Mindful walking

Åh, vilken vecka! Jag är så lättad och glad att jag lyckats vända trenden och idag känner jag mig nästan "normal".

Jag har arbetat lite varje dag och har fått stöttning både från min terapeut, Rehab-Bengt (som förvisso läxade upp mig en smula), min familj och mina arbetskamrater och med så massivt stöd kan jag inte göra annat än att må bra.

Den här veckan har jag även hittat tillbaka till lugnet. Jag har fått påminna mig om att inte springa fram i korridorerna på jobbet med en laptop på ena armen, pratandes i mobiltelefon, på väg till nästa möte för då tar det inte många minuter innan jag måste bryta. Nej, jag praktiserar "mindful walking" numera, dvs när jag går, så går jag. Precis bara det och ingenting annat. När jag kör bil så kör jag bil, ingenting annat. När jag äter, så äter jag, inte pratar eller läser samtidigt osv.

På kvällarna har jag inte tvättat, städat, plockat, ätit, tittat på TV... utan helt enkelt satt mig ner i soffan med en filt över mig och en tänd brasa precis intill. Då känner jag hur det pirrar och sticker i kroppen och inser hur svårt jag har att faktiskt varva ner. Men efter en stund i lugn och ro så går det faktiskt, även en hektisk vardagskväll. Nu ser det förvisso ut som om ett mindre världskrig dragit fram här hemma men det får det vara värt för med skallen är det riktigt bra.

Visingsö

Jag är ett psykosomatiskt monster

Hela jag är ett psykosomatiskt monster. Trots så mycket ansträngning från min sida att förstå min kropp så har jag fortfarande en gigantisk klyfta mellan vad "jag" vill och vad min kropp vill. I dagsläget är det bara att konstatera att det är min kropp som vet bäst vad jag behöver. Det är lite skrämmande att jag har bott i den här kroppen i 33 år utan att faktiskt lyssna till den.

Nu är det ju inte så att "jag" är skild från min kropp utan den mentala delen hör ju i allra högsta grad ihop med den fysiska och de båda delarna påverkar varandra. Den värk jag lever med är ett alldeles utmärkt exempel på en psykosomatisk sjukdom eftersom jag efter alla möjliga medicinska undersökningar fått veta att "det inte är något fel på mig" trots att verkligheten säger någonting annat.

Enligt Wikipedia är Psykosomatisk något som berör både själ och kropp (grekiskans psykhe och soma). Psykosomatiska sjukdomar (till exempel astma och diffus värk) kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar. Sjukvården har emellertid nu övergivit detta begrepp, då någon skarp gräns emellan kropp och själ (i sjukdomssammanhang) är svår att dra.

Brahehus

Ren galenskap?

Idag har jag insett hur viktig naturen och tystnaden är för mig. Ja, inte bara för mig - för människan. Hur kan det vara så att jag och så många med mig glömt bort det? Vi är inte gjorda för att köra bil, jobba på kontor, träna på gym eller bo i trånga lägenheter i stan. Vi är gjorda för något annat. Att leva i samklang med naturen och tystnaden.

Det är mycket möjligt att jag håller på att bli galen, men att fortsätta leva som jag hittills gjort känns inte som ett alternativ. Men hur tar man steget? Vad är det som saknas? Eller rättare sagt, vad ska bort?

Jag kan inte åka fem mil fram och tillbaka varje dag för att tillbringa åtta timmar om dagen i ett asfalterat industriområde. Jag kan inte ha ett arbete vars syfte och mening inte talar till mig.

Jag vill tillbringa mer tid med dem jag älskar och mer tid i trädgården och nära naturen. Jag vill cykla mera. Och jag vill ha den där kaninen som jag längtat efter så länge. Fånigt? Ren galenskap? Mig kvittar det vilket men vilken lättnad att äntligen nått denna insikt.

Tack till Madeleine Hessérus som skrivit den fantastiska boken "Till ISOLA". Varning! Bör ej läsas av den som trivs alldeles utmärkt med sitt hektiska storstadsliv och vill förbli ovetandes...

Puss på er!

Vackra Vättern

Dags att backa

Det känns som att jag är tillbaka i februari, migränen sitter i från morgon till kväll och toppar med riktiga anfall då och då. Igår hade jag två attacker på samma dag. Den första kom när jag satt i bilen på väg till jobbet (och det blev återigen ett par timmar på en parkeringsplats innan jag kunde vända hemåt). Sedan gav det med sig litegrann men framåt eftermiddagen stegrades värken igen. Den gången var jag i alla fall hemma.

Utöver själva migränen så är jag extremt trött, det tjuter och susar i öronen, hjärtat bankar i bröstet så det nästan hörs och jag är skakig. Så OK, jag fattar, det är dags att backa innan jag kraschar.

Jag stannar hemma från jobbet idag. Jag har bestämt mig för att kompa ut istället för att sjukanmäla mig, för tanken på att behöva blanda in Försäkringskassan känns inte särskilt lockande. Jag ska koncentrera mig på att röra mig långsamt, prata långsamt, tänka långsamt (eller helst inte alls) och bara flyta igenom helgen. Förhoppningsvis räcker det för att jag ska fixa jobbet på måndag. Så nu får det vara nog. Ha en trevlig helg kära vänner!

Gör om, gör rätt

Efter flera migränanfall i tät följd är det nu dags att backa bandet, ta några kliv tillbaka, gör om, gör rätt. Så.

Jag är fortfarande sjukskriven för att jag är sjuk.
Jag kan inte gå igång på alla cylindrar på jobbet.
Jag kan inte VAB:a, lämna och hämta barn på dagis som om det vore en baggis.
Jag kan inte ägna mig åt kvällsaktiviteter och annat socialt umgänge utan tuff, riktigt skithård, prioritering.

OK, då börjar jag om.

Spara krafter till livet

Min största utmaning just nu är att ligga lågt på jobbet och spara krafter till livet.

Sockerbröllopsdag

Så har vi firat den stora sockerbröllopsdagen. Först drog jag fram alla bröllopsbilder och visade för småkillarna. Herman suckade djupt och sa: -Där skulle jag ha velat vara med! Sedan bakade vi en riktigt smarrig bröllopstårta med grädde och bär som vi mumsade i oss utan problem.

På eftermiddagen dök farmor upp för att passa barnen och då drog Martin och jag till St Jörgens Park Resort där vi badade och bastade tills vi var alldeles mörbultade. Dagen avslutades med en härlig middag. En bättre bröllopsdag kunde vi inte haft.

"Ogräset" visade sig vara fina blommor