Lite lättare

Så kom solen tillbaka och gjorde allting lite lättare. Det blev en sushilunch och tillhörande promenad tillsammans med en suverän kollega. En arbetsdag utan värk. Bra musik i mp3-spelaren.



Dessutom blommor med bud - till mig! Tusen tack vännen!!!

Nu är det bara att njuta av solnedgången och packa ihop sig för idag.

Sorgsen

Jag känner mig låg. Jag är lite sorgsen och har lätt till tårar. Under hela min sjukskrivning har jag aldrig varit ledsen utan den enda gången jag möjligtvis har gråtit har varit av smärta eller frustration, men nu...

Jag är helt enkelt nedstämd och det är jag inte van vid. Jag har ju för vana att stoppa undan alla jobbiga känslor, slå bort det som kan vara känsligt och tänka på något annat men nu känner jag inte för det. Jag ska försöka vara lite ledsen och prova hur det känns.

Fast jag vet inte, så här långt är det inget vidare.

.

Dramatiskt och höstlikt väder passar min sinnesstämning

Man bara dööööööör.....

Det bästa med att åka buss någon gång då och då är att sitta och lyssna på musik och idag var det James Morrison som fick håret på armarna att resa sig. Han har en helt fantastisk röst och man bara dööööööör.....

Please don't stop the rain by James Morrison

Guldkort till den svenska vårdapparaten

Idag när jag kom till vårdcentralen för att träffa min terapeut så sa sköterskan i kassan:
- Det blir 80 kronor tack.
- Va? Jag har ju frikort, sa jag.
Men det visade sig att det hade gått ut och det stämmer ju med tanke på att det igår var precis ett år sedan jag var på mitt första läkarbesök.

Det är lite surt förstås att jag har blivit av med mitt "guldkort" till den svenska vårdapparaten. Å andra sidan är det skönt att inte ha något, för ett frikort (jag visste inte ens vad det var för ett år sedan) är ju trots allt ett kvitto på att man inte mår bra. Nej, nu får det vara slut med läkarbesök och frikort för min del.

Högkostnadskort

För exakt ett år sedan

För exakt ett år sedan gick jag, efter många påtryckningar från min man, till vårdcentralen för att få hjälp med min huvudvärk. Jag hade trott att några semesterveckor skulle göra susen men när huvudvärken gav inte med sig det minsta under ledigheten så var det dags att ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag kände mig fånig när jag gick till vårdcentralen och jag trodde nog att läkaren skulle skicka hem mig med ett fnys och säga åt mig att stressa mindre. Till min stora förvåning så sade han (lägligt nog en neurolog) efter några minuters undersökning att jag hade Hortons huvudvärk, en sjukdom som kan dyka upp i 30-årsålder och som karakteriseras av stark smärta kring ögat. Han skrev ut ett recept på nässpray som jag skulle ta vid svåra attacker.
- Men går det inte att göra något åt det? frågade jag lite försiktigt.
- Nej, det försvinner vid 65 års ålder och det finns inget man kan göra förutom att mildra smärtan med nässpray.

Jaha, tänkte jag, då var jag inte i så dåligt skick som jag trodde. Jag stressar visst inte alls för mycket utan det här är ju något som bara dyker upp och som man inte kan göra något åt. Vad bra, då kan jag ju köra på som vanligt och bara ta nässpray när det behövs!

Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat på min inre röst och tagit varningssignalerna på allvar men jag ville inte det. Jag hade inte tid med det. Dessutom hade ju en neurolog sagt att det inte gick att göra någonting åt. Och det höll ju faktiskt i nästan tre månader till innan jag fullständigt klappade ihop...

Man kan ju fråga sig vem som har tid med ett års sjukskrivning? Inte jag i alla fall.

Jag som tagit det så lugnt idag

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...

Dags att börja må bra

Semestern börjar lida mot sitt slut och på måndag är det dags att börja jobba igen efter sköna veckor både här hemma och hos släkten. Huvudvärken har mestadels hållt sig i schack så jag kan konstatera att med värktabletter i princip dagligen och sömntabletter då och då, så fixar jag att ha semester med mina killar. Det får väl räknas som godkänt?

Inför hösten så hoppas jag att jag ska må allt bättre och bättre och kunna trappa ner på den förebyggande medicineringen (Tryptizol) och även kunna dra ner på värktabletterna (Burana). Man ska inte äta värkmedicin mer än 9 dagar/månad enligt Mattias Linde på Cephalea Huvudvärkscentrum och för att klara det så behöver jag må avsevärt bättre än idag.

Jag funderar mycket över hur jag ska göra för att slippa värk och få en bättre hälsa på det stora hela och då tänker jag på sömn, mat, träning och stress. Sömnen är A och O, funkar inte den så funkar inte jag. En sömnlös natt innebär alltid värk dagen därpå. Att äta mer näringsriktig mat och komma igång med träningen hoppas jag ska leda till att jag blir piggare, lättare, gladare och att jag kommer att slippa spänningshuvudvärk. Jag har faktiskt skrivit in mig hos Viktväktarna och noterade (till min stora förskräckelse) att jag gått upp cirka 20 kilo sedan jag började få ont i huvudet för snart två år sedan. Lägg sedan till fem kilo som jag hade lagt på mig efter graviditeterna så har vi 25 kilo som ska bort!

Jag har hela tiden varit medveten om att det dragit iväg med vikten men har inte orkat tänka på det och när jag blev ordentligt sjuk så bestämde jag mig dessutom för att helt strunta i min vikt då det var fullt tillräckligt att försöka tackla värken. Så på sätt och vis ska man nog se min önskan att gå ner i vikt som ett friskhetstecken, att jag helt enkelt har energi att bry mig om min vikt, mitt välmående och inte minst mitt utseende. Det är helt enkelt dags att börja må bra. Jag vill få tillbaka den gamla Fia, mig själv.

Svårigheten med att sätta upp mål på det här sättet är ju att all stress triggar huvudvärk. Jag kan inte pressa mig genom att banta och börja träna som en besatt, det klarar jag helt enkelt inte, så det blir en utmaning att på ett lugnt och sansat sätt börja vända trenden. Men har jag klarat mig igenom den här fruktansvärda vintern så klarar jag väl lite till, så se upp där ute, nu är jag på gång!

Bråviken en härlig sommardag