För exakt ett år sedan

För exakt ett år sedan gick jag, efter många påtryckningar från min man, till vårdcentralen för att få hjälp med min huvudvärk. Jag hade trott att några semesterveckor skulle göra susen men när huvudvärken gav inte med sig det minsta under ledigheten så var det dags att ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag kände mig fånig när jag gick till vårdcentralen och jag trodde nog att läkaren skulle skicka hem mig med ett fnys och säga åt mig att stressa mindre. Till min stora förvåning så sade han (lägligt nog en neurolog) efter några minuters undersökning att jag hade Hortons huvudvärk, en sjukdom som kan dyka upp i 30-årsålder och som karakteriseras av stark smärta kring ögat. Han skrev ut ett recept på nässpray som jag skulle ta vid svåra attacker.
- Men går det inte att göra något åt det? frågade jag lite försiktigt.
- Nej, det försvinner vid 65 års ålder och det finns inget man kan göra förutom att mildra smärtan med nässpray.

Jaha, tänkte jag, då var jag inte i så dåligt skick som jag trodde. Jag stressar visst inte alls för mycket utan det här är ju något som bara dyker upp och som man inte kan göra något åt. Vad bra, då kan jag ju köra på som vanligt och bara ta nässpray när det behövs!

Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat på min inre röst och tagit varningssignalerna på allvar men jag ville inte det. Jag hade inte tid med det. Dessutom hade ju en neurolog sagt att det inte gick att göra någonting åt. Och det höll ju faktiskt i nästan tre månader till innan jag fullständigt klappade ihop...

Man kan ju fråga sig vem som har tid med ett års sjukskrivning? Inte jag i alla fall.