För exakt ett år sedan

För exakt ett år sedan gick jag, efter många påtryckningar från min man, till vårdcentralen för att få hjälp med min huvudvärk. Jag hade trott att några semesterveckor skulle göra susen men när huvudvärken gav inte med sig det minsta under ledigheten så var det dags att ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag kände mig fånig när jag gick till vårdcentralen och jag trodde nog att läkaren skulle skicka hem mig med ett fnys och säga åt mig att stressa mindre. Till min stora förvåning så sade han (lägligt nog en neurolog) efter några minuters undersökning att jag hade Hortons huvudvärk, en sjukdom som kan dyka upp i 30-årsålder och som karakteriseras av stark smärta kring ögat. Han skrev ut ett recept på nässpray som jag skulle ta vid svåra attacker.
- Men går det inte att göra något åt det? frågade jag lite försiktigt.
- Nej, det försvinner vid 65 års ålder och det finns inget man kan göra förutom att mildra smärtan med nässpray.

Jaha, tänkte jag, då var jag inte i så dåligt skick som jag trodde. Jag stressar visst inte alls för mycket utan det här är ju något som bara dyker upp och som man inte kan göra något åt. Vad bra, då kan jag ju köra på som vanligt och bara ta nässpray när det behövs!

Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat på min inre röst och tagit varningssignalerna på allvar men jag ville inte det. Jag hade inte tid med det. Dessutom hade ju en neurolog sagt att det inte gick att göra någonting åt. Och det höll ju faktiskt i nästan tre månader till innan jag fullständigt klappade ihop...

Man kan ju fråga sig vem som har tid med ett års sjukskrivning? Inte jag i alla fall.

Jag som tagit det så lugnt idag

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...

Dags att börja må bra

Semestern börjar lida mot sitt slut och på måndag är det dags att börja jobba igen efter sköna veckor både här hemma och hos släkten. Huvudvärken har mestadels hållt sig i schack så jag kan konstatera att med värktabletter i princip dagligen och sömntabletter då och då, så fixar jag att ha semester med mina killar. Det får väl räknas som godkänt?

Inför hösten så hoppas jag att jag ska må allt bättre och bättre och kunna trappa ner på den förebyggande medicineringen (Tryptizol) och även kunna dra ner på värktabletterna (Burana). Man ska inte äta värkmedicin mer än 9 dagar/månad enligt Mattias Linde på Cephalea Huvudvärkscentrum och för att klara det så behöver jag må avsevärt bättre än idag.

Jag funderar mycket över hur jag ska göra för att slippa värk och få en bättre hälsa på det stora hela och då tänker jag på sömn, mat, träning och stress. Sömnen är A och O, funkar inte den så funkar inte jag. En sömnlös natt innebär alltid värk dagen därpå. Att äta mer näringsriktig mat och komma igång med träningen hoppas jag ska leda till att jag blir piggare, lättare, gladare och att jag kommer att slippa spänningshuvudvärk. Jag har faktiskt skrivit in mig hos Viktväktarna och noterade (till min stora förskräckelse) att jag gått upp cirka 20 kilo sedan jag började få ont i huvudet för snart två år sedan. Lägg sedan till fem kilo som jag hade lagt på mig efter graviditeterna så har vi 25 kilo som ska bort!

Jag har hela tiden varit medveten om att det dragit iväg med vikten men har inte orkat tänka på det och när jag blev ordentligt sjuk så bestämde jag mig dessutom för att helt strunta i min vikt då det var fullt tillräckligt att försöka tackla värken. Så på sätt och vis ska man nog se min önskan att gå ner i vikt som ett friskhetstecken, att jag helt enkelt har energi att bry mig om min vikt, mitt välmående och inte minst mitt utseende. Det är helt enkelt dags att börja må bra. Jag vill få tillbaka den gamla Fia, mig själv.

Svårigheten med att sätta upp mål på det här sättet är ju att all stress triggar huvudvärk. Jag kan inte pressa mig genom att banta och börja träna som en besatt, det klarar jag helt enkelt inte, så det blir en utmaning att på ett lugnt och sansat sätt börja vända trenden. Men har jag klarat mig igenom den här fruktansvärda vintern så klarar jag väl lite till, så se upp där ute, nu är jag på gång!

Bråviken en härlig sommardag

Glad sommar!

Sådär ja, nu börjar det ordna till sig igen efter migränanfallet i torsdags. Jag har känt mig trött och sliten samt haft en hel del värk de senaste dagarna men i morse vaknade jag nästan helt smärtfri. Jag tror att det var lite semesterpanik som gjorde att jag trillade dit i torsdags. Dels ville jag hinna färdigt med en viss arbetsuppgift på jobbet, dels började jag känna mig stressad inför semestern (hur sjukt det än låter) och dessutom hade vi byggarbetare hemma vilket i sig är ganska stressande. Det går liksom inte att låta bli att fundera över om de verkligen kan sitt jobb, om de jobbar tillräckligt fort och vad kalaset tillslut kommer att gå på...

Hur som helst så är jag färdig med mina arbetsuppgifter och börjar en fyra veckor lång semester i morgon, semesterplanerna är inte längre lika luddiga och gubbarna jobbar på bra och kommer att vara färdiga på måndag. Jag känner mig lite lugnare och därmed håller sig värken i schack. Lätt som en plätt. Gäller bara att inte göra slut på krafterna utan spara på orken, vilket i princip är det svåraste som finns!

Nu tar bloggen ledigt och startar igen i augusti. Glad sommar!

Bröderna B på riddarspel i Gräfsnäs

Migränanfall i antågande

Efter några dagar och nätter med spänningshuvudvärk var det torsdag och jag skulle ta bilen till jobbet. Redan när jag satte mig i bilen så insåg jag att det skulle bli en tuff dag och jag tog en värktablett och hoppades på att värken skulle lugna ner sig. Det gjorde den inte utan ögat rann mer och mer, jag blev täppt i näsan och värken intensifierades. Väl framme på parkeringen utanför jobbet så insåg jag att jag inte var i skick att jobba men inte heller att köra de fem milen tillbaka. "OK, jag letar upp ett vilorum och vilar någon timme så kanske det vänder", tänkte jag och började promenera mot kontorsbyggnaden.

Jag behövde inte gå många steg innan jag insåg att det var ett riktigt migränanfall i antågande och att jag inte hade något att sätta emot. Alla ljud omkring mig kändes som ett sammelsurium av röster, synen började svika mig och jag fick anstränga mig för att hitta rätt väg bland alla korridorer. Dessutom började jag känna mig illmående, kallsvettig och benen bar mig inte riktigt. "OK, var är det där jäkla vilrummet? Är jag inte framme snart får jag lägga mig på någon toalett." tänkte jag och yrade vidare med handen för höger öga.

Så äntligen hittade jag vilorummet. Jag låste dörren, satte mig på den lilla britsen och famlade i handväskan efter en Zomig Nasal. Den beska smaken av nässprayen var hemsk men jag kände snart att den började verka, en pirrande känsla spred sig i armarna samtidigt som en ofantlig trötthet sköljde över mig. "Måste ställa in mina inplanerade möten" var det enda jag kunde tänka men samtidigt klarade jag inte av att leta fram rätt nummer och än mindre att prata. Jag ringde min man och sa
- Jag mår inte bra, kan du ringa och säga att jag inte kommer?
-Men vad var det som hände?
-Jag kan inte prata nu. Hej då.
Sedan la jag mig ner och sov... Tre timmar senare kunde jag skakig men utan värk börja ta mig hemåt för att lägga mig i min egen säng och sova vidare där. Tack och lov var det över för den gången.

Fyra dagar utan värktabletter!

Hurra! Fyra dagar utan värktabletter - jag tror jag friskförklarar mig.

Under juni månad gick det inte en enda dag utan att jag tog minst en värktablett. Jag får gå tillbaka till den 25:e maj för att hitta en notering om en "drogfri" dag i min kalender. I början skrev jag ner precis hur mycket värktabletter jag åt men nu noterar jag bara om jag har klarat mig utan piller eller nässpray en hel dag. Det är liksom lättare att hålla ordning på...

Japp, det blev en lugn onsdag och framåt eftermiddagen släppte huvudvärken (som jag haft konstant i flera dagar) och jag kunde sätta igång med min deckare Sjöjungfrun av Camilla Läckberg. Det hör ju svensk sommar till att plöja en av hennes böcker. Det är för övrigt ett gott tecken att jag läser för det betyder att jag inte är stressad utan har ro att sätta mig ner och läsa en stund.

Den lugna onsdagen gav resultat och i morse vaknade jag utan huvudvärk och har haft en toppendag på jobbet. Jag jobbade till och med över en timme (jag veeeet att det är förbjudet men jag hade verkligen kommit igång). Allting var på topp tills barnen skulle gå och lägga sig och en övertrött Frans satte igång att skrika. Jag klarar inte skrik, det bara smäller till i skallen och så får jag gå och lägga mig med en kudde för ögonen. Tur att M var hemma och kunde ta hand om Frallan.