Det här är inget liv

Det här är inget liv. Jag är en belastning för min familj. Det bästa vore om jag satte mig i någon avkrok någonstans och inte kom tillbaka förrän den här skiten var över.

Håll tummarna för en bra dag

Jag har sovit gott i natt och vaknade inte förrän klockan tio. Jag vet inte när det hände senast. Solen lyste och det var så vackert. Nu håller jag tummarna för att det ska bli en bra dag.

Tyvärr så var det huvudvärken som väckte mig och jag masade mig upp för att ta min vanliga dos av Ibumetin och Paraflex men om vi glömmer det så låter det väldigt bra, eller hur?

Så var det dags igen...

Hann inte mer än skriva klart mitt förra inlägg innan det var dags igen. Det blev Zomig Nasal och ett par överjävliga timmar. Vanka omkring, ögat som rinner, ångest, trötthet och "-Låt mig slippa det här. Kan inte någon klubba ner mig?" Efter attacken var jag utmattad och somnade på stället.

Nu, efter någon timmes sömn är värken borta och jag är på krigsstigen. Det måste gå att fixa det här. Ska ringa mitt försäkringsbolag och höra mig för om det finns något de kan göra.

Det måste gå att förebygga

Så där ja, nu är vi hemma igen efter vår julturné. Det har verkligen gått bra på alla sätt och vis. Vi lämnar förvisso efter oss ett kaos vart vi än drar fram, Herman med sitt lasersvärd i högsta hugg, eller utklädd som brandman Bertil tillsammans med brandman Josefine. Självklart med Frans i hasorna skrikandes "-Dä binnej, dä binnej!".

Jag har mått oförskämt bra, det var bara på Annandagen som jag fick en attack och fick ta nässpray men då gick det över på en knapp timme. Nu ska väl tilläggas att jag konstant knaprar Ibumetin och Paraflex så det har väl hjälpt en del skulle jag tro.

Jag har så himla svårt att leva i nuet och bara njuta av en dag i taget. Jag tänker hela tiden på hur det ska bli med jobbet. När kan jag börja jobba igen? Är jag verkligen sjuk eller är det bara inbillning? Ska jag ganska upp mig, bita ihop och köra på som vanligt? Kan jag ens det? Om jag inte fixar mitt vanliga jobb vad ska jag då hitta på? Hur kommer våren att bli? De närmaste åren?

På fredag har jag mitt nästa läkarbesök och då får jag besked om den närmsta tiden i alla fall, om jag blir sjukskriven några veckor till eller om det är dags att börja "arbetsträna". Om jag ska vara ärlig så är jag nog inte redo för att börja jobba riktigt ännu men å andra sidan så blir jag ju inte bättre av att gå hemma, det gör ju bara att jag får mer tid att tänka på hur dåligt jag mår. Jag tycker att det tar för lång tid! Jag vill bli frisk nu! Å andra sidan vill jag gärna ha en vecka eller åtminstone en dag utan att behöva medicinera mot värken innan jag sätter igång igen, är det för mycket begärt?

Vi har ju faktiskt inte pratat om förebyggande mediciner ännu. Min läkare ville såklart eliminera alla andra eventuella orsaker först, inklusive stressrelaterade sådana, men hade det varit helt och hållet stressrelaterat så hade jag väl efter fem veckors sjukskrivning kännt någon förbättring, eller? Nej, på fredag ska jag stå på mig så att jag får träffa en neurolog. Det måste gå att förebygga istället för att fokusera på smärtlindring.

Jag gör inte ett smack

Det går bra. Förvånansvärt bra. Julen alltså. Jag gör inte ett smack, bara sitter och äter julgodis medan familjen tar hand om barnen, maten, hunden, granen, julklapparna... Det är jättehärligt och jag hoppas att jag kan hålla herr H i schack några dagar till.

Det känns bra att läsa era kommentarer! Tack snälla!

Julens höjdpunkter så här långt: Hermans lycka över sitt lasersvärd, tomten som pulsade i snön och pressade fram ett hest
"-God Jul" innan han haltade vidare, att träffa gammelmormor Linnéa, förvirrade herdar på julspelet i Tuna kyrka, julskinka, att Martin går upp med Frans varje morgon och så att bara vara med familjen förstås.

Boktips: "Levande begravd" av Peter James

Ändrade planer

Herr Horton tyckte väl att jag började bli lite väl tuff så han bestämde sig för att trycka till mig lite. Istället för att packa och förbereda så blev det att ta hand om värken. Jag vet inte om tröttheten kommer med attackerna eller om jag egentligen är lika trött hela tiden men den här gången kändes det som om jag höll på att somna mitt uppe i en omgång. Eftersom det inte fungerar att lägga sig ner så kom jag på att om jag sätter mig på golvet vid sängen och lägger huvudet på en kudde så kan jag i princip vila medan det håller på som värst. Vilken snygg syn! Är det så jag ska göra på jobbet sen när jag ska börja jobba deltid efter årsskiftet?
"-Ursäkta mig, jag ska bara sätta mig på golvet med huvudet på kontorsstolen en timme eller så. Ni kan väl vara lite tysta under tiden, är ni snälla."


Fick förstås ringa Martin och ändra våra planer så han är på väg hem från jobbet nu. Med lite tur kommer vi iväg till kvällen så att vi i alla fall kan vakna på rätt ställe i morgon bitti. Julafton.

På bilden: Idag fick jag ett vackert blomsterarrangemang budat från mina arbetskamrater.

Dan före Dopparedan

När Frans väckte oss vid halv fyra i natt sneglade jag på klockan och blev så lycklig när jag insåg att jag fått sova nästan hela natten utan värk. Jag somnade om och sov till sex på morgonen och då är det samma sak - ingen värk! Det låter kanske fånigt men det är så skönt att inte ha ont!

Det höll i sig fram till nio ungefär innan det började smyga sig på och nu vid elva är det inte många minuter innan jag går loss på "knarket". Idag ska jag dessutom packa bilen, hämta grabbarna och köra till mamma och gänget i Vimmerby, så det är bara att proppa sig full med värktabletter om den här dagen ska gå vägen. Jag räknar med att det lättar efter lunch så jag tror jag skjuter upp alla måsten ett par timmar och kollar på Oprah istället. Det ska nog gå.

Så God Jul kära vänner. Hoppas att tomten hittar fram till er alla och att ni får en skön julhelg.