Jaha, så var veckans första arbetsdag avklarad. Arbetsdag och arbetsdag... jag var på jobbet i alla fall. Dagen började lite risigt och jag trodde nog inte att jag skulle ta mig till dit överhuvudtaget (med den misslyckade onsdagen färskt i minnet) men efter en värktablett, ett snack med käre maken och många lugna andetag så tog jag mig iväg.
Väl framme hade värken släppt och jag var inställd på att bara gå till kontoret en stund, socialisera med min kollega som sitter närmast och sedan träffa rehab-Bengt för vår veckovisa avstämning, inget mer. Med den målbilden i fokus gled jag in i kontorslandskapet, sval som en isdrottning (öh... sval som en bris?). Jag gjorde ingen som helst nytta men klarade ändå av att vara där mellan nio och två - och att ta mig hem ska jag väl tillägga. Tog dessutom en lång lunch med en f.d. kollega och god vän (puss till dig!) vilket kändes som helt rätt beslut.
Strax före två konstaterade jag att tiden var ute och att det var dags att åka hem. Väl hemma drog värken igång så det var bara att vila och försöka ta det lugnt. Som tur var fick jag hjälp av svärfar och A som hämtade barnen på dagis, fixade middag åt dem och skjutsade hem dem lagom till läggdags men trots det fick jag gå på lite starkare grejer (Almogran) för att klara av läggningen. Jag vet inte hur det senaste halvåret skulle ha sett ut utan all hjälp vi fått! Det är guld värt.
Om jag summerar dagen är jag på sätt och vis glad att det gick så pass bra (jag var ju trots allt på jobbet) men å andra sidan är jag chockad över hur svårt det ska vara för mig att klara av de enklaste saker. Ingenting är längre självklart. Hur kunde det bli så här? Men framförallt, hur länge ska det pågå?!? Det här är inte jag. Jag ser ju mig själv som stark, positiv, frisk och en person som älskar att jobba. Jag har ju för guds skull alltid jobbat. Det är ju det jag gör. Nej, jag har svårt att förlika mig med det här och ser det fortfarande som en dålig period som kommer att ta slut, frågan är bara när. Det är så ironiskt att jag slipper värken när jag har otroligt lågt ställda förväntningar och bara går omkring som en sengångare men så fort något blir roligt eller spännande så blir det för mycket för skallen och jag får backa. Om och om igen.
Ja, ja, det tar tid att lära gamla hundar att sitta. Uppenbarligen.
Väl framme hade värken släppt och jag var inställd på att bara gå till kontoret en stund, socialisera med min kollega som sitter närmast och sedan träffa rehab-Bengt för vår veckovisa avstämning, inget mer. Med den målbilden i fokus gled jag in i kontorslandskapet, sval som en isdrottning (öh... sval som en bris?). Jag gjorde ingen som helst nytta men klarade ändå av att vara där mellan nio och två - och att ta mig hem ska jag väl tillägga. Tog dessutom en lång lunch med en f.d. kollega och god vän (puss till dig!) vilket kändes som helt rätt beslut.
Strax före två konstaterade jag att tiden var ute och att det var dags att åka hem. Väl hemma drog värken igång så det var bara att vila och försöka ta det lugnt. Som tur var fick jag hjälp av svärfar och A som hämtade barnen på dagis, fixade middag åt dem och skjutsade hem dem lagom till läggdags men trots det fick jag gå på lite starkare grejer (Almogran) för att klara av läggningen. Jag vet inte hur det senaste halvåret skulle ha sett ut utan all hjälp vi fått! Det är guld värt.
Om jag summerar dagen är jag på sätt och vis glad att det gick så pass bra (jag var ju trots allt på jobbet) men å andra sidan är jag chockad över hur svårt det ska vara för mig att klara av de enklaste saker. Ingenting är längre självklart. Hur kunde det bli så här? Men framförallt, hur länge ska det pågå?!? Det här är inte jag. Jag ser ju mig själv som stark, positiv, frisk och en person som älskar att jobba. Jag har ju för guds skull alltid jobbat. Det är ju det jag gör. Nej, jag har svårt att förlika mig med det här och ser det fortfarande som en dålig period som kommer att ta slut, frågan är bara när. Det är så ironiskt att jag slipper värken när jag har otroligt lågt ställda förväntningar och bara går omkring som en sengångare men så fort något blir roligt eller spännande så blir det för mycket för skallen och jag får backa. Om och om igen.
Ja, ja, det tar tid att lära gamla hundar att sitta. Uppenbarligen.
Tulpanerna har slagit ut, precis som naturen i övrigt som fullkomligt exploderat i veckan som gått
Puss på dig också! du e grym! /Lina
SvaraRaderaTack snälla. Du vet väl att du är en mästare på positivt tänkande!
SvaraRadera