Sluta fred och bli vänner

Sitter på ett fik på Möllan och dricker thé. Om en stund dyker Lisa och hennes kompisar upp och då ska vi ut och käka. Det är snart tre dygn sedan jag tog värktabletter och jag kan inte tro att det är sant! Jag som har proppat i mig mediciner i över ett halvår och så kan jag sluta bara sådär. Jag trodde att det skulle bli en plåga att "avgifta" mig och visst, helt enkelt är det inte, men det går! Undrar varför? Är det tack vare Lisas lugn eller är det att komma ifrån mitt liv därhemma? Vad är det som stressar mig så till den milda grad när jag är hemma att det framkallar sån fruktansvärd värk? Kan det vara en tillfällighet att värken försvann just när jag åkte till Lisa? Nej, det verkar osannolikt. Den värk jag känner nu är mer molande och visst skulle det sitta fint med ett par värktabletter men det går ändå.

Jag tror att det är barnen. Eller att vara fru. Min roll som yrkeskvinna kontra mamma, fru, väninna, dotter, granne, vän... Jag har hela tiden sprungit runt för att jag måste eller borde, jagad av krav och förväntningar. Nu har min kropp blivit överkänslig mot att göra, tänka, säga sådant som inte är rakt igenom gott, kärleksfullt och ärligt. All planering och prestation går bort och får göra plats åt enkelhet, njutning och "bara vara".

Min kropp är god, den är bara trött på att alltid komma i sista hand. Förbannat trött på det och nu tar den till alla medel för att göra sig hörd. Den skriker så högt att den inte går att ignorera eller putta åt sidan - inte en gång till! Nej, vi får sluta fred nu och bli vänner, min kropp och jag. Vilken möjlighet till nystart. Nu börjar vårt nya liv tillsammans. Mitt. Liv. Börjar. Nu.

Igår tog jag inga värktabletter!

Det är hur skönt som helst att vara hos Lisa. Här finns inga måsten och inga krav och det märks - igår tog jag inga värktabletter! Det är första gången på minst ett halvår, kanske till och med upp till ett år, som jag har klarat mig utan värktabletter. Huvudvärken kom och gick under dagen och jag var nära att trilla dit vid flera tillfällen men lyckades stå emot och jag klarade hela dagen utan någon riktig attack. Det är helt otroligt!

Sov till kvart i elva i morse

När man åker på retreat så ska man vila och det har jag tagit fasta på och sov till kvart i elva i morse. Nu har jag ätit frukost (lunch?) och funderar över vad jag ska hitta på i eftermiddag medan Lisa är i skolan. Lunchkonserten som jag planerade att gå på har jag missat så jag tror det blir att spankulera på stan i eftermiddag och kanske ta en fika eller gå på bio. Än så länge är skallen med mig.

Färdigbehandlad på ett tag

Nu har jag klarat av både akupunktur och massage så nu är jag färdigbehandlad på ett tag och drar till sydligare breddgrader!

Jag åker på "retreat"

Nu har jag bestämt mig - jag åker på "retreat" till min kära syster i Malmö. Jag har bokat tågbiljett till i morgon!

Nu börjar bilden klarna något

Nu börjar bilden klarna något. Jag börjar ana hur min värk fungerar och om jag har rätt så är det helt och hållet stressrelaterat. Man kanske till och med skulle kunna kalla det stressutlöst migrän. Det är inte helt lätt att sätta ord på mina aningar eftersom jag inte har förstått det själv ännu men det verkar som om min kropp reagerar starkt när jag oroar mig över något, den slår bakut vid all typ av anspänning men framför allt reagerar den mot att "bita ihop och rycka upp sig". Eftersom min stresströskel är lika med noll så utlöses värken i princip hela tiden. Enda gången jag mår bra är när jag är fullständigt harmonisk, inte har några tider att passa och inga som helst krav på mig (verkliga eller inbillade). Det är ju förstås ohållbart att det ska fortsätta på det här viset men just nu måste jag lyssna på kroppen och bara ta bort allting som stressar mig, alternativ komma på ett sätt att tänka runt problemen och hitta ett annat förhållningssätt till saker och ting men det tar tid. Jag börjar som sagt att få en aning om hur det hänger ihop men en lösning är fortfarande långt borta.

Jag hoppas på lite bättre flyt

Jag skulle väl aldrig ha skrivit ett så glatt inlägg för det straffar sig... Fredag morgon vaknade jag vid femtiden med en jäkla värk så det blev tyvärr ingen yoga för min del. Jag fick ta starka mediciner för att klara av dagen. Lördagen blev heller inget vidare eftersom jag blev liggandes med värk ända fram till eftermiddagen och alla våra planer för dagen blev omkullkastade. Att jag inte lär mig att det inte är någon idé att planera som det är just nu. Idag, söndag, är det bättre igen men jag är vansinnigt trött. Jag har svårt att hålla ögonen öppna. Det måste vara den förebyggande medicinen (Tryptizol) som gör mig så sömnig.

Ett stort plus är att brevet till Försäkringskassan har gått iväg; en riktig lunta med all tänkbar bevisning för att deras beslut att inte betala sjukpenning var felaktigt. Det känns skönt att vi har gjort vad vi har kunnat och nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att FK ändrar sitt beslut. Det är ju inte riktigt klokt att jag varit sjukskriven i över tre månader utan att ha fått ett korvöre därifrån. Det har visat sig att jag som Volvoanställd har en speciell handläggare så förhoppningsvis kommer vi att kunna ha en bättre dialog framöver. Hon ska ringa mig i morgon, måndag. Jag hoppas på lite bättre flyt.

Nej, nu ska jag sluta hänga läpp och istället ge mig ut i snön!

Jag är på gång igen!

Idag kan jag med glädje och stolthet konstatera att jag haft en riktigt bra dag. Jag gick upp tidigt och skjutsade Martin till jobbet och åkte sedan till Fotsteget där Carina Larsson tog hand om mina fötter. Det var helt sagolikt och jag hade inte en tillstymmelse till huvudvärk ens om jag kände efter. Sedan åkte jag hem och kunde sitta vid datorn en bra stund utan att få ont - det är ju så kul att fixa och greja när jag mår bra! Den större delen av eftermiddagen gick dock till att sitta i soffan och läsa. Just nu är det en deckare som utspelar sig på Sandhamn i Stockholms skärgård. Den heter "I de lugnaste vatten" och är skriven av Viveca Sten. Kanske inget litterärt mästerverk men jag gillar miljön den utspelar sig i och den är tillräckligt spännande för att jag ska bli sittandes en stund.

Så var det dags att hämta Martin och då kom herr H i alla fall - jag tog en Burana och försökte hålla mig lugn och koncentrera mig på bilkörningen. Det är inte alls bra att köra bil när herr H är igång, dels för att det förvärrar värken och dels för att det måste vara farligt - det är svårt att hålla koncentrationen uppe när man har ont. Hur som helst, jag tog mig till Borås och tillbaka och sedan blev det en timme i soffan. Fast det var helt OK, jag red ut stormen utan att ta till några starkare tabletter och hade sedan ork att lägga barnen. Det är inte varje dag kan jag lova. Så för mig har det varit framgång på framgång idag. Nu hoppas jag på en god natts sömn så att jag kan klara av yogan i morgon bitti. Jag är på gång igen!

Jag har tappat min hjärna...

...är det någon som har sett den?

På tok för mycket värktabletter!

Den senaste veckan har jag ätit på tok för mycket värktabletter! Det var tisdagens läkarbesök som sänkte mig och onsdagen var en mardröm. Efter det har jag varit så rädd för att få en ny attack att jag har tagit väldigt stark medicin för att inte hamna där igen. Sex av sju dagar har jag tagit Triptaner (Almogran och Zomig nasal) vilket inte alls är särskilt bra. Normalt sett tar jag dem bara två, tre gånger på en vecka. Jag som precis haft två rätt så skapliga veckor och så blir det så här. Hmm... undrar varför? Jag som tyckte att jag var på gång!

Tankens kraft

Så var det måndag igen och det väcker dubbla känslor hos mig. Det är skönt att få vara ifred och ta igen sig efter två dagar med familjen men samtidigt gör oron sig påmind när jag får tid att reflektera. Jag är egentligen inte orolig över att min värk och mina problem inte ska gå över, jag är helt övertygad om att jag kommer att må bättre. Nej, det jag oroar mig för är Försäkringskassans nästa drag, att inte få någon sjukpenning och därmed inte "ha råd" att vara hemma och bli frisk som jag borde. Det är så frustrerande att vara helt hjälplös i ett system som ingen verkar förstå sig på.

Jag tycker att det går åt rätt håll ändå. Oavsett vad som händer med FK så rullar ju livet på och det går trots allt framåt. Igår kväll till exempel, följde jag med en granne och hennes väninnor på Meditation vid Sjökullen som ligger ett stenkast utanför Bollebygd. Det var en otroligt vacker och avkopplande miljö och vi fick prova på flera spännande meditationsövningar som verkligen visade hur stark vår egen tanke är! Det finns mycket kvar att lära och jag åker gärna tillbaka dit. Titta in på Sjökullens hemsida: http://www.kroppskonst.se/

Promenader på recept

Dagen började inget vidare, jag provade med Magnecyl och Primperan vid åtta, Burana vid tio men fick ta till Zomig nasal strax före elva. Sedan lättade det något och efter en lång promenad i solen vände lyckan och jag fick en bättre eftermiddag. Ja just det, jag måste bara berätta att jag fick promenader på recept idag! *ha ha* Jag trodde att det var ett skämt men det var det inte. Min terapeut som jag träffade idag ordinerade 30 minuters promenad à 3 gånger i veckan och jag kommer att följas upp av en sköterska om en månad. Är inte det fantastiskt?

Lite senare under dagen använde jag mitt "stora presentkort" till massage av Anders "Skogen" Widerberg vilket gjorde riktigt gott. Min nacke och högra axel har inte varit kompisar med mig de senaste veckorna. Men nog om det, nu är det fredagskväll och vi har precis poppat popcorn och ska slänga oss i TV-soffan. Perfekt avslutning på en väldigt bra dag!

Lycka

Tänk att man ska behöva må så dåligt för att kunna bli riktigt lycklig. Just nu, efter en promenad i solen, med snö som knastrar under kängorna, så känner jag mig så otroligt lycklig!

Akupunktur står på dagordningen

Precis som igår vaknade jag klockan 04 av värk. Jag tänkte inte göra om samma misstag, d.v.s. låta bli värktabletter, så jag gick upp och tog en Burana. Jag tog dessutom med mig en Almogran ner till sovrummet så att jag skulle slippa gå upp om den första medicinen inte tog skruv. Men det gjorde den, jag vaknade vid sex-tiden och då var värken borta. Det går inte att beskriva hur otroligt skönt det är att inte ha ont! Så nu tassar jag omkring här i huset och är så otroligt lättad och lycklig över att vara smärtfri. Nu gäller det bara att inte bli alltför uppspelt och hitta på en massa aktiviteter så att jag hamnar där igen. Akupunktur står på dagordningen och det är det enda jag ska klara idag. Nu ska jag njuta av en kopp kaffe och bara ha en bra dag!

Den här dagen går helt bort

Den här dagen går helt bort. Jag har tillbringat större delen av dagen på badrumsgolvet och resten i sängen. Värk, illamående, oro, tårar och så lite mera värk. Nej, den här dagen räknas inte.

Han ändrade diagnosen till utmattningssyndrom

Idag var det dags för läkarbesök. Martin följde med. Den nya läkaren var en äldre man som ingav förtroende och han ändrade diagnosen till utmattningssyndrom där migrän ingår som en del. Jag vet inte vad jag ska säga eller tycka men förhoppningsvis accepterar Försäkringskassan detta.

För övrigt en rutten dag med mycket värk.

Den viktigare kampen - att må bra

Idag har jag pratat med min käre handläggare på Försäkringskassan och han var så trevlig och önskade mig lycka till med omprövningen. *ha, ha* Ja, han kan ju kosta på sig att vara trevlig när han inte längre har hand om ärendet.

I morgon har jag en tid hos min nye läkare på Vårdcentralen och jag hoppas, hoppas, hoppas att han är riktigt bra och kan hjälpa mig både med det som varit (läs kan skriva ett bättre sjukintyg än min förra läkare) och har lite idéer om hur jag ska kunna må bättre framöver. Det gäller att hålla isär begreppen, det är lätt att fokusera på kampen med Försäkringskassan istället för den viktigare kampen - att må bra. Det är ju det jag egentligen ska lägga krutet på.

Annars har det varit en hyfsad dag, förmiddagen var inget vidare men ett par timmar i soffan vände trenden. Sedan blev det Akupunktur och det gick riktigt bra idag så jag fortsätter nog några gånger till med det. Jag mår i alla fall inte sämre av det.

TACK SNÄLLA!

Oj, vilken helg. Jag vet inte var jag ska börja så jag tar det väl från början. I lördags förmiddag skulle vi få besök av Cecilia med familj och det kändes förstås kul att jag mådde så pass bra att vi vågade oss på att träffa våra vänner en stund. Vi hade inte förberett oss ett dugg (annat än mentalt) så det kändes lite jobbigt att de hade både fika och blommor med sig när de kom och det enda vi bjöd på var vatten och thé. Ja, ja, det är ju som det är, vi får bjuda igen när allting ordat upp sig, tänkte jag. Då hade jag fortfarande inte kommit till det gigantiska kuvertet som jag fått och när jag öppnade det kunde jag inte tro mina ögon! Där stod det:

Vi tänker på dig Sofia! Gör något som får dig att må bättre!!! Många kramar från oss alla

Så alla dessa underskrifter och alla dessa 100-lappar!!! Vad ska man säga?! TACK SNÄLLA! Jag kunde väl inte tro att så många brydde sig så mycket eller ens visste att jag var dålig. Och till dig Cecilia, du är helt fantastisk, fullständigt galen och okonventionell. Det är väl bara du som drar igång en så'n här grej. Stort hjärta är vad du har. Tack ännu en gång.

Trevlig helg gänget!

Nej nu släpper vi detta hörni. Vi tar helg och glömmer våra sorger för ett par dagar. Kampen kan vänta till på måndag. Trevlig helg gänget!

Så här festligt var det för övrigt i onsdags när jag fyllde år!

Så. Nu lägger jag inga fler tårar, ilska, huvudvärk, oro, sömnlösa nätter och frustration över detta

Så här ligger det till. Försäkringskassan verkar enligt ett visst system med tydliga regler och riktlinjer. De tar inte hänsyn till människan bakom en ansökan utan går strikt på vad som står i sjukintyget. I mitt fall så har min läkare inte skrivit tillräckligt bra intyg, hon har inte känt till Försäkringskassans riktlinjer och därmed använd fel ord och formuleringar i sitt försök att beskriva mitt sjukdomstillstånd. Vad min läkare och andra inom vården säger och tycker har ingen som helst betydelse om de inte kan uttrycka det i skrift på det sätt som FK önskar. Min läkare har tex vid flera tillfällen bett om ett möte med FK just i syfte att få beskriva min situation men detta har de ignorerat. Jag har skickat in en rollbeskrivning men det har heller inte tagits med i bedömningen av "mitt ärende".

Så. Nu lägger jag inga fler tårar, ilska, huvudvärk, oro, sömnlösa nätter och frustration över detta. Jag tycker synd om de människor, förlåt handläggare, som tvingas jobba inom en verksamhet som helt har tappat greppet om vad en värdig människosyn är och som systematiskt kränker dem som redan befinner sig i en utsatt situation. Jag kommer i stället lugnt och sansat sätta mig in i exakt hur ett sjukintyg ska vara formulerat för att bli godkänt och sedan överklaga beslutet. Jag tror att det är dags för "min advokat" att hjälpa till nu. Han kan med all säkerhet hjälpa mig i den här djungeln och se till att min ansökan blir så korrekt som möjligt och även höja rösten en smula. Det verkar jag behöva just nu.

Se följande länk för mer info om det beslutsstöd Försäkringskassan använder sig av: http://www.socialstyrelsen.se/Amnesord/halso_sjuk/forsakringsmedicin/index.htm

Inga pengar från Försäkringskassan

Idag bestämde sig Försäkringskassan för att jag inte har rätt till ersättning. Hur f*n är det möjligt? Ska det verkligen få vara så här?

En bra titt på mina oplockade bryn

Igår slog jag rekord - jag tog bara en värktablett på hela dagen! När den hade börjat verka och jag vilat mig lite så blev det en rask promenad till byn och det kändes som en seger att jag kunde pinna på i så bra takt. Att överhuvudtaget komma ut på en promenad är bra och att dessutom hålla bra fart är lite av en sensation. Sedan var det dags för akupunktur och det gick också fint. Jag hade en nål mitt uppe på huvudet, en mellan ögonen och två stycken ovanför varje ögonbryn. Lite hemskt att min sjukgymnast fick en så bra titt på mina oplockade bryn! Eftersom jag har ont kring höger öga så har det inte varit aktuellt att plocka det ögonbrynet på ett tag och då känns det ju inte som en bra idé att plocka bara på vänster sida... Att ha två borstiga bryn måste väl ändå vara bättre än att ha ett av varje?

Det är dags att börja bli frisk

Måndag morgnar är alltid kaotiska när Martin och barnen ska iväg till jobb och dagis. Skrik triggar definitivt huvudvärk. Det skulle vara så lätt att falla tillbaka till min deppiga vardag men jag ska försöka vända trenden nu. Det är dags att börja bli frisk.

Helgen med mamma var helt suverän. Hon tog tag i saker och ting och det gick jättebra på alla sätt och vis. Jag fick såklart några omgångar huvudvärk men jag lyckades avstyra dem genom att vila och tänka positiva tankar plus några värktabletter (men inte så många). Jag hade inte alls dåligt samvete över att jag inte "gjorde något" och kunde hålla oron och därmed värken i schack. Det är väl konstigt det här med mammor, att det är så skönt att ha en.

För första gången har det varit väldigt tydligt att värken är kopplad till stress. Mina värsta triggers är mina barn vilket ju förstås är hemskt att inse men ack så sant. I går t.ex. när solen sken och allting kändes bra så bestämde vi oss för att ta en liten promenad runt kvarteret. Herman var inte lika övertygad och efter 100 meter och konstant gnäll slog värken till med kraft och det var bara att vända tillbaka. Det positiva med det är förstås att det innebär att jag själv kommer att kunna styra över värken. Det är det jag ska lära mig nu.

Vilken skön helg

Vilken skön helg! Mamma är här och vi plockar stenar, tvättar, fikar och leker med barnen. Härligt.