Låt mig få sova

För ett år sedan hade jag börjat inse att jag inte mådde så bra. Jag hade svårt att acceptera diagnosen Hortons huvudvärk (att det inte skulle gå att göra någonting åt min värk) och började min egen lilla utredning.

• Jag gick till optikern för att kontrollera synen och han sa att det mycket väl kunde vara så att min huvudvärk kom av att jag haft fel styrka på mina glasögon.
• Jag gick till tankläkaren som sa att huvudvärken berodde på att min käkled var lite utsliten och att jag gnisslade tänder.
• Jag gick till en AT-läkare på vårdcentralen som gav mig antibiotika eftersom hon trodde att värken berodde på en bihåleinflammation.
• Jag gjorde en datortomografi i Skene för att undersöka om det fanns något i min hjärna som orsakade värken.
• Jag gick till en massör eftersom det var troligt att min värk berodde på spänningar i axlar och nacke.

Parallellt med detta krämade jag ur de sista krafterna genom att ge allt på jobbet, på kvällstid ägnade jag mig åt mitt extraknäck, jag tog hand om sjuka barn, vi försökte bli klara med de sista byggprojekten innan vintern, gick på tjejmiddagar, höststädning med samfälligheten, skjutsade till barnkalas, gick på dop och barnteater och klämde in en föreläsning med Kay Pollak som jag trodde skulle motivera mig och ge mig mer energi. Istället satt jag på seminariet och hade svårt att hålla mig vaken och kunde inte ta till mig ett enda budskap och det enda jag tänkte var:
-Låt mig få sova.

Så här i efterhand förstår jag inte vad det var som pressade mig eller vad jag försökte uppnå. Vad var det jag försökte hinna med?

Inte ens Kay Pollak kunde inspirera mig

Soleländet

Jag har tagit en promenad och blivit bjuden på lunch. Att hänga ut sig själv och sitt elände på bloggen har helt klart sina fördelar. *ler*

Det var skönt att komma ut i friska luften men tyvärr så var det svårt att njuta eftersom solen skar in i huvudet (trots mina asgrymma solglasögon). Tur att vi har en mörk källare som jag kan gömma mig i resten av dagen och förtränga det underbara vädret och soleländet.

Soleländet skar in i mitt huvud

Klokt och förnuftigt

Gårdagens vila gjorde gott. Idag känner jag mig lite bättre men har efter en stunds velande (är det viktigare att klara mina timmar på jobbet eller att må bra?) bestämt mig för att stanna hemma även idag. Ett klokt och förnuftigt beslut kanske men riktigt jobbigt att fatta.

Det ser ut att bli ännu en solig dag

Tills man riktigt längtar av lust

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."

Någon att räkna med

Nu är det tio veckor sedan jag började jobba och idag kunde jag äntligen avsluta min första arbetsuppgift. Den har varit helt administrativ och jag har kunnat sitta för mig själv och klippa och klista i Word och Excel, ta fram rätt budgetsiffror och skapa snygga tabeller. Rätt så skönt egentligen.

De första veckorna var det en kamp bara att ta mig till jobbet och hem igen men de senaste fyra, fem veckorna har det gått riktigt skapligt. Min koncentrationsförmåga har definitivt blivit bättre och jag är inte längre så känslig för att vistas i stökiga miljöer eller delta i sociala sammanhang (som att äta lunch med mina kollegor).

Våren har ju dessutom innehållit många helgdagar så det har varit lite extra bonus för mig eftersom jag inte behövt jobba hela arbetsveckor. Jag har verkligen fått en mjukstart och det har gått ganska bra tycker jag. Visst har det funnits dagar då jag inte har klarat av mina timmar utan fått åka hem med en bultande skalle men på sistone har jag blivit rätt så bra på att vända värken. Jag bromsar i tid och backar så fort migränen drar igång. Många gånger räcker det med en halvtimmes paus och sedan kan jag återgå till det jag höll på med.

Nu känner jag mig starkare och är redo att ta mig an en mer krävande arbetsuppgift samtidigt som jag går upp till 50%. Ribban höjs hela tiden men det känns helt rätt, jag vill ge mitt yttersta och ärligt talat så tror jag att min arbetsgivare börjar tröttna på mig och min sjukskrivning. Nej, det kanske inte är sant men jag börjar tröttna på att hela tiden behöva särbehandlas på jobbet. Jag vill vara någon att räkna med.

Utsikten är fantastisk även när molnen tornar upp sig

Kammarrätten river upp beslut

"Både försäkringskassan och länsrätten avslog den 58-åriga kvinnans begäran om hel sjukersättning. Efter en dom i kammarrätten rivs de två tidigare besluten upp. Kvinnan har lidit av utmattningsdepression och kunde inte jobba alls, enligt två specialistläkare och en psykolog. Två försäkringsläkare tyckte däremot att hon kunde jobba heltid eller åtminstone halvtid. Men enligt kammarrätten finns det ingen anledning att gå emot behandlande läkares bedömning."

Ur Norrköpings Tidningar 090526

Här hittar du artikeln skriven av Annica Svensson: http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5262552

Lägga ner bloggen

Jag funderar på om jag ska lägga ner bloggen. Den enda gången jag har behov av att skriva är när jag mår dåligt och måste få ur mig allting. Nu känner jag mig tvärt om riktigt glad och full av tillförsikt. Jag är säker på att jag kommer att må allt bättre och bättre och att jag kommer att känna tacksamhet för den här perioden eftersom den har hjälpt mig att få upp ögonen för vad som är viktigt och vad som inte är det. OK, jag har en bit kvar men bara känslan av att det kommer att ordna sig räcker för att jag ska tappa lusten att skriva. Jag är inte arg, förtvivlad eller panikslagen, bara glad. Och det är ju fruktansvärt tråkigt att skriva om och dessutom passar inte den här bloggen för det ändamålet.

En liten sammanfattning:
Jag började få ont i huvudet för drygt ett år sedan.
Jag sökte hjälp på vårdcentralen och fick diagnosen Hortons huvudvärk för nio månader sedan.
Jag blev sjukskriven på heltid för sex månader sedan.
Jag startade bloggen för exakt fem månader sedan.
Jag fick diagnosen migrän för fyra månader sedan (och det var ungefär vid den tiden som det vände uppåt).
Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för tre månader sedan.
Jag började jobba 25% för snart två månader sedan.

Nu är målet att må så pass bra att jag kan trappa ner på medicineringen och bli helt fri från tabletter och annat som jag proppar i mig. Jag vill inte vara sjukskriven utan tillräckligt frisk för att kunna sköta mitt jobb. Jag vill att min man ska slippa ta hela ansvaret för barnen och huset och att vi kan få lite balans i familjen. Framförallt vill jag vara fri från smärta så att jag har kraft att leva livet!