Morgonen började med yoga ihop med ett gäng pigga pensionärer. Jag kände att värken låg och lurade och när vi körde solhälsningen så brallade det i ordentligt. Jag fick ta det lugnt en stund och då gick värken tillbaka något. Vi avslutade passet med en stunds meditation och efteråt kände jag mig bättre i både kropp och knopp än innan.
Efter yogan hade jag en timme att slå ihjäl innan det var dags för mitt möte med terapeuten så jag gick till Systrarna Karlssons Skafferi och tog en Cappuccino. Det är helt perfekt att gå dit och ta en fika och läsa en stund (Jag har kört fast lite i Obamas memoarer, politiskt arbete är inte så vansinnigt spännande trots allt).
Det börjar nästan bli en tradition att gå till Systrarna Karlsson på fredagarna, antingen före eller efter mitt möte med terapeuten. Apropå terapeuten så skulle jag gärna skriva en hel uppsats om de samtal vi har men till och med jag har en gräns för hur mycket jag kan lämna ut mig själv - tro det eller ej. Jag kan bara avslöja att det går framåt och jag lär mig massor om mig själv och att den förståelsen bidrar till att jag mår allt bättre och bättre.
Det som känns jobbigt just nu är den här soppan med Försäkringskassan. Vi har nu ett ärende som avslagits (november-januari) och där vet jag inte vad som händer. Vi har överklagat och de ska väl skicka något brev det närmsta decenniet där de talar om att de fått brevet och att de inte kan ändra sitt beslut. Typ.
När det gäller det andra ärendet (from januari) så är vi inne i en sk kommuniceringsperiod där vi har chansen att inkomma med fler uppgifter innan de avslår även det ärendet. För att göra det så har jag Volvos företagsläkare till hjälp och vi träffades i måndags för första gången. Hon måste ju förstås sätta sig in i mitt ärende och sedan ska hon skriva ett intyg som vi kan skicka till FK. Svårigheten för henne blir att intyga hur jag har mått under den period som varit och min första läkare här i Bollebygd (hon som inte direkt var en klippa på att skriva sjukintyg) har bytt jobb så hon kan inte heller göra det. Den andra läkaren jag träffade i februari (han som ändrade diagnosen till utmattningssyndrom) kan inte heller intyga något för han har gått i pension och har fullt upp med att passa sina barnbarn. Ja, vad ska man göra? Jag är rökt. Förlorad i ett myller av läkare och idiotiska regelverk som ingen verkar förstå sig på. Nu börjar även Martin att bli irriterad och då förstår ni ju att det har gått långt! :-)
