Påtvingad eftertanke

Den här perioden av påtvingad eftertanke har verkligen startat något hos mig. Jag känner att jag trots mina begränsningar lever livet fullt ut och är mer ärlig mot mig själv. Eftersom min kropp slagit fullständigt bakut och vägrar göra sådant som inte känns sant och riktigt så har jag inte något annat val än att försöka lyssna och förstå vad det är min kropp vill säga. Det finns inte en chans för mig att bita ihop och gaska upp mig när min skalle har bestämt sig för att protestera mot något som inte känns 100% rätt.

Jag har alltså fått göra en inre storstädning gällande både stora och små saker som t.ex.

Jag lyssnar på nyheter på P1 istället för musik på P3
Jag tar ställning i politiska diskussioner istället för att "förstå båda sidor" (vilket egentligen är ganska fegt och kan likställas med att inte orka bry sig)

• Jag blir upprörd över behandlingen av apatiska flyktingbarn och deras familjer
• Jag förfasas över Sverigedemokraternas utspel i veckan
• Jag följer intresserat Vigsel och äktenskapsfrågan som diskuteras vid dagens kyrkomöte

Hmm... Jag kanske skulle starta en politisk blogg istället?
Ja, ja, kanske en annan gång. Här kommer fortsättningen.

Jag tycker om att läsa men klarar inte längre av böcker som "Lyckans hjul" av Kajsa Ingmarsson (förlåt)
Jag sitter framför brasan och stickar istället för att ligga i TV-soffan
Jag tycker om att vara ute i naturen
Jag gillar att promenera
Jag älskar att gräva, bära och lyfta i trädgården
Jag har fått en verklig aha-upplevelse genom yoga och meditation
Jag kan inte leva utan musik
Jag lunchar med mina vänner istället för att jobba in lunchen
Jag får energi av tjejmiddagar
Jag njuter av vatten

Det kan tyckas vara självklara saker men eftersom krafterna inte räcker till mer än en bråkdel av det jag tidigare gjorde så är det viktigt att jag hela tiden påminner mig om mina prioriteringar. Om jag bränner min energi på sådant som bara känns OK så går jag miste om det som är absolut viktigast. Som att bygga Lego med Herman eller spela fotboll med Frans. Eller kyssa min man.

Grovarbetande bankman

Ren galenskap?

Idag har jag insett hur viktig naturen och tystnaden är för mig. Ja, inte bara för mig - för människan. Hur kan det vara så att jag och så många med mig glömt bort det? Vi är inte gjorda för att köra bil, jobba på kontor, träna på gym eller bo i trånga lägenheter i stan. Vi är gjorda för något annat. Att leva i samklang med naturen och tystnaden.

Det är mycket möjligt att jag håller på att bli galen, men att fortsätta leva som jag hittills gjort känns inte som ett alternativ. Men hur tar man steget? Vad är det som saknas? Eller rättare sagt, vad ska bort?

Jag kan inte åka fem mil fram och tillbaka varje dag för att tillbringa åtta timmar om dagen i ett asfalterat industriområde. Jag kan inte ha ett arbete vars syfte och mening inte talar till mig.

Jag vill tillbringa mer tid med dem jag älskar och mer tid i trädgården och nära naturen. Jag vill cykla mera. Och jag vill ha den där kaninen som jag längtat efter så länge. Fånigt? Ren galenskap? Mig kvittar det vilket men vilken lättnad att äntligen nått denna insikt.

Tack till Madeleine Hessérus som skrivit den fantastiska boken "Till ISOLA". Varning! Bör ej läsas av den som trivs alldeles utmärkt med sitt hektiska storstadsliv och vill förbli ovetandes...

Puss på er!

Vackra Vättern