Det här är inget liv

Det här är inget liv. Jag är en belastning för min familj. Det bästa vore om jag satte mig i någon avkrok någonstans och inte kom tillbaka förrän den här skiten var över.

Håll tummarna för en bra dag

Jag har sovit gott i natt och vaknade inte förrän klockan tio. Jag vet inte när det hände senast. Solen lyste och det var så vackert. Nu håller jag tummarna för att det ska bli en bra dag.

Tyvärr så var det huvudvärken som väckte mig och jag masade mig upp för att ta min vanliga dos av Ibumetin och Paraflex men om vi glömmer det så låter det väldigt bra, eller hur?

Så var det dags igen...

Hann inte mer än skriva klart mitt förra inlägg innan det var dags igen. Det blev Zomig Nasal och ett par överjävliga timmar. Vanka omkring, ögat som rinner, ångest, trötthet och "-Låt mig slippa det här. Kan inte någon klubba ner mig?" Efter attacken var jag utmattad och somnade på stället.

Nu, efter någon timmes sömn är värken borta och jag är på krigsstigen. Det måste gå att fixa det här. Ska ringa mitt försäkringsbolag och höra mig för om det finns något de kan göra.

Det måste gå att förebygga

Så där ja, nu är vi hemma igen efter vår julturné. Det har verkligen gått bra på alla sätt och vis. Vi lämnar förvisso efter oss ett kaos vart vi än drar fram, Herman med sitt lasersvärd i högsta hugg, eller utklädd som brandman Bertil tillsammans med brandman Josefine. Självklart med Frans i hasorna skrikandes "-Dä binnej, dä binnej!".

Jag har mått oförskämt bra, det var bara på Annandagen som jag fick en attack och fick ta nässpray men då gick det över på en knapp timme. Nu ska väl tilläggas att jag konstant knaprar Ibumetin och Paraflex så det har väl hjälpt en del skulle jag tro.

Jag har så himla svårt att leva i nuet och bara njuta av en dag i taget. Jag tänker hela tiden på hur det ska bli med jobbet. När kan jag börja jobba igen? Är jag verkligen sjuk eller är det bara inbillning? Ska jag ganska upp mig, bita ihop och köra på som vanligt? Kan jag ens det? Om jag inte fixar mitt vanliga jobb vad ska jag då hitta på? Hur kommer våren att bli? De närmaste åren?

På fredag har jag mitt nästa läkarbesök och då får jag besked om den närmsta tiden i alla fall, om jag blir sjukskriven några veckor till eller om det är dags att börja "arbetsträna". Om jag ska vara ärlig så är jag nog inte redo för att börja jobba riktigt ännu men å andra sidan så blir jag ju inte bättre av att gå hemma, det gör ju bara att jag får mer tid att tänka på hur dåligt jag mår. Jag tycker att det tar för lång tid! Jag vill bli frisk nu! Å andra sidan vill jag gärna ha en vecka eller åtminstone en dag utan att behöva medicinera mot värken innan jag sätter igång igen, är det för mycket begärt?

Vi har ju faktiskt inte pratat om förebyggande mediciner ännu. Min läkare ville såklart eliminera alla andra eventuella orsaker först, inklusive stressrelaterade sådana, men hade det varit helt och hållet stressrelaterat så hade jag väl efter fem veckors sjukskrivning kännt någon förbättring, eller? Nej, på fredag ska jag stå på mig så att jag får träffa en neurolog. Det måste gå att förebygga istället för att fokusera på smärtlindring.

Jag gör inte ett smack

Det går bra. Förvånansvärt bra. Julen alltså. Jag gör inte ett smack, bara sitter och äter julgodis medan familjen tar hand om barnen, maten, hunden, granen, julklapparna... Det är jättehärligt och jag hoppas att jag kan hålla herr H i schack några dagar till.

Det känns bra att läsa era kommentarer! Tack snälla!

Julens höjdpunkter så här långt: Hermans lycka över sitt lasersvärd, tomten som pulsade i snön och pressade fram ett hest
"-God Jul" innan han haltade vidare, att träffa gammelmormor Linnéa, förvirrade herdar på julspelet i Tuna kyrka, julskinka, att Martin går upp med Frans varje morgon och så att bara vara med familjen förstås.

Boktips: "Levande begravd" av Peter James

Ändrade planer

Herr Horton tyckte väl att jag började bli lite väl tuff så han bestämde sig för att trycka till mig lite. Istället för att packa och förbereda så blev det att ta hand om värken. Jag vet inte om tröttheten kommer med attackerna eller om jag egentligen är lika trött hela tiden men den här gången kändes det som om jag höll på att somna mitt uppe i en omgång. Eftersom det inte fungerar att lägga sig ner så kom jag på att om jag sätter mig på golvet vid sängen och lägger huvudet på en kudde så kan jag i princip vila medan det håller på som värst. Vilken snygg syn! Är det så jag ska göra på jobbet sen när jag ska börja jobba deltid efter årsskiftet?
"-Ursäkta mig, jag ska bara sätta mig på golvet med huvudet på kontorsstolen en timme eller så. Ni kan väl vara lite tysta under tiden, är ni snälla."


Fick förstås ringa Martin och ändra våra planer så han är på väg hem från jobbet nu. Med lite tur kommer vi iväg till kvällen så att vi i alla fall kan vakna på rätt ställe i morgon bitti. Julafton.

På bilden: Idag fick jag ett vackert blomsterarrangemang budat från mina arbetskamrater.

Dan före Dopparedan

När Frans väckte oss vid halv fyra i natt sneglade jag på klockan och blev så lycklig när jag insåg att jag fått sova nästan hela natten utan värk. Jag somnade om och sov till sex på morgonen och då är det samma sak - ingen värk! Det låter kanske fånigt men det är så skönt att inte ha ont!

Det höll i sig fram till nio ungefär innan det började smyga sig på och nu vid elva är det inte många minuter innan jag går loss på "knarket". Idag ska jag dessutom packa bilen, hämta grabbarna och köra till mamma och gänget i Vimmerby, så det är bara att proppa sig full med värktabletter om den här dagen ska gå vägen. Jag räknar med att det lättar efter lunch så jag tror jag skjuter upp alla måsten ett par timmar och kollar på Oprah istället. Det ska nog gå.

Så God Jul kära vänner. Hoppas att tomten hittar fram till er alla och att ni får en skön julhelg.

Lite massage

Men så snabbt det vänder. Efter lite massage hos Anders "Skogen" Widerberg så är värken borta och livet känns bra igen. Frågan är om det var massagen eller helt enkelt tiden (det brukar ju bli bättre efter lunch) som gjorde att värken försvann? Fast det spelar ingen som helst roll, jag är bara så lättad att det är över för en stund.

Känner mig förbannad!

Igår kväll när jag skulle lägga mig hade jag rätt ont i huvudet men det gick ändå att hantera så jag hoppade över värktabletterna (efter att ha insett hur mycket värktabletter jag proppat i mig på sistone så försöker jag "hålla igen"). Det var precis på gränsen men jag lyckades koppla av och somnade någon gång efter tio. Mr H väckte mig vid midnatt och jag gick till medicinskåpet och började rota. Det var inte riktigt lika illa som natten innan så jag bestämde mig för att prova med 1 ibumetin och 1 paraflex. Jag tog för säkerhets skull med mig nässprayen när jag gick och la mig igen. Jag var så galet trött och somnade om ganska snart. Resten av natten sov jag oroligt, det blåste rejält och jag ägnade en hel del tid åt att lyssna på vinden och fundera över om huset skulle stå pall. Frallan vaknade 05.30.

Förmiddagen har inte varit något vidare, jag har haft konstant värk, provade med en cappuccino klockan åtta, ytterligare lite kaffe vid 10 och så mera ibumetin. Dåligt natt, dålig morgon, dålig förmiddag. Känner mig förbannad!

En solig vinterdag

Vilken bra dag jag har haft. Förutom någon timmes värk vid tre-tiden så har jag i princip varit fri från huvudvärk idag. Jag kan inte minnas när det hände senast. Dessutom så har solen tittat fram och vi passade på att bära lite brädor och slänga upp isolering under taket på garaget. Barnen har varit friska och kunnat leka hela dagen. Vilken lättnad, så otroligt skönt att vi fick en sån här dag. Nu är det bara att hålla tummarna inför natten och morgondagen. Fast jag ska inte börja tänka på det ännu, först ska jag slänga mig i TV-soffan och kolla på Weeds med Martin.

Nattligt besök av herr H

Jag vaknade med ett ryck klockan 23.17. Shit vilken huvudvärk! Jag for upp ur sängen och tog en dos nässpray (Zomig Nasal) och så började kampen. Jag vet inte hur jag ska beskriva värken, det är en intensiv, ganska skarp smärta i hela höger sida av ansiktet och huvudet. Det var omöjligt att ligga ner, jag växlade mellan att sitta framåtlutad med handen för ansiktet och att gå runt i vardagsrummet och dra mig i håret. Självklart hjälper inget av detta men det går liksom inte att låta bli. Jag försökte tänka "-Det går snart över, det går snart över, det går snart över" för att inte gripas av panik. Ibland lyckas man inte hålla ångesten i schack utan önskar bara att någon kunde klubba ner en så att man fick slippa smärtan.

Så tröttheten, jag var så otroligt trött att jag bara ville lägga mig ner och sova, men det gick bara inte att lägga sig ner. Började snegla på klockan...närmare midnatt...hur lång tid kan det tänkas vara kvar?

Närmare ett så orkade jag inte vara vaken längre, gick ner och lade mig (så jag antar att värken hade mattats av något) och somnade efter en stund. Vaknade utan värk. Vilken lycka!

Japp, det var det. Då kör vi på en dag till.

Tänk om det är sant?

Tänk om det är sant? Tänk om det faktiskt är Hortons jag lider av? Det är ungefär 1 på 1000 som har Hortons, de flesta är män (3:1) som ofta är rökare. Av dessa personer så har 10-20% den kroniska varianten. Någon som kan räkna ut sannolikheten (eller osannolikheten) för att detta ska hända just mig? Det är ju inte riktigt klokt i så fall! Vad sjutton ska jag ta mig till om det faktiskt är sant?!

Nej, nu blir det till att jaga rätt på en duktig neurolog som kan fixa det här! Åtminstone ge mig bra förebyggande mediciner så att jag kan leva ett normalt liv.

Dagens körare

Nej, kaffe hjälpte inte något vidare. Jag försökte låta bli att ta värktabletter men till sist blev värken outhärdlig och jag tog en ibumetin + paraflex och fick lägga mig ifred tills det gick över någon timme senare.

Nu är jag helt slut och skulle kunna sova men nöjer mig med att kolla på Bee Movie med febrig Herman. Det lär bli en fortsatt lugn lördag. Det lutar nog åt Hortons i alla fall.

Sömnbrist

Natten blev inget vidare, precis när vi skulle gå och lägga oss vaknade Frans med feber och var ledsen. Eftersom sömnlösa nätter brukar resultera i en attack dagen därpå började jag förstås oroa mig över hur detta skulle sluta. Efter att ha varit uppe med Frans ett par gånger så somnade jag framåt två och sov hyffsat fram till halv sex. Martin gick upp med barnen och jag låg kvar i sängen och drog mig ända fram till nio. Lyxigt!

Sedan dess har jag en obehaglig känsla, ungefär som bihåleinflammation, det trycker över högra kinden, ögonbrynet och pannan. Kanske en tvåa på Kip-skalan, så det är inget jag tar hänsyn till men jag är förstås tveksam till om det kommer att hålla sig på den här nivån under dagen. Ska försöka att inte ta ut några olyckor i förskott men det är svårt. Ska nog ta mig en kopp kaffe och se vad det kan ge. Beroende av värktabletter?....

Spänningshuvudvärk?

Idag hade jag huvudvärk i princip hela förmiddagen, först små känningar från 7-11 men efter att ha tagit ibumetin + paraflex så gav det med sig vid lunchtid. Eftermiddagen har varit besvärsfri, jag har legat i TV-soffan och kollat på Greys Anatomy, säsong 1. Hur bra som helst!

Eftermiddagen med familjen gick fint, vi käkade fredagspizza (absolut ingen bra vana, jag vet!) och sedan var det Barda - veckans höjdpunkt om du frågar Herman.

Efter en kanoneftermiddag kände jag mig tuff, så jag gav mig ut på en promenad, hur skönt som helst. Kommer hem, stretchar och så pang - huvudvärk! En 3:a på Kip-skalan*. Det måste ju bara vara spänningshuvudvärk, eller? Förutom att det gör ont kring ögat, bihålorna, ögonbrynet, käken så går det även ner i axeln... hmmm.... Å andra sidan har jag läst att Hortons kan triggas av fysisk aktivitet. Nej, jag har fortfarande ingen aning om vad som händer och varför. Idéer någon?

* http://www.clusterheadaches.com/scale.html

Horton och jag

Japp, så har jag skapat min egen blogg. För min egen skull. Jag kommer att skriva om Horton, min följeslagare, som jag för tillfället lever tillsammans med.

Enligt Sjukvårdsrådgivningen:
"Hortons huvudvärk kommer plötsligt, är mycket intensiv och sitter kring det ena ögat. Den är ovanlig och ofarlig, men väldigt besvärlig."

Jag valde en mild beskrivning av Horton (det finns värre kan jag lova) men jag vill försöka vara positiv i detta, annars kommer jag att bli fullständigt galen. Jag har svårt att tro att jag ska leva med en kronisk sjukdom som så totalt tar över ens liv så jag förutsätter att det är övergående, att jag kommer att bli bättre.

Då säger vi så.