Stegräknaren på

Idag åker stegräknaren på. Det är nämligen dags för Korpens stegtävling och jag är anmäld via mitt jobb. Gå in på http://www.steg.se/korpen/ och anmäl dig du också.

En kall morgon

Utmaningen

Jag har precis antagit Mamm A's utmaning på http://prinsgus.wordpress.com/

Till jul vill jag vara helt fri från förebyggande medicin, jag vill inte ta värkmedicin mer än 9 dagar per månad och jag vill vara fem kilo lättare.

Det är MIN utmaning. Nu utmanar jag DIG som läser här. Vad vill du åstadkomma innan jul? Det behöver ju inte ha med vikten eller hälsan att göra. Tillsammans kan vi peppa varandra.

Jag var 20 kilo lättare när vi gifte oss 2003

Lider av svårt duktighetssyndrom

Det är bara att ge upp och inse att den här veckan inte kommer att bli som planerat. Idag är jag hemma med sjuka barn och tidplanen har spruckit. Såklart.

När jag ringde in till jobbet i morse och försökte få ihop allting så möttes jag bara av lugna och förnuftiga kollegor på tråden som sa:
- Vad är det egentligen som är så viktigt?
- Ska du verkligen åka in i eftermiddag, är det inte bättre att du stannar hemma med barnen?
- Vi ordnar det här, ta det lugnt.
- Vi skjuter på mötet.
- osv osv

Snacka om underbara människor och snacka om att jag återigen fått bevisat att det är jag som saknar perspektiv och lider av svårt duktighetssyndrom.

Så kram till er alla, idag stannar jag hemma och myser med barnen.

Vill inte bli sjuk

Hela familjen är kraxig och jag vill inte, vill inte, vill inte bli sjuk. Jag är stressad över jobbet fast jag vet att jag inte borde. Det är en hel del som jag måste få gjort innan onsdag och om jag behöver vara hemma med sjuka barn innan dess så kommer jag inte att hinna.

MEN jag antar att det inte är hela världen. Jag måste tro att det inte är hela världen. Jag ska inte stressa upp mig. Jag ska inte jobba över. Jag ska inte ta med mig datorn hem. Hinner jag så hinner jag. "Måste" finns inte i min vokabulär. (Vem är det jag försöker lura?)

Kolla, en larv!

Något fantastiskt

Idag har jag varit med om något fantastiskt. Jag hade lyckats lägga vantarna på en biljett till en konsert som skulle hållas för anställda i en aula inte långt från mitt kontor. Det var Triple&Touch tillsammans med en kör från Sydafrika som skulle uppträda.

Jag var på plats i god tid och gick och satte mig några bänkrader från scenen, det kom in fler och fler människor och till slut var hela lokalen full med folk. Då hörs plötsligt sång och in kommer en grupp på tio ungdomar med de mest fantastiska röster. Jag kunde inte hejda mig utan tårarna bara rann nedför min kinder. Nog för att jag är labil just nu men den här reaktionen hade jag kanske inte räknat med i en aula tillsammans med hundratalet kostymklädda män (och en och annan kvinna). Jag försökte bita mig i läppen, borra in naglarna i handflatan men det var lönlöst, tårarna bara forsade. Jaha, tänkte jag, det är väl inget och göra något åt. Så istället njöt jag av konserten och fortsatte gråta.

Sen visade det sig att jag inte var den enda som blev berörd av framträdandet. Sånggruppen fick hela publiken att sjunga, dansa och klappa i händerna och applåderna ville aldrig ta slut.

http://www.starforlife.org/

Så här ska det låta!

Idol släng dig i väggen - det är så här det ska låta!

Leija Ulming Strand, fyra och ett halvt år

Den mest underbara människan i världen

Det är så vansinnigt svårt att skaka av sig jobbet när man är klar. Eller rättare sagt, jag har så vansinnigt svårt att skaka av mig jobbet när jag är klar. Diskussioner, problem som ska lösas, motstridiga viljor som ska samsas... Jag tar det på allt för stort allvar och vill gärna lösa allas problem. Jag vill att alla mina kollegor, kunder och leverantörer ska gå omkring och må bra och vara glada och tycka att jag är den mest underbara människan i världen!

.

Lite perspektiv var det ja, går det att köpa?

Perspektiv på tillvaron, tack

Lugn resten av veckan

Måndagen avklarad utan värk. Håll tummarna för att jag lyckas hålla mig lugn resten av veckan!

Skönt att ha skogen runt knuten

Tills man riktigt längtar av lust

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."

Sitta fint

Trots att jag inte lyckades ta mig igenom arbetsdagen enligt plan i torsdags så känner jag mig ändå rätt hoppfull. Det var inget konstigt att min kropp protesterade, jag klarar helt enkelt inte att vara koncentrerad och fokuserad mer än korta stunder och det vet jag ju men det tar uppenbarligen tid att lära gamla hundar att sitta.

Följderna av ett migränanfall som det jag hade i torsdags är trötthet och att kroppen blir extra känslig för nya anfall men trots att jag har haft en hel del aktiviteter både fredag och lördag har jag lyckats hålla värken i schack enbart med Burana och nu räknar jag med att efter en god natts sömn kunna fortsätta förra veckans svit av medicin- och värkfria dagar.

Den här gamla jycken ska nog lära sig sitta fint ska ni se!

Borås djurpark

Workshop mellan nio och tre

Workshop mellan nio och tre, jag har kallat till mötet, åtta deltagare från olika delar i organisationen som ska enas kring ett nytt utbildningsupplägg, allt rullar på, jag antecknar febrilt alla synpunkter och förbättringsförslag.

När det är en dryg timma kvar känner jag att jag börjar tappa koncentrationen, det värker lite i nacken och ryggen och jag börjar vända och vrida på mig. Käken spänner, bihålorna trycker och så börjar den nu så bekanta värken kring ögat.
- Jag kanske skulle ta en värktablett? är ungefär så långt jag hinner tänka innan illamåendet sköjer över mig, jag kallsvettas, värken intensifieras.

- Gerd, skulle du kunna anteckna härifrån? Jag måste ta en paus, säger jag samtidigt som jag rycker åt mig handväskan och störtar ut ur konferensrummet och letar reda på närmaste handikapptoalett. Väl där inne tar jag en Zomig Nasal, kräks, släcker lamporna, lägger mig på det lätt urinluktande, iskalla golvet och bara väntar ut skiten.

Två timmar senare släpper det och jag kan på skakiga ben gå tillbaka till konferensrummet, hämta mina grejer och bege mig hemåt. Mötet är avslutat sedan länge och deltagarna har gått tillbaka till sitt. Halvlyckat.

Jag har trappat ner

Det går bra. Jag har trappat ner på Tryptizolen från 50 mg till 40 mg och sedan till 30 mg utan att jag märkt någon negativ förändring. Dessutom är det sex dagar sedan jag tog några som helst värktabletter.

På andras bekostnad

När jag träffade Rehab-Bengt förra veckan så var det en sak han sa som etsade sig fast och som jag inte kunnat sluta tänka på. Han sa:
- Jag förstår inte att du ens kan riskera att bli så dålig som du var i vintras! Bara tanken på det borde få dig att prioritera annorlunda.
- Ja men, protesterade jag, jag gör ju nästan ingenting men jag får huvudvärk ändå!
När han sedan hotade med att jag skulle få gå ner i tid (istället för upp) så blev jag riktigt orolig och kände att det absolut inte fick bli så. Det kändes oerhört viktigt för mig att klara av att jobba mina 75%.

Efter den här helgen blev det skrämmande tydligt att jag faktiskt kan må bra. Jag kan till och med må jättebra under vissa förutsättningar. Hur kommer det sig då att jag inte gör det? Jo, det är helt enkelt så att jag inte prioriterar mitt mående allra högst. Jag trodde att jag gjorde det men det är inte riktigt sant.

Igår kväll till exempel sa min man att han hade fått en möjlighet att spela golf nästa onsdag.
- Vad kul, det får vi såklart lösa, svarade jag reflexmässigt.
När jag sedan började fundera över vad det egentligen skulle innebära i form av värk och sjukfrånvaro för min del så kanske det inte var så självklart. Men hur skulle jag kunna säga nej till M som har slitit som ett djur för att ta hand om mig och barnen det senaste året? Hur kan jag neka honom att gå en golfrunda bara för att jag inte ska få huvudvärk? Hur sjutton ska jag kunna sätta mitt mående i första hand när det blir på andras bekostnad?

Michael Jackson Tribute

Har ni sett klippet från 2009 MTV Video Music Awards som gick av stapeln igår? Om inte, klicka här: http://www.mtv.se/mtv/?StoryId=71551&playlistId=141374&vid=436576

Jag kan inte hålla mig längre,
klart att Michael ska vara med på bloggen

Lugn och harmonisk

Första arbetsdagen avklarad utan värk. Nu återstår bara kvällen med familjen... Klarar jag av att hålla mig lugn och harmonisk under resten av dagen kan jag förhoppningsvis notera fyra dagar utan värktabletter, vilket skulle bli ett rekord.

Vårt eget Blue Hawaii

Bristningar på magen, döden och allt däremellan

Så underbart det var att få två dagar för mig själv. Mellan varven glömmer jag bort hur betydelsefull den tiden är. Lugna timmar i bilen med Beyoncé och en påse Ahlgrens Bilar, en suverän tjejmiddag där vi gick igenom allt från barn, jobb, Michael Jackson, bristningar på magen, döden och allt däremellan. Dagen därpå blev det en långpromenad i solen och jag blev så himla ompysslad av pappa och hans lilla familj. Jag hade inte en en tillstymmelse av huvudvärk under de här två dagarna!

Östergötland

Tjejmiddag i min gamla hemstad

Jag har blivit bjuden på en tjejmiddag i min gamla hemstad i morgon kväll. Å ena sidan vore det vansinnigt kul att vara med på "återträffen" men å andra sidan så vet jag redan nu att jag aldrig kommer att orka sätta mig i bilen och köra 30 mil efter en hel arbetsvecka. Skulle jag ändå lyckas med det så kommer helgen och nästa vecka med all säkerhet att vara förstörd.

Så vad gör man? Jo, jag har tagit ledigt! I morgon har jag semester och då ska jag först yoga med ett gäng pensionerade damer, efter det ska jag hem och packa inför min lilla road trip och sedan ger jag mig iväg. Det ska bli fantastiskt roligt och jag räknar med att jag genom att ta ledigt en dag orkar med resten av helgen och nästa vecka.

Så trevlig helg!
önskar Partypinglan

Inte värsta sortens migrän

Efter två bra arbetsdagar men med aningens för mycket entusiasm så blev det en heldag i sängläge. Inte värsta sortens migrän men ändå. Jag har bara mig själv att skylla, jag har pressat det lite för mycket de senaste tre dagarna, och då är det bara att gilla läget och packa ner sig. Nu framåt kvällen känns det bättre så jag räknar med att det ska gå bra att jobba som vanligt i morgon torsdag. På det igen bara!

Om rymden har ett slut

- Har rymden verkligen inget slut?
- Nej, just det.
- Men har den verkligen inte det?
- Eh.. tänk så här, om rymden har ett slut vad finns det bakom den i så fall?
Herman skiner upp och tittar på mig med ett lyckligt leende och säger utan att tveka:
- Det är där den verkliga fantasin finns! Där kan man simma femtio tusen meter, springa jättefort och så finns det trollspön med riktig magi.

Min älskade lilla filosof

Mindful walking

Åh, vilken vecka! Jag är så lättad och glad att jag lyckats vända trenden och idag känner jag mig nästan "normal".

Jag har arbetat lite varje dag och har fått stöttning både från min terapeut, Rehab-Bengt (som förvisso läxade upp mig en smula), min familj och mina arbetskamrater och med så massivt stöd kan jag inte göra annat än att må bra.

Den här veckan har jag även hittat tillbaka till lugnet. Jag har fått påminna mig om att inte springa fram i korridorerna på jobbet med en laptop på ena armen, pratandes i mobiltelefon, på väg till nästa möte för då tar det inte många minuter innan jag måste bryta. Nej, jag praktiserar "mindful walking" numera, dvs när jag går, så går jag. Precis bara det och ingenting annat. När jag kör bil så kör jag bil, ingenting annat. När jag äter, så äter jag, inte pratar eller läser samtidigt osv.

På kvällarna har jag inte tvättat, städat, plockat, ätit, tittat på TV... utan helt enkelt satt mig ner i soffan med en filt över mig och en tänd brasa precis intill. Då känner jag hur det pirrar och sticker i kroppen och inser hur svårt jag har att faktiskt varva ner. Men efter en stund i lugn och ro så går det faktiskt, även en hektisk vardagskväll. Nu ser det förvisso ut som om ett mindre världskrig dragit fram här hemma men det får det vara värt för med skallen är det riktigt bra.

Visingsö

Jag är ett psykosomatiskt monster

Hela jag är ett psykosomatiskt monster. Trots så mycket ansträngning från min sida att förstå min kropp så har jag fortfarande en gigantisk klyfta mellan vad "jag" vill och vad min kropp vill. I dagsläget är det bara att konstatera att det är min kropp som vet bäst vad jag behöver. Det är lite skrämmande att jag har bott i den här kroppen i 33 år utan att faktiskt lyssna till den.

Nu är det ju inte så att "jag" är skild från min kropp utan den mentala delen hör ju i allra högsta grad ihop med den fysiska och de båda delarna påverkar varandra. Den värk jag lever med är ett alldeles utmärkt exempel på en psykosomatisk sjukdom eftersom jag efter alla möjliga medicinska undersökningar fått veta att "det inte är något fel på mig" trots att verkligheten säger någonting annat.

Enligt Wikipedia är Psykosomatisk något som berör både själ och kropp (grekiskans psykhe och soma). Psykosomatiska sjukdomar (till exempel astma och diffus värk) kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar. Sjukvården har emellertid nu övergivit detta begrepp, då någon skarp gräns emellan kropp och själ (i sjukdomssammanhang) är svår att dra.

Brahehus