Det går inget vidare just nu

Det går inget vidare just nu. I måndags fick jag migrän på jobbet och lyckades inte riktigt få till mina timmar. Tisdagen var det sängläge hela dagen och idag har det inte varit mycket bättre. Jag tog bilen till jobbet i morse, träffade företagsläkaren (som sjukskrev mig på 75% en månad till) och sedan var migränen i full gång så det var bara att packa ihop och bege sig hemåt. Det var lättare sagt än gjort för jag var inte i skick att köra, så jag blev liggandes i bilen en timme innan jag vågade ge mig av. Jag kom en bit på väg men sedan var jag tvungen att stanna igen. Det blev två timmar på en parkering jag vet inte var innan jag kunde ta mig hem och gå och lägga mig. Nej, det går inget vidare just nu.

Vitsippor i mängder

Tillit

Funderar kring ordet tillit. Vad betyder det egentligen? I en artikel skriven av Markus Eriksson så förklarar han tillit som en "tro på att det goda kommer tillbaks”. Han menar också att om vi är rädda ökar vanligen vårt behov av kontroll. Att ha kontroll och makt över det som sker, kanske över andra. Har man stor tillit kan man minska på sitt behov av kontroll.

För mig är tillit en tro på det goda, en känsla av att det kommer att ordna sig hur det än blir. Eller som Ingalill sa; att det blir som det är tänkt.

Laddad för en dag i trädgården

Förra helgen blev jag dålig och var så irriterad över att jag inte kunde hitta balansen. Den här veckan har jag varit bättre på att ta det lugnt och jag har verkligen försökt spara på krafterna men trots det så hade jag en migrän som låg och lurade hela lördagen. För att hålla värken i schack så vilade jag ett par gånger under dagen, strök alla aktiviteter från planeringen, knaprade värktabletter och tog på mig solbrillorna... och idag söndag så känner jag mig riktigt bra! Ingen värk och jag är laddad för en dag i trädgården. Det känns helt underbart.

Sjukskrivningsupproret

Igår fick jag besked från Försäkringskassan. De gör återigen bedömningen att de läkarintyg jag lämnat in inte visar att min förmåga att arbeta som systemägare är begränsad. Återigen ett stort nej alltså.

Har ni hört talas om sjukskrivningsupproret? Det är bevisligen fler än jag som är missnöjda med hur de blir behandlade när de är sjuka och på lördag går flera demonstrationer av stapeln. För den som är upprörd kan jag tipsa om att gå till Brunnsparken nu på lördag den 25/4 klockan 13.00 och skrika ut sin frustration. Gud vad skönt det skulle vara att gå dit med ett stort plakat och gasta! Om Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson kommer förbi kan Foto: Hanna Teleman ...jag ju klippa till henne med plakatet.

Är du irriterad men inte har möjlighet att demonstrera så skriv under namninsamlingen för humanare handläggning av de sjukskrivna och mera professionella utredningar och bedömningar: http://www.namnlista.se/234 Det är i skrivandets stund över 61.000 personer som redan har gjort det!

I måndags debatterades sjukskrivningsupproret i P1 och de talade bland annat om svårigheten att förstå på vilken grund en ansökan blir beviljad eller avslås och att det handlar om bristande rättssäkerhet när man inte kan förutse vad beslutet ska bli. Hur definieras t.ex. arbetsoförmåga? Just nu pågår en statlig utredning kring begreppen sjukdom och arbetsförmåga men det lär dröja innan de kommer fram till något... För att lyssna på inslaget klicka här: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=2774301

Jobbar på min buffert

Jag lyckades hålla mig rätt så lugn idag och klarade av mina timmar på jobbet. Jag hade en liten svacka efter ungefär en timme vid datorn men då gick jag in och satte mig i vilorummet och andades en kvart och då släppte värken och jag kunde fortsätta med min arbetsuppgift. Det var riktigt tråkigt att behöva gå hem när tiden "var ute" men jag försökte tänka på att jag inte skulle göra åt precis all energi utan spara lite krafter. Det funkar inte att hela tiden ligga på gränsen för vad jag klarar av, då finns inga marginaler när något inte blir som jag tänkt mig. Så jag jobbar på min buffert. Fyller på min energibank.

Balans, balans, balans - hur svårt kan det egentligen vara?

Balans, balans, balans - hur svårt kan det egentligen vara? Det är ju precis likadant för alla andra med det undantaget att min kropp reagerar så kraftigt när det blir lite "för mycket". Det kan vara för många tankar på en gång, för mycket inbokat i kalendern, för lite sömn, för mycket "måsten", "borden" eller "jag ska bara".

I fredags kände jag att det hade varit för mycket i veckan som gått men då var det redan för sent. Kroppen hade redan bestämt sig för att slå bakut, för att få mig att lyssna på vad den egentligen försöker säga. Natten till lördag blev jobbig och det slutade med att jag gick på först Almogran och sedan Zomig när värken inte gav med sig. Det var på dagen tre veckor sedan jag sist tog migränmedicin och jag var så arg på att det skulle behövas. VILL INTE HA ONT! Jag är så trött på det!

Ingen jättebra uppladdning inför lördagen men jag körde på ändå, tog bilen till Borås för att handla och sedan var det plattläggning i trädgården. Vem som helst kan ju räkna ut hur det skulle sluta... Det blev Zomig igen och den här gången var det en riktigt elak attack, jag trodde huvudet skulle sprängas i bitar. Som grädde på moset började Frans kräkas tidigt söndag morgon och kräksjuka var ju inte precis vad jag längtade efter. Usch ja, jag ska inte gå in på detaljer men kräks är äckligt. Stackars Frallan mådde inget vidare. Först då förstod jag att jag var tvungen att sakna ner, inse att jag faktiskt är sjuk, att jag inte kan köra igång som vanligt bara för att jag börjat jobba på 25%. Jag pratade med Martin om det och vi kom överens om att backa tillbaka bandet och ta bort aktiviteter - igen.

Söndagen höll jag mig lugn (förutom alla rusningar till badrummet) och på kvällen kände jag mig riktigt bra och jag hade även tänkt ut en strategi inför måndagens vända till jobbet. Det gäller att planera och förbereda, det får inte bli några överraskningar.

Nu sitter jag här måndag kväll och är riktigt nöjd med den här dagen, det gick bra på jobbet och eftermiddagen med grabbarna var härlig (fast inte för Frans som var fortsatt dålig) men jag är irriterad på att jag har så svårt att behålla lugnet och balansen istället för att rusa iväg och göra av med den gnutta energi jag lyckas samla ihop då och då. Grrrr...

Väntar med spänning på att tulpanerna ska slå ut

Du är det du är!

Att det ska vara så svårt att inte se allting som en prestation, där aktivitet är något positivt och inaktivitet är detsamma som någonting dåligt. Idag blev det ännu en promenad och en stunds avslappning med Sofia (kommunens hälsocoach) och jag försökte uttrycka min frustration:
- Innan jag blev sjuk så jobbade jag järnet och var igång till 100% och sedan kom en period när jag inte gjorde någonting utan bara låg ner och hade ont. Nu ska jag försöka vara någonstans däremellan och då vet jag inte hur jag ska vara.
Varpå Sofia svarar:
- Du ska inte vara någonting, du är det du är!

.

I trädgården händer det massor just nu,
vår pyttelilla häck växer så det knakar.

Krypa upp i soffan med en filt

Så kom det - bakslaget. Det har ju varit väldigt uppåt några veckor, jag har börjat jobba så smått, firat påsk hos mamma, jobbat i trädgården och till och med gått på stan och shoppat. Så det var helt enkelt dags att krypa upp i soffan med en filt och plöja några avsnitt av Grey's Anatomy (med en hand för högra ögat).

Jag kör på med värktabletter men hoppas kunna slippa migränmedicinen, det är över två veckor sedan jag senast behövde den (vilket är helt otroligt med tanke på hur det har varit det senaste halvåret). Om jag tar det lugnt idag och i morgon så kanske jag är igång igen på fredag.

Jag börjar bli riktigt bra på att ta det lugnt. Jag försöker träna mig på att slappa, att inte göra ett endaste dugg, vara riktigt lat utan att få dåligt samvete men det är förstås svårt. Att vara lat är den största synden av alla så det tar verkligen emot att våga vara just det. I påskas träffade jag min gamla mormor på 94 år och hon var så arg på sig själv eftersom hennes kropp inte lyder henne längre. Hennes envisa inställning fick mig att reflektera över att det helt enkelt inte är OK att vara trött, sliten, ha ont, vara ledsen eller riktigt, riktigt gammal. Så det är ingen lätt uppgift för varken henne eller mig att våga vara "lat" men det är en konst som jag nu ska lära mig att bemästra.

GLAD PÅSK

Idag gick det fint att jobba, det var inte alls lika rörigt och stökigt som i måndags. Skönt! Det var den arbetsveckan det. Nu siktar jag på att ha en skön påsk och jag önskar förstås er kära vänner detsamma. GLAD PÅSK!

Frans som påskkärring...

...och Herman som påskgubbe.

Fler läkare som är irriterade

Det går inte framåt med Försäkringskassan. Idag fick jag veta att vår begäran om omprövning av det första ärendet (november - januari) har avslagits. Det blir alltså inga pengar för den perioden. Nästa steg blir att överklaga i Länsrätten.

Martin är så upprörd att han håller på att gå i taket och min Företagsläkare likaså. Det finns tydligen fler läkare som är irriterade, på GP:s hemsida hittar man en artikel där man kan läsa att "... en advokatbyrå som bland annat skriver att man har just nu ett 50-tal liknande ärenden huvudsakligen från nu aktuell försäkringsläkare. Han har enligt advokaten inte i något fall, nu eller tidigare, gjort en bedömning till patientens fördel." Jag tror att jag kan gissa mig till vem denne försäkringsmedicinske rådgivare är och det vore väldigt intressant att få mina misstankar bekräftade.

Läs hela artikeln på: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?a=352101&d=114

Min första arbetsdag

Hejsan. Jag klarade av min första arbetsdag rätt så skapligt. Jag fick skjuts till stationen och tog bussen in till Göteborg och därefter ytterligare två busslinjer innan jag var framme vid kontoret en stund efter klockan tio. Jag kände mig ganska så lugn och hade ingen värk.

Den första timmen gick åt till att hälsa och prata med kollegor som jag inte träffat på länge vilket innebar en viss anspänning och jag kände mig ganska snurrig när det var dags för lunch. Vi åkte iväg till Golfresturangen där var det fullt med folk, lång kö till kassan och ganska stökig miljö. Inte helt perfekt med andra ord men jag försökte hålla mig lugn och fokusera på det jag skulle göra; beställa, betala, ta mat, äta... Det låter ju inte riktigt klokt att en helt normal sak som att gå ut och äta lunch ska vara en utmaning men det är det. Just nu. Dessutom kände jag att det var lätt att trilla in i min gamla roll och prata, skratta och hitta på lämpliga samtalsämnen men jag försökte att hålla låg profil och koncentrera mig på mitt men det var så himla svårt. Jag är ju helt enkelt en pratglad person!

Efter lunch fick jag min arbetsuppgift och även om det var en tämligen enkel uppgift så blev jag rätt så stressad och började direkt tänka på att jag skulle göra ett bra jobb - och snabbt dessutom. Det spelar ingen roll att jag får höra att det inte är någon tidspress, jag vill ändå leverera så snabbt och bra som möjligt.

Sista stunden gick åt till att prata med en kollega och när jag märkte att jag började säga fel ord, var allmänt slut i huvudet och skakig i kroppen så tänkte jag att det var dags att åka hem. Resan hem blev tuff, huvudvärken satte igång och jag fick kämpa för att hålla värken i schack. Ingalills "trädövning" kom väl till pass. Väl hemma var det bara att gå och lägga sig, mörkt, tyst och försöka slappna av. Värken släppte utan migränmedicin men efteråt var jag helt slut.

Jag var förstås glad över att ha klarat av det jag föresatt mig men var samtidigt irriterad över att jag missbedömt min förmåga och därmed stannat på jobbet lite för länge. Hade jag åkt hem en timme tidigare kanske jag hade sluppit värken? Under kvällen kände jag mig mest tom, varken glad eller ledsen, nöjd eller missnöjd.

Några små krokusar som vågar sig fram.

Sätta igång

I morgon är det dags, då ska jag jobba min första dag på 133 dagar... Jag ser verkligen fram emot att få sätta igång och jag hoppas på mycket glädje och ingen värk. Jag har precis varit hos Ingalill och tankat energi som jag hoppas räcker ett tag framöver.

Även där hade Rehab-Bengt svar på tal

Sådär ja, ytterligare en bra dag till handlingarna. Det började lite skakigt med en huvudvärk som lurpassade och hotade att bryta ut men jag tog en värktablett och andades lugnt och djupt och försökte få ner pulsen och stressnivån i kroppen. I bilen på väg till jobbet visste jag inte åt vilket håll det skulle gå men efter en stunds vila på parkeringen utanför kontoret och ytterligare en kvart i vårsolen så kände jag mig helt ok.

Det blev en lunch med Anki - min teamleader och goda vän - och efter det var det dags för mötet med min chef och Rehab-Bengt. Den första delen gick åt till att prata om Försäkringskassans usla behandling men sedan kunde vi komma igång med själva Rehabiliteringsplanen som egentligen var ren formalia (ytterligare ett papper som FK vill se, om de nu någonsin börjar hantera mitt ärende). I och med detta så har i alla fall min arbetsgivare gjort vad som förväntas av dem och det känns förstås skönt för min chef att ha ryggen fri.

När planen var klar så deklarerade jag att "-Jag är redo att börja jobba eller i alla fall börja prova!" vilket förstås gjorde dem båda glada. Rehab-Bengt drog igång igen och berättade vad som kommer att hända nu: Jag börjar jobba måndag - onsdag - fredag (3 timmar och 20 min per dag) och ägnar mig åt att vila och sköta min rehabilitering i form av yoga, terapi, avslappning, akupunktur osv på tisdagar och torsdagar. Bengt kallar mig till ett möte en gång i veckan för att stämma av hur det går och han kallar även min läkare och min chef till regelbundna avstämningsmöten. "-Du ska inte behöva göra någonting annat än att koncentrera dig på jobbet." sa han till mig och det låter ju helt suveränt. Vilken service och vilken stöttning. Jag är mållös.

Sedan pratade vi om vilka arbetsuppgifter som skulle kunna bli aktuella och även där hade Rehab-Bengt svar på tal. "-Det får inte vara någon tidspress, du ska inte få en arbetsuppgift på måndagen som ska vara klar till fredagen." Vi kom överens om att jag ska ta tag i lite städuppgifter i våra system, sån't som behöver göras men som alltid har en förmåga att hamna längst ner på listan. Det passar mig perfekt! Jag är supernöjd med upplägget och längtar redan till måndag!!!

Lätta uppgifter utan deadline

Idag ska jag ta det lugnt. Efter två lyckade dagar med mycket aktiviteter så gäller det att varva ner och ladda batterierna så att jag kan fungera i morgon. Då ska jag nämligen till jobbet igen för att träffa min chef och rehabansvarig. Vi ska tillsammans ta fram en rehabiliteringsplan som jag hoppas kan dra igång nästa vecka. Jag vill så gärna komma igång nu.

Det jag funderar över är vilka arbetsuppgifter jag skulle kunna tänkas utföra till en början och jag vet inte riktigt hur jag ska resonera. 25% är ju detsamma som två timmar om dagen och det är väl naivt att tro att jag kommer att kunna utföra några stordåd på den lilla tiden. Dessutom måste det ju vara arbetsuppgifter som inte är alltför krävande eftersom min stresströskel fortfarande är väldigt låg. Det allra skönaste vore om någon bara kunde ge mig lagom stora uppgifter så att jag själv slapp vara så drivande och kreativ men vad sjutton skulle det kunna vara för något? Lätta uppgifter utan deadline existerar liksom inte... Men nu struntar jag i det och går ut en stund på balkongen och njuter av att våren är här!