Ren galenskap?

Idag har jag insett hur viktig naturen och tystnaden är för mig. Ja, inte bara för mig - för människan. Hur kan det vara så att jag och så många med mig glömt bort det? Vi är inte gjorda för att köra bil, jobba på kontor, träna på gym eller bo i trånga lägenheter i stan. Vi är gjorda för något annat. Att leva i samklang med naturen och tystnaden.

Det är mycket möjligt att jag håller på att bli galen, men att fortsätta leva som jag hittills gjort känns inte som ett alternativ. Men hur tar man steget? Vad är det som saknas? Eller rättare sagt, vad ska bort?

Jag kan inte åka fem mil fram och tillbaka varje dag för att tillbringa åtta timmar om dagen i ett asfalterat industriområde. Jag kan inte ha ett arbete vars syfte och mening inte talar till mig.

Jag vill tillbringa mer tid med dem jag älskar och mer tid i trädgården och nära naturen. Jag vill cykla mera. Och jag vill ha den där kaninen som jag längtat efter så länge. Fånigt? Ren galenskap? Mig kvittar det vilket men vilken lättnad att äntligen nått denna insikt.

Tack till Madeleine Hessérus som skrivit den fantastiska boken "Till ISOLA". Varning! Bör ej läsas av den som trivs alldeles utmärkt med sitt hektiska storstadsliv och vill förbli ovetandes...

Puss på er!

Vackra Vättern

Dags att backa

Det känns som att jag är tillbaka i februari, migränen sitter i från morgon till kväll och toppar med riktiga anfall då och då. Igår hade jag två attacker på samma dag. Den första kom när jag satt i bilen på väg till jobbet (och det blev återigen ett par timmar på en parkeringsplats innan jag kunde vända hemåt). Sedan gav det med sig litegrann men framåt eftermiddagen stegrades värken igen. Den gången var jag i alla fall hemma.

Utöver själva migränen så är jag extremt trött, det tjuter och susar i öronen, hjärtat bankar i bröstet så det nästan hörs och jag är skakig. Så OK, jag fattar, det är dags att backa innan jag kraschar.

Jag stannar hemma från jobbet idag. Jag har bestämt mig för att kompa ut istället för att sjukanmäla mig, för tanken på att behöva blanda in Försäkringskassan känns inte särskilt lockande. Jag ska koncentrera mig på att röra mig långsamt, prata långsamt, tänka långsamt (eller helst inte alls) och bara flyta igenom helgen. Förhoppningsvis räcker det för att jag ska fixa jobbet på måndag. Så nu får det vara nog. Ha en trevlig helg kära vänner!

Gör om, gör rätt

Efter flera migränanfall i tät följd är det nu dags att backa bandet, ta några kliv tillbaka, gör om, gör rätt. Så.

Jag är fortfarande sjukskriven för att jag är sjuk.
Jag kan inte gå igång på alla cylindrar på jobbet.
Jag kan inte VAB:a, lämna och hämta barn på dagis som om det vore en baggis.
Jag kan inte ägna mig åt kvällsaktiviteter och annat socialt umgänge utan tuff, riktigt skithård, prioritering.

OK, då börjar jag om.

Spara krafter till livet

Min största utmaning just nu är att ligga lågt på jobbet och spara krafter till livet.

Sockerbröllopsdag

Så har vi firat den stora sockerbröllopsdagen. Först drog jag fram alla bröllopsbilder och visade för småkillarna. Herman suckade djupt och sa: -Där skulle jag ha velat vara med! Sedan bakade vi en riktigt smarrig bröllopstårta med grädde och bär som vi mumsade i oss utan problem.

På eftermiddagen dök farmor upp för att passa barnen och då drog Martin och jag till St Jörgens Park Resort där vi badade och bastade tills vi var alldeles mörbultade. Dagen avslutades med en härlig middag. En bättre bröllopsdag kunde vi inte haft.

"Ogräset" visade sig vara fina blommor

Många härliga år framöver

Idag firar Martin och jag sexårig bröllopsdag. När man tänker tillbaka på de här sex åren så har det hänt otroligt mycket. Vi har fått två fina killar, flyttat till en ny ort, gett oss i kast med ett näst intill omöjligt husprojekt, vi bar bytt jobb och tjänst flera gånger och så till sist toppade jag det hela med en rejäl svacka i form av huvudvärk och sjukskrivning med tillhörande kraschad ekonomi (till följd av Försäkringskassans envisa nej-sägande).

När vi förra året firade vår femåriga bröllopsdag åkte vi till södra Frankrike. Det var första gången vi åkte iväg från barnen i flera dagar men det gick förstås bra och vi hade underbara stunder tillsammans på Rivieran. Då konstaterade vi att om vi klarat av fem år som gifta så skulle vi nog klara fem till. Vi räknade med att de värsta småbarnsåren var över, att bygget började likna något och att det framöver skulle gå lättare och lättare men det vi inte visste då var att Herr H (först Herr Horton men sedan Herr Huvudvärk) skulle göra sitt yttersta för att testa oss.

Men "Ha, ha, ha!" vi skrattar herr H i ansiktet och fortsätter vår kärlekssaga. Nej, det ska nog mycket till om något eller någon ska kunna splittra oss. Så räkna med att det blir många härliga år framöver, maj löv, det gör jag.

Femårig bröllopsdag i Södra Frankrike

P.S. Oj, när jag läser inlägget så inser jag att jag låter väldigt arg. Jag hade ju istället kunna skriva ett tårdrypande inlägg om hur mycket Martin betyder för mig och vilket oerhört stöd han varit ända sedan start men i synnerhet under min sjukskrivning. Men hur uttrycker man något så stort i ord? Dessutom så är jag nog lite arg trots allt, varför ska det vara så svårt? Kan vi inte bara få sitta på en uteservering vid havet och dricka rödvin och titta varann i ögonen? Det är vi ju så himla bra på (när det väl blir av). D.S.

Dåligt närminne

Herregud vad jag är labil. Så fort jag mår bra och får en eller ett par värkfria dagar så tror jag på fullaste allvar att nu, nu äntligen är jag frisk! Sedan dröjer det inte länge innan jag faller ner i en grop och ligger däckad av huvudvärk och undrar, återigen på fullaste allvar, varför blir det aldrig blir bra?! Snacka om dåligt närminne.