Värken ändrar karaktär

Min värk håller på att ändra karaktär. Den första värken som drabbade mig hösten 2008 var otroligt intensiv och påminde närmast om förlossningssmärtor vilket var en av anledningarna till att jag fick diagnosen Hortons huvudvärk. Det var en fruktansvärd smärta som främst satt kring höger öga och för att stå ut med den intensiva smärtan så satt jag och vaggade fram och tillbaka, gick runt, runt, runt i rummet eller helt enkelt låg framåtlutad över soffan medan jag rabblade för mig själv "-Det går snart över, det går snart över, det går snart över" för att inte fullständigt tappa förståndet.

Värken ändrades sedan till att mer likna klassisk migrän med illamående och molande värk men som inte var lika intensiv som "Hortonattackerna" (eller vad det nu var). Jag insåg att det bästa var att ligga blick stilla i ett mörkt rum i absolut tystnad och försöka fokusera på andningen tills värken tillslut släppte. De här anfallen varade ganska länge, jag kunde bli liggande i timmar.

Nu händer det att jag får ett riktig migränanfall då och då men allt oftare kommer värken som en vass smärta kring ögat på bara några sekunder, helt utan förvarning. Om jag då tar en värktablett och sätter mig ner och blundar så kan det gå över på bara en kvart. Det är alltså korta intensiva stunder då jag faktiskt kan klara av att vända värken innan den går över i regelrätt migrän.

Utöver dessa olika anfall har jag en snudd på kronisk värk som är med mig till och från varje dag. Den variera i styrka och jag tror att det ofta handlar det om spänningshuvudvärk eller en mild migrän. Med solglasögon och ett lugnt tempo så klarar jag av mina dagar utan att det behöver leda till att värken intensifieras.

Idag fick jag veta att det är bra att värken ändrar karaktär för då kan den vara på väg bort! Det var precis vad jag behövde höra för visst tappar jag ibland tron på att det kommer att bli bättre. Det gäller att inte glömma bort att jag långsamt blir bättre och bättre och på sikt hoppas jag att jag ska vara helt fri från värk och smärta.

Rosor

Jag som tagit det så lugnt idag

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...

Migränanfall i antågande

Efter några dagar och nätter med spänningshuvudvärk var det torsdag och jag skulle ta bilen till jobbet. Redan när jag satte mig i bilen så insåg jag att det skulle bli en tuff dag och jag tog en värktablett och hoppades på att värken skulle lugna ner sig. Det gjorde den inte utan ögat rann mer och mer, jag blev täppt i näsan och värken intensifierades. Väl framme på parkeringen utanför jobbet så insåg jag att jag inte var i skick att jobba men inte heller att köra de fem milen tillbaka. "OK, jag letar upp ett vilorum och vilar någon timme så kanske det vänder", tänkte jag och började promenera mot kontorsbyggnaden.

Jag behövde inte gå många steg innan jag insåg att det var ett riktigt migränanfall i antågande och att jag inte hade något att sätta emot. Alla ljud omkring mig kändes som ett sammelsurium av röster, synen började svika mig och jag fick anstränga mig för att hitta rätt väg bland alla korridorer. Dessutom började jag känna mig illmående, kallsvettig och benen bar mig inte riktigt. "OK, var är det där jäkla vilrummet? Är jag inte framme snart får jag lägga mig på någon toalett." tänkte jag och yrade vidare med handen för höger öga.

Så äntligen hittade jag vilorummet. Jag låste dörren, satte mig på den lilla britsen och famlade i handväskan efter en Zomig Nasal. Den beska smaken av nässprayen var hemsk men jag kände snart att den började verka, en pirrande känsla spred sig i armarna samtidigt som en ofantlig trötthet sköljde över mig. "Måste ställa in mina inplanerade möten" var det enda jag kunde tänka men samtidigt klarade jag inte av att leta fram rätt nummer och än mindre att prata. Jag ringde min man och sa
- Jag mår inte bra, kan du ringa och säga att jag inte kommer?
-Men vad var det som hände?
-Jag kan inte prata nu. Hej då.
Sedan la jag mig ner och sov... Tre timmar senare kunde jag skakig men utan värk börja ta mig hemåt för att lägga mig i min egen säng och sova vidare där. Tack och lov var det över för den gången.