk så lyxigt att ha sin egen hälsocoach!

Tack för all hjälp Sofia, du har varit och är ett fantastiskt stöd.

Vi pratade en stund om vikten av att lyssna till sin kropp och vem vet, med tiden kommer jag kanske att bli grym på det?

Vill inte le mot kameran

De läker smärtan i naturen

Häromdagen så hade någon lagt en tidning i min brevlåda. Där kunde jag läsa en artikel om fyra kvinnor som gått en kurs hos Ingalill Tejder på Sjökullen och därigenom fått verktyg att hantera sin smärta.

Själv har jag varit hos Ingalill flera gånger för att meditera och jag håller förstås med en av kursdeltagarna om att "själen mår bra av att vara där".

Läs hela artikeln här: http://www.bt.se/nyheter/bollebygd/de-laker-smartan-i-naturen(1386288).gm

Trädgårdsdrömmarna blir mer konkreta

Någon att räkna med

Nu är det tio veckor sedan jag började jobba och idag kunde jag äntligen avsluta min första arbetsuppgift. Den har varit helt administrativ och jag har kunnat sitta för mig själv och klippa och klista i Word och Excel, ta fram rätt budgetsiffror och skapa snygga tabeller. Rätt så skönt egentligen.

De första veckorna var det en kamp bara att ta mig till jobbet och hem igen men de senaste fyra, fem veckorna har det gått riktigt skapligt. Min koncentrationsförmåga har definitivt blivit bättre och jag är inte längre så känslig för att vistas i stökiga miljöer eller delta i sociala sammanhang (som att äta lunch med mina kollegor).

Våren har ju dessutom innehållit många helgdagar så det har varit lite extra bonus för mig eftersom jag inte behövt jobba hela arbetsveckor. Jag har verkligen fått en mjukstart och det har gått ganska bra tycker jag. Visst har det funnits dagar då jag inte har klarat av mina timmar utan fått åka hem med en bultande skalle men på sistone har jag blivit rätt så bra på att vända värken. Jag bromsar i tid och backar så fort migränen drar igång. Många gånger räcker det med en halvtimmes paus och sedan kan jag återgå till det jag höll på med.

Nu känner jag mig starkare och är redo att ta mig an en mer krävande arbetsuppgift samtidigt som jag går upp till 50%. Ribban höjs hela tiden men det känns helt rätt, jag vill ge mitt yttersta och ärligt talat så tror jag att min arbetsgivare börjar tröttna på mig och min sjukskrivning. Nej, det kanske inte är sant men jag börjar tröttna på att hela tiden behöva särbehandlas på jobbet. Jag vill vara någon att räkna med.

Utsikten är fantastisk även när molnen tornar upp sig