Lugn resten av veckan

Måndagen avklarad utan värk. Håll tummarna för att jag lyckas hålla mig lugn resten av veckan!

Skönt att ha skogen runt knuten

Tills man riktigt längtar av lust

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."

Sitta fint

Trots att jag inte lyckades ta mig igenom arbetsdagen enligt plan i torsdags så känner jag mig ändå rätt hoppfull. Det var inget konstigt att min kropp protesterade, jag klarar helt enkelt inte att vara koncentrerad och fokuserad mer än korta stunder och det vet jag ju men det tar uppenbarligen tid att lära gamla hundar att sitta.

Följderna av ett migränanfall som det jag hade i torsdags är trötthet och att kroppen blir extra känslig för nya anfall men trots att jag har haft en hel del aktiviteter både fredag och lördag har jag lyckats hålla värken i schack enbart med Burana och nu räknar jag med att efter en god natts sömn kunna fortsätta förra veckans svit av medicin- och värkfria dagar.

Den här gamla jycken ska nog lära sig sitta fint ska ni se!

Borås djurpark

Workshop mellan nio och tre

Workshop mellan nio och tre, jag har kallat till mötet, åtta deltagare från olika delar i organisationen som ska enas kring ett nytt utbildningsupplägg, allt rullar på, jag antecknar febrilt alla synpunkter och förbättringsförslag.

När det är en dryg timma kvar känner jag att jag börjar tappa koncentrationen, det värker lite i nacken och ryggen och jag börjar vända och vrida på mig. Käken spänner, bihålorna trycker och så börjar den nu så bekanta värken kring ögat.
- Jag kanske skulle ta en värktablett? är ungefär så långt jag hinner tänka innan illamåendet sköjer över mig, jag kallsvettas, värken intensifieras.

- Gerd, skulle du kunna anteckna härifrån? Jag måste ta en paus, säger jag samtidigt som jag rycker åt mig handväskan och störtar ut ur konferensrummet och letar reda på närmaste handikapptoalett. Väl där inne tar jag en Zomig Nasal, kräks, släcker lamporna, lägger mig på det lätt urinluktande, iskalla golvet och bara väntar ut skiten.

Två timmar senare släpper det och jag kan på skakiga ben gå tillbaka till konferensrummet, hämta mina grejer och bege mig hemåt. Mötet är avslutat sedan länge och deltagarna har gått tillbaka till sitt. Halvlyckat.

Jag har trappat ner

Det går bra. Jag har trappat ner på Tryptizolen från 50 mg till 40 mg och sedan till 30 mg utan att jag märkt någon negativ förändring. Dessutom är det sex dagar sedan jag tog några som helst värktabletter.

På andras bekostnad

När jag träffade Rehab-Bengt förra veckan så var det en sak han sa som etsade sig fast och som jag inte kunnat sluta tänka på. Han sa:
- Jag förstår inte att du ens kan riskera att bli så dålig som du var i vintras! Bara tanken på det borde få dig att prioritera annorlunda.
- Ja men, protesterade jag, jag gör ju nästan ingenting men jag får huvudvärk ändå!
När han sedan hotade med att jag skulle få gå ner i tid (istället för upp) så blev jag riktigt orolig och kände att det absolut inte fick bli så. Det kändes oerhört viktigt för mig att klara av att jobba mina 75%.

Efter den här helgen blev det skrämmande tydligt att jag faktiskt kan må bra. Jag kan till och med må jättebra under vissa förutsättningar. Hur kommer det sig då att jag inte gör det? Jo, det är helt enkelt så att jag inte prioriterar mitt mående allra högst. Jag trodde att jag gjorde det men det är inte riktigt sant.

Igår kväll till exempel sa min man att han hade fått en möjlighet att spela golf nästa onsdag.
- Vad kul, det får vi såklart lösa, svarade jag reflexmässigt.
När jag sedan började fundera över vad det egentligen skulle innebära i form av värk och sjukfrånvaro för min del så kanske det inte var så självklart. Men hur skulle jag kunna säga nej till M som har slitit som ett djur för att ta hand om mig och barnen det senaste året? Hur kan jag neka honom att gå en golfrunda bara för att jag inte ska få huvudvärk? Hur sjutton ska jag kunna sätta mitt mående i första hand när det blir på andras bekostnad?

Michael Jackson Tribute

Har ni sett klippet från 2009 MTV Video Music Awards som gick av stapeln igår? Om inte, klicka här: http://www.mtv.se/mtv/?StoryId=71551&playlistId=141374&vid=436576

Jag kan inte hålla mig längre,
klart att Michael ska vara med på bloggen