Låt mig få sova

För ett år sedan hade jag börjat inse att jag inte mådde så bra. Jag hade svårt att acceptera diagnosen Hortons huvudvärk (att det inte skulle gå att göra någonting åt min värk) och började min egen lilla utredning.

• Jag gick till optikern för att kontrollera synen och han sa att det mycket väl kunde vara så att min huvudvärk kom av att jag haft fel styrka på mina glasögon.
• Jag gick till tankläkaren som sa att huvudvärken berodde på att min käkled var lite utsliten och att jag gnisslade tänder.
• Jag gick till en AT-läkare på vårdcentralen som gav mig antibiotika eftersom hon trodde att värken berodde på en bihåleinflammation.
• Jag gjorde en datortomografi i Skene för att undersöka om det fanns något i min hjärna som orsakade värken.
• Jag gick till en massör eftersom det var troligt att min värk berodde på spänningar i axlar och nacke.

Parallellt med detta krämade jag ur de sista krafterna genom att ge allt på jobbet, på kvällstid ägnade jag mig åt mitt extraknäck, jag tog hand om sjuka barn, vi försökte bli klara med de sista byggprojekten innan vintern, gick på tjejmiddagar, höststädning med samfälligheten, skjutsade till barnkalas, gick på dop och barnteater och klämde in en föreläsning med Kay Pollak som jag trodde skulle motivera mig och ge mig mer energi. Istället satt jag på seminariet och hade svårt att hålla mig vaken och kunde inte ta till mig ett enda budskap och det enda jag tänkte var:
-Låt mig få sova.

Så här i efterhand förstår jag inte vad det var som pressade mig eller vad jag försökte uppnå. Vad var det jag försökte hinna med?

Inte ens Kay Pollak kunde inspirera mig

Värken ändrar karaktär

Min värk håller på att ändra karaktär. Den första värken som drabbade mig hösten 2008 var otroligt intensiv och påminde närmast om förlossningssmärtor vilket var en av anledningarna till att jag fick diagnosen Hortons huvudvärk. Det var en fruktansvärd smärta som främst satt kring höger öga och för att stå ut med den intensiva smärtan så satt jag och vaggade fram och tillbaka, gick runt, runt, runt i rummet eller helt enkelt låg framåtlutad över soffan medan jag rabblade för mig själv "-Det går snart över, det går snart över, det går snart över" för att inte fullständigt tappa förståndet.

Värken ändrades sedan till att mer likna klassisk migrän med illamående och molande värk men som inte var lika intensiv som "Hortonattackerna" (eller vad det nu var). Jag insåg att det bästa var att ligga blick stilla i ett mörkt rum i absolut tystnad och försöka fokusera på andningen tills värken tillslut släppte. De här anfallen varade ganska länge, jag kunde bli liggande i timmar.

Nu händer det att jag får ett riktig migränanfall då och då men allt oftare kommer värken som en vass smärta kring ögat på bara några sekunder, helt utan förvarning. Om jag då tar en värktablett och sätter mig ner och blundar så kan det gå över på bara en kvart. Det är alltså korta intensiva stunder då jag faktiskt kan klara av att vända värken innan den går över i regelrätt migrän.

Utöver dessa olika anfall har jag en snudd på kronisk värk som är med mig till och från varje dag. Den variera i styrka och jag tror att det ofta handlar det om spänningshuvudvärk eller en mild migrän. Med solglasögon och ett lugnt tempo så klarar jag av mina dagar utan att det behöver leda till att värken intensifieras.

Idag fick jag veta att det är bra att värken ändrar karaktär för då kan den vara på väg bort! Det var precis vad jag behövde höra för visst tappar jag ibland tron på att det kommer att bli bättre. Det gäller att inte glömma bort att jag långsamt blir bättre och bättre och på sikt hoppas jag att jag ska vara helt fri från värk och smärta.

Rosor

Låg kvar i sängen med ett leende på läpparna

Jag tror att det har vänt nu. Jag har kunnat sova skapligt två nätter i rad och det gör verkligen stor skillnad både avseende värken och humöret. När jag vaknade till för första gången i natt kunde jag konstatera att klockan var fyra och att jag alltså sovit som en stock från tio på kvällen till fyra på morgonen. Jag blev så lycklig att jag låg kvar i sängen med ett leende på läpparna tills det var dags att gå upp några timmar senare.

Post nubila Phoebus

Soleländet

Jag har tagit en promenad och blivit bjuden på lunch. Att hänga ut sig själv och sitt elände på bloggen har helt klart sina fördelar. *ler*

Det var skönt att komma ut i friska luften men tyvärr så var det svårt att njuta eftersom solen skar in i huvudet (trots mina asgrymma solglasögon). Tur att vi har en mörk källare som jag kan gömma mig i resten av dagen och förtränga det underbara vädret och soleländet.

Soleländet skar in i mitt huvud

Klokt och förnuftigt

Gårdagens vila gjorde gott. Idag känner jag mig lite bättre men har efter en stunds velande (är det viktigare att klara mina timmar på jobbet eller att må bra?) bestämt mig för att stanna hemma även idag. Ett klokt och förnuftigt beslut kanske men riktigt jobbigt att fatta.

Det ser ut att bli ännu en solig dag

Nu orkar jag inte mer

Arrgghh... jag känner mig inte bra idag. Värk i axel, nacke och upp i skallen, tryck över ögat, näsan och bihålorna, värk i käken (alltihop på höger sida) och så illamående. Så här har jag känt mig ett bra tag nu, det är som en mild form av migrän som aldrig riktigt släpper.

Jag har kört på och försökt ignorera det hela men nu orkar jag inte mer. Jag känner att ett anfall inte är långt borta så nu är det hög tid att bryta trenden. Nu trappar jag upp medicinerna, stänger ner dator och jobbtelefon, avbokar dagens möte och bäddar ner mig i sängen. Idag får det bli en vilodag.

Höstlöv

Lugn resten av veckan

Måndagen avklarad utan värk. Håll tummarna för att jag lyckas hålla mig lugn resten av veckan!

Skönt att ha skogen runt knuten

Jag är ett psykosomatiskt monster

Hela jag är ett psykosomatiskt monster. Trots så mycket ansträngning från min sida att förstå min kropp så har jag fortfarande en gigantisk klyfta mellan vad "jag" vill och vad min kropp vill. I dagsläget är det bara att konstatera att det är min kropp som vet bäst vad jag behöver. Det är lite skrämmande att jag har bott i den här kroppen i 33 år utan att faktiskt lyssna till den.

Nu är det ju inte så att "jag" är skild från min kropp utan den mentala delen hör ju i allra högsta grad ihop med den fysiska och de båda delarna påverkar varandra. Den värk jag lever med är ett alldeles utmärkt exempel på en psykosomatisk sjukdom eftersom jag efter alla möjliga medicinska undersökningar fått veta att "det inte är något fel på mig" trots att verkligheten säger någonting annat.

Enligt Wikipedia är Psykosomatisk något som berör både själ och kropp (grekiskans psykhe och soma). Psykosomatiska sjukdomar (till exempel astma och diffus värk) kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar. Sjukvården har emellertid nu övergivit detta begrepp, då någon skarp gräns emellan kropp och själ (i sjukdomssammanhang) är svår att dra.

Brahehus

Jag som tagit det så lugnt idag

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...

Glad sommar!

Sådär ja, nu börjar det ordna till sig igen efter migränanfallet i torsdags. Jag har känt mig trött och sliten samt haft en hel del värk de senaste dagarna men i morse vaknade jag nästan helt smärtfri. Jag tror att det var lite semesterpanik som gjorde att jag trillade dit i torsdags. Dels ville jag hinna färdigt med en viss arbetsuppgift på jobbet, dels började jag känna mig stressad inför semestern (hur sjukt det än låter) och dessutom hade vi byggarbetare hemma vilket i sig är ganska stressande. Det går liksom inte att låta bli att fundera över om de verkligen kan sitt jobb, om de jobbar tillräckligt fort och vad kalaset tillslut kommer att gå på...

Hur som helst så är jag färdig med mina arbetsuppgifter och börjar en fyra veckor lång semester i morgon, semesterplanerna är inte längre lika luddiga och gubbarna jobbar på bra och kommer att vara färdiga på måndag. Jag känner mig lite lugnare och därmed håller sig värken i schack. Lätt som en plätt. Gäller bara att inte göra slut på krafterna utan spara på orken, vilket i princip är det svåraste som finns!

Nu tar bloggen ledigt och startar igen i augusti. Glad sommar!

Bröderna B på riddarspel i Gräfsnäs

Migränanfall i antågande

Efter några dagar och nätter med spänningshuvudvärk var det torsdag och jag skulle ta bilen till jobbet. Redan när jag satte mig i bilen så insåg jag att det skulle bli en tuff dag och jag tog en värktablett och hoppades på att värken skulle lugna ner sig. Det gjorde den inte utan ögat rann mer och mer, jag blev täppt i näsan och värken intensifierades. Väl framme på parkeringen utanför jobbet så insåg jag att jag inte var i skick att jobba men inte heller att köra de fem milen tillbaka. "OK, jag letar upp ett vilorum och vilar någon timme så kanske det vänder", tänkte jag och började promenera mot kontorsbyggnaden.

Jag behövde inte gå många steg innan jag insåg att det var ett riktigt migränanfall i antågande och att jag inte hade något att sätta emot. Alla ljud omkring mig kändes som ett sammelsurium av röster, synen började svika mig och jag fick anstränga mig för att hitta rätt väg bland alla korridorer. Dessutom började jag känna mig illmående, kallsvettig och benen bar mig inte riktigt. "OK, var är det där jäkla vilrummet? Är jag inte framme snart får jag lägga mig på någon toalett." tänkte jag och yrade vidare med handen för höger öga.

Så äntligen hittade jag vilorummet. Jag låste dörren, satte mig på den lilla britsen och famlade i handväskan efter en Zomig Nasal. Den beska smaken av nässprayen var hemsk men jag kände snart att den började verka, en pirrande känsla spred sig i armarna samtidigt som en ofantlig trötthet sköljde över mig. "Måste ställa in mina inplanerade möten" var det enda jag kunde tänka men samtidigt klarade jag inte av att leta fram rätt nummer och än mindre att prata. Jag ringde min man och sa
- Jag mår inte bra, kan du ringa och säga att jag inte kommer?
-Men vad var det som hände?
-Jag kan inte prata nu. Hej då.
Sedan la jag mig ner och sov... Tre timmar senare kunde jag skakig men utan värk börja ta mig hemåt för att lägga mig i min egen säng och sova vidare där. Tack och lov var det över för den gången.

Ta varje dag, timme och minut för vad det är

Idag har det gått både upp och ner, fram och tillbaka. De första minuterna på dagen började fint men när barnen började gasta så kom värken. Jag fick sätta mig ner och blunda en kvart innan jag kunde fortsätta mina morgonbestyr men det får väl ändå räknas som helt OK (för att vara jag). Sedan iväg till dagis samt lämna av Martin vid bussen, vilket också gick bra. Bilturen in till stan var lite stökig eftersom det blåste halv storm (minst!) så det krävdes en hel del koncentration för att ta mig till jobbet och med det så tilltog förstås värken.

Väl framme på jobbet var jag rätt stressad. Jag ville bli klar med min arbetsuppgift och hade bara en timme på mig innan jag skulle till företagsläkaren och den pressen ledde förstås till att värken ökade i styrka. Dessutom var jag spänd inför läkarbesöket vilket säkert också bidrog till att jag blev allt sämre. Jag tror att det beror på att man är i en så utsatt position när man ska träffa sin läkare, man ska redogöra för hur man mår både framlänges och baklänges och sedan är det bara att hoppas att hon eller han fattar ett beslut om sjukskrivning som känns rätt och att personen i fråga dessutom kan formulera det hela i ett sjukintyg. Vid varje besök väcks en gnutta hopp om att den här gången, just den här gången kanske Försäkringskassan godkänner intyget och betalar ut min sjukpenning. Det är helt enkelt en jobbig situation och idag var jag tvungen att ursäkta mig mitt under vårt samtal för att ta en värktablett innan migränen körde i gång på allvar. Sedan satt jag där och blundade, med handen för ögat, och försökte lugna ner mig medan läkaren knappade på datorn och tillslut gav mig det nya sjukintyget. Det blev (på min begäran) en sjukskrivning på 50%, dvs en upptrappning av min arbetstid med start i morgon. Gött mos.

Efter läkarbesöket funderade jag över hur jag skulle tackla värken. Jag insåg att det bara var att gilla läget, dra i handbromsen och inte försöka kräma ur de sista krafterna utan istället stryka allting från "att göra-listan", lägga mig ner och bara vila. Efter en halvtimme kände jag mig bra mycket bättre och beslutade mig för att luncha tillsammans med två kollegor. Det var precis vad jag behövde, mat och lite småprat och sedan var jag fit for fight igen. Tillbaka på min plats (nu utan värk) så jobbade jag på någon timme innan det var dags att åka hem. Det kändes riktigt tråkigt att behöva lämna kontoret, jag hade ju precis kommit igång! Resten av dagen var helt suverän och jag var så nöjd och glad över att ha kunnat vända värken ytterligare en gång.

Precis så här ser dagarna ut nuförtiden, värken kommer och går och jag vet aldrig på förhand hur det ska sluta. Jag får ta varje dag, timme och minut för vad det är och bara hoppas att det går vägen. Fast det är väl helt OK antar jag även om jag känner mig besviken över att bryta trenden med värktablettsfria dagar. Det blev bara två stycken den här gången.

Lugn och fin

Jag har haft tre fantastiska dagar utan värk och jag kan knappt tro att det är sant! Jag är så glad att det har gått bra men nu är jag livrädd för att det ska bli ett bakslag i veckan!!! Jag vill aldrig mer ha ont i huvudet, jag vill inte, vill inte, vill inte.

OK, djupt andetag, lugn och fin, det kommer att gå bra, ingen prestation nu, ta det lugnt, var bara ärlig mot dig själv, det spelar ingen roll hur det blir, det ordnar sig, allt ordnar sig.

Känner mig förbannad!

Igår kväll när jag skulle lägga mig hade jag rätt ont i huvudet men det gick ändå att hantera så jag hoppade över värktabletterna (efter att ha insett hur mycket värktabletter jag proppat i mig på sistone så försöker jag "hålla igen"). Det var precis på gränsen men jag lyckades koppla av och somnade någon gång efter tio. Mr H väckte mig vid midnatt och jag gick till medicinskåpet och började rota. Det var inte riktigt lika illa som natten innan så jag bestämde mig för att prova med 1 ibumetin och 1 paraflex. Jag tog för säkerhets skull med mig nässprayen när jag gick och la mig igen. Jag var så galet trött och somnade om ganska snart. Resten av natten sov jag oroligt, det blåste rejält och jag ägnade en hel del tid åt att lyssna på vinden och fundera över om huset skulle stå pall. Frallan vaknade 05.30.

Förmiddagen har inte varit något vidare, jag har haft konstant värk, provade med en cappuccino klockan åtta, ytterligare lite kaffe vid 10 och så mera ibumetin. Dåligt natt, dålig morgon, dålig förmiddag. Känner mig förbannad!

En solig vinterdag

Vilken bra dag jag har haft. Förutom någon timmes värk vid tre-tiden så har jag i princip varit fri från huvudvärk idag. Jag kan inte minnas när det hände senast. Dessutom så har solen tittat fram och vi passade på att bära lite brädor och slänga upp isolering under taket på garaget. Barnen har varit friska och kunnat leka hela dagen. Vilken lättnad, så otroligt skönt att vi fick en sån här dag. Nu är det bara att hålla tummarna inför natten och morgondagen. Fast jag ska inte börja tänka på det ännu, först ska jag slänga mig i TV-soffan och kolla på Weeds med Martin.