Vi är förkylda

Vi är förkylda, genomförkylda, och det hela har pågått i över en vecka nu. Jag och M turas om att vara hemma med barnen och att jobba fast vi egentligen skulle bäddat ner oss allihop för länge sedan.

Som grädde på moset var det igår dags för mig att leverera det utbildningsmaterial som jag arbetat med sedan i somras och milt uttryckt kan man säga att jag fick sänka ambitionen en smula för att bli klar i tid. Igår jobbade jag på så länge jag orkade och sedan åkte jag hem och tog en migränattack. Helt i sin ordning, det här var en engångsföreteelse och nästa vecka har jag inte alls lika pressat på jobbet. Det är bara den här j*vla förkylningen som ska ge med sig.

Tack och lov att det är helg och att det är Idol på TV (men i väntan på det så ska jag nog spela alla smörlåtar jag kan hitta på Spotify och tycka riktigt synd om mig själv).

Bild från www.aftonbladet.se

För exakt ett år sedan

För exakt ett år sedan gick jag, efter många påtryckningar från min man, till vårdcentralen för att få hjälp med min huvudvärk. Jag hade trott att några semesterveckor skulle göra susen men när huvudvärken gav inte med sig det minsta under ledigheten så var det dags att ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag kände mig fånig när jag gick till vårdcentralen och jag trodde nog att läkaren skulle skicka hem mig med ett fnys och säga åt mig att stressa mindre. Till min stora förvåning så sade han (lägligt nog en neurolog) efter några minuters undersökning att jag hade Hortons huvudvärk, en sjukdom som kan dyka upp i 30-årsålder och som karakteriseras av stark smärta kring ögat. Han skrev ut ett recept på nässpray som jag skulle ta vid svåra attacker.
- Men går det inte att göra något åt det? frågade jag lite försiktigt.
- Nej, det försvinner vid 65 års ålder och det finns inget man kan göra förutom att mildra smärtan med nässpray.

Jaha, tänkte jag, då var jag inte i så dåligt skick som jag trodde. Jag stressar visst inte alls för mycket utan det här är ju något som bara dyker upp och som man inte kan göra något åt. Vad bra, då kan jag ju köra på som vanligt och bara ta nässpray när det behövs!

Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat på min inre röst och tagit varningssignalerna på allvar men jag ville inte det. Jag hade inte tid med det. Dessutom hade ju en neurolog sagt att det inte gick att göra någonting åt. Och det höll ju faktiskt i nästan tre månader till innan jag fullständigt klappade ihop...

Man kan ju fråga sig vem som har tid med ett års sjukskrivning? Inte jag i alla fall.

Dags att börja må bra

Semestern börjar lida mot sitt slut och på måndag är det dags att börja jobba igen efter sköna veckor både här hemma och hos släkten. Huvudvärken har mestadels hållt sig i schack så jag kan konstatera att med värktabletter i princip dagligen och sömntabletter då och då, så fixar jag att ha semester med mina killar. Det får väl räknas som godkänt?

Inför hösten så hoppas jag att jag ska må allt bättre och bättre och kunna trappa ner på den förebyggande medicineringen (Tryptizol) och även kunna dra ner på värktabletterna (Burana). Man ska inte äta värkmedicin mer än 9 dagar/månad enligt Mattias Linde på Cephalea Huvudvärkscentrum och för att klara det så behöver jag må avsevärt bättre än idag.

Jag funderar mycket över hur jag ska göra för att slippa värk och få en bättre hälsa på det stora hela och då tänker jag på sömn, mat, träning och stress. Sömnen är A och O, funkar inte den så funkar inte jag. En sömnlös natt innebär alltid värk dagen därpå. Att äta mer näringsriktig mat och komma igång med träningen hoppas jag ska leda till att jag blir piggare, lättare, gladare och att jag kommer att slippa spänningshuvudvärk. Jag har faktiskt skrivit in mig hos Viktväktarna och noterade (till min stora förskräckelse) att jag gått upp cirka 20 kilo sedan jag började få ont i huvudet för snart två år sedan. Lägg sedan till fem kilo som jag hade lagt på mig efter graviditeterna så har vi 25 kilo som ska bort!

Jag har hela tiden varit medveten om att det dragit iväg med vikten men har inte orkat tänka på det och när jag blev ordentligt sjuk så bestämde jag mig dessutom för att helt strunta i min vikt då det var fullt tillräckligt att försöka tackla värken. Så på sätt och vis ska man nog se min önskan att gå ner i vikt som ett friskhetstecken, att jag helt enkelt har energi att bry mig om min vikt, mitt välmående och inte minst mitt utseende. Det är helt enkelt dags att börja må bra. Jag vill få tillbaka den gamla Fia, mig själv.

Svårigheten med att sätta upp mål på det här sättet är ju att all stress triggar huvudvärk. Jag kan inte pressa mig genom att banta och börja träna som en besatt, det klarar jag helt enkelt inte, så det blir en utmaning att på ett lugnt och sansat sätt börja vända trenden. Men har jag klarat mig igenom den här fruktansvärda vintern så klarar jag väl lite till, så se upp där ute, nu är jag på gång!

Bråviken en härlig sommardag

Glad sommar!

Sådär ja, nu börjar det ordna till sig igen efter migränanfallet i torsdags. Jag har känt mig trött och sliten samt haft en hel del värk de senaste dagarna men i morse vaknade jag nästan helt smärtfri. Jag tror att det var lite semesterpanik som gjorde att jag trillade dit i torsdags. Dels ville jag hinna färdigt med en viss arbetsuppgift på jobbet, dels började jag känna mig stressad inför semestern (hur sjukt det än låter) och dessutom hade vi byggarbetare hemma vilket i sig är ganska stressande. Det går liksom inte att låta bli att fundera över om de verkligen kan sitt jobb, om de jobbar tillräckligt fort och vad kalaset tillslut kommer att gå på...

Hur som helst så är jag färdig med mina arbetsuppgifter och börjar en fyra veckor lång semester i morgon, semesterplanerna är inte längre lika luddiga och gubbarna jobbar på bra och kommer att vara färdiga på måndag. Jag känner mig lite lugnare och därmed håller sig värken i schack. Lätt som en plätt. Gäller bara att inte göra slut på krafterna utan spara på orken, vilket i princip är det svåraste som finns!

Nu tar bloggen ledigt och startar igen i augusti. Glad sommar!

Bröderna B på riddarspel i Gräfsnäs

Japp, det blev en lugn onsdag och framåt eftermiddagen släppte huvudvärken (som jag haft konstant i flera dagar) och jag kunde sätta igång med min deckare Sjöjungfrun av Camilla Läckberg. Det hör ju svensk sommar till att plöja en av hennes böcker. Det är för övrigt ett gott tecken att jag läser för det betyder att jag inte är stressad utan har ro att sätta mig ner och läsa en stund.

Den lugna onsdagen gav resultat och i morse vaknade jag utan huvudvärk och har haft en toppendag på jobbet. Jag jobbade till och med över en timme (jag veeeet att det är förbjudet men jag hade verkligen kommit igång). Allting var på topp tills barnen skulle gå och lägga sig och en övertrött Frans satte igång att skrika. Jag klarar inte skrik, det bara smäller till i skallen och så får jag gå och lägga mig med en kudde för ögonen. Tur att M var hemma och kunde ta hand om Frallan.

Ta varje dag, timme och minut för vad det är

Idag har det gått både upp och ner, fram och tillbaka. De första minuterna på dagen började fint men när barnen började gasta så kom värken. Jag fick sätta mig ner och blunda en kvart innan jag kunde fortsätta mina morgonbestyr men det får väl ändå räknas som helt OK (för att vara jag). Sedan iväg till dagis samt lämna av Martin vid bussen, vilket också gick bra. Bilturen in till stan var lite stökig eftersom det blåste halv storm (minst!) så det krävdes en hel del koncentration för att ta mig till jobbet och med det så tilltog förstås värken.

Väl framme på jobbet var jag rätt stressad. Jag ville bli klar med min arbetsuppgift och hade bara en timme på mig innan jag skulle till företagsläkaren och den pressen ledde förstås till att värken ökade i styrka. Dessutom var jag spänd inför läkarbesöket vilket säkert också bidrog till att jag blev allt sämre. Jag tror att det beror på att man är i en så utsatt position när man ska träffa sin läkare, man ska redogöra för hur man mår både framlänges och baklänges och sedan är det bara att hoppas att hon eller han fattar ett beslut om sjukskrivning som känns rätt och att personen i fråga dessutom kan formulera det hela i ett sjukintyg. Vid varje besök väcks en gnutta hopp om att den här gången, just den här gången kanske Försäkringskassan godkänner intyget och betalar ut min sjukpenning. Det är helt enkelt en jobbig situation och idag var jag tvungen att ursäkta mig mitt under vårt samtal för att ta en värktablett innan migränen körde i gång på allvar. Sedan satt jag där och blundade, med handen för ögat, och försökte lugna ner mig medan läkaren knappade på datorn och tillslut gav mig det nya sjukintyget. Det blev (på min begäran) en sjukskrivning på 50%, dvs en upptrappning av min arbetstid med start i morgon. Gött mos.

Efter läkarbesöket funderade jag över hur jag skulle tackla värken. Jag insåg att det bara var att gilla läget, dra i handbromsen och inte försöka kräma ur de sista krafterna utan istället stryka allting från "att göra-listan", lägga mig ner och bara vila. Efter en halvtimme kände jag mig bra mycket bättre och beslutade mig för att luncha tillsammans med två kollegor. Det var precis vad jag behövde, mat och lite småprat och sedan var jag fit for fight igen. Tillbaka på min plats (nu utan värk) så jobbade jag på någon timme innan det var dags att åka hem. Det kändes riktigt tråkigt att behöva lämna kontoret, jag hade ju precis kommit igång! Resten av dagen var helt suverän och jag var så nöjd och glad över att ha kunnat vända värken ytterligare en gång.

Precis så här ser dagarna ut nuförtiden, värken kommer och går och jag vet aldrig på förhand hur det ska sluta. Jag får ta varje dag, timme och minut för vad det är och bara hoppas att det går vägen. Fast det är väl helt OK antar jag även om jag känner mig besviken över att bryta trenden med värktablettsfria dagar. Det blev bara två stycken den här gången.

Mina barn är underbara människor

Herregud vilken morgon! Att först och främst masa sig upp ur sängen var en kamp och att sedan genomlida en galen timme med barn som skriker och en make som stressar... Nej, morgnar är inte min grej. Man kan få huvudvärk för mindre.

Det krävdes en bra stund med djupandning i bilen, en värktablett och en kopp kaffe innan jag var människa igen. Jag trodde nog att jag skulle behöva åka hem och lägga mig men det gick faktiskt att vända värken och resten av dagen jobbade jag på med min arbetsuppgift, lunchade och satt i möte som en helt vanlig person. Det gick så bra att jag till och med jobbade över en timme (Rehab-Bengt skulle bli galen). Allting gick finfint ända tills det var dags att hämta barnen, då kom värken igen.

Mina barn är underbara människor men när de gapar och skriker
-Öppna fönstret mamma! -Jag vill sitta i mitten! -Han slog mig! osv osv blir jag stressad och då slår värken till direkt. Inget konstigt med det men otroligt frustrerande eftersom jag såklart vill kunna ta hand om mina egna barn. Ja, ja, det ordnar sig väl. Nu är det fyra dagars ledighet som gäller och jag hoppas på många timmar i trädgården.

Underbara liljekonvaljer (som jag trodde att jag tagit död på)