Grattis Meja på födelsedagen

Idag är det en stor dag - grattis Meja på födelsedagen. Stort grattis går förstås även till hennes fantastiska mamma som gjorde jobbet och som numera har tre goa tjejer att ta hand om. Strålande!

Idag har vi haft semester

Idag har vi haft semester. Det är i alla fall så det känns. Medan H var hos en kompis och lekte några timmar så spankulerade jag, maken och Frallan på stan. Vi fikade, gick till Trädgårdsföreningen och jag köpte ett par riktigt bra solglasögon (det gör verkligen skillnad när man har ont i skallen!). Det var helt overkligt att vi kunde gå omkring, titta på folk och bara ha det bra i solen.

Muffins är gott!

Ett par nya gympaskor

Jag är med Korpens stegtävling via jobbet (http://www.steg.se/). De rekommenderar att man går minst sju tusen steg varje dag, vilket motsvarar ungefär fem kilometer. De första veckorna nådde jag inte målet mer än ett par gånger men den här veckan har jag varit superpeppad och sett till att klara mina sju tusen steg per dag och det känns jätteskönt att vara igång igen. Det måste vara ett friskhetstecken att jag börjar tänka på annat än ren överlevnad och att slippa värk. Nu jäklar ska jag komma i form!

Kanske dags att investera i ett par nya gympaskor?

Ta varje dag, timme och minut för vad det är

Idag har det gått både upp och ner, fram och tillbaka. De första minuterna på dagen började fint men när barnen började gasta så kom värken. Jag fick sätta mig ner och blunda en kvart innan jag kunde fortsätta mina morgonbestyr men det får väl ändå räknas som helt OK (för att vara jag). Sedan iväg till dagis samt lämna av Martin vid bussen, vilket också gick bra. Bilturen in till stan var lite stökig eftersom det blåste halv storm (minst!) så det krävdes en hel del koncentration för att ta mig till jobbet och med det så tilltog förstås värken.

Väl framme på jobbet var jag rätt stressad. Jag ville bli klar med min arbetsuppgift och hade bara en timme på mig innan jag skulle till företagsläkaren och den pressen ledde förstås till att värken ökade i styrka. Dessutom var jag spänd inför läkarbesöket vilket säkert också bidrog till att jag blev allt sämre. Jag tror att det beror på att man är i en så utsatt position när man ska träffa sin läkare, man ska redogöra för hur man mår både framlänges och baklänges och sedan är det bara att hoppas att hon eller han fattar ett beslut om sjukskrivning som känns rätt och att personen i fråga dessutom kan formulera det hela i ett sjukintyg. Vid varje besök väcks en gnutta hopp om att den här gången, just den här gången kanske Försäkringskassan godkänner intyget och betalar ut min sjukpenning. Det är helt enkelt en jobbig situation och idag var jag tvungen att ursäkta mig mitt under vårt samtal för att ta en värktablett innan migränen körde i gång på allvar. Sedan satt jag där och blundade, med handen för ögat, och försökte lugna ner mig medan läkaren knappade på datorn och tillslut gav mig det nya sjukintyget. Det blev (på min begäran) en sjukskrivning på 50%, dvs en upptrappning av min arbetstid med start i morgon. Gött mos.

Efter läkarbesöket funderade jag över hur jag skulle tackla värken. Jag insåg att det bara var att gilla läget, dra i handbromsen och inte försöka kräma ur de sista krafterna utan istället stryka allting från "att göra-listan", lägga mig ner och bara vila. Efter en halvtimme kände jag mig bra mycket bättre och beslutade mig för att luncha tillsammans med två kollegor. Det var precis vad jag behövde, mat och lite småprat och sedan var jag fit for fight igen. Tillbaka på min plats (nu utan värk) så jobbade jag på någon timme innan det var dags att åka hem. Det kändes riktigt tråkigt att behöva lämna kontoret, jag hade ju precis kommit igång! Resten av dagen var helt suverän och jag var så nöjd och glad över att ha kunnat vända värken ytterligare en gång.

Precis så här ser dagarna ut nuförtiden, värken kommer och går och jag vet aldrig på förhand hur det ska sluta. Jag får ta varje dag, timme och minut för vad det är och bara hoppas att det går vägen. Fast det är väl helt OK antar jag även om jag känner mig besviken över att bryta trenden med värktablettsfria dagar. Det blev bara två stycken den här gången.

Kammarrätten river upp beslut

"Både försäkringskassan och länsrätten avslog den 58-åriga kvinnans begäran om hel sjukersättning. Efter en dom i kammarrätten rivs de två tidigare besluten upp. Kvinnan har lidit av utmattningsdepression och kunde inte jobba alls, enligt två specialistläkare och en psykolog. Två försäkringsläkare tyckte däremot att hon kunde jobba heltid eller åtminstone halvtid. Men enligt kammarrätten finns det ingen anledning att gå emot behandlande läkares bedömning."

Ur Norrköpings Tidningar 090526

Här hittar du artikeln skriven av Annica Svensson: http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5262552

Snacka om lättlurad

Jag mår bra, mycket bättre än för några månader sedan och till och med jämfört med ett par veckor tillbaka. Jag är förstås väldigt stolt och glad över min utveckling, som jag vet beror på att jag dagligen fattar kloka beslut där jag prioriterar mig själv och min skalle framför måsten och borden.

Ibland är det nästan skrattretande hur lättlurad jag är. I söndags till exempel, då frågade en granne om jag skulle med på promenad lite senare under kvällen. -Visst, det är klart! svarade jag utan att blinka. Sedan smög sig olusten på och jag kände pressen att jag var tvungen att promenera vilket i sin tur triggade den gamla vanliga huvudvärken. Jag velade lite fram och tillbaka och sedan bestämde jag mig för att inte följa med på promenad utan istället parkera mig i TV-soffan. Det var en sån lättnad när jag hade bestämt mig för att inte följa med att värken genast lättade något.

Någon halvtimme senare så kom sms:et: Vi går om 5 min om du vill med -Äh, vad sjutton, det är klart jag ska med! tänkte jag, tog på mig skorna och gick ut. Det blev en härlig runda i rask takt och det kändes förstås jätteskönt. Snacka om lättlurad.

En dag helt utan värktabletter

Idag har jag jobbat mellan nio och halv två utan problem. Jag klarade mig helt utan värktabletter vilket kändes riktigt skönt. Vem vet, jag kanske får fem värkfria dagar precis som för ett par veckor sedan, innan kalas-rallyt drog igång?