Sitter på ett fik på Möllan och dricker thé. Om en stund dyker Lisa och hennes kompisar upp och då ska vi ut och käka. Det är snart tre dygn sedan jag tog värktabletter och jag kan inte tro att det är sant! Jag som har proppat i mig mediciner i över ett halvår och så kan jag sluta bara sådär. Jag trodde att det skulle bli en plåga att "avgifta" mig och visst, helt enkelt är det inte, men det går! Undrar varför? Är det tack vare Lisas lugn eller är det att komma ifrån mitt liv därhemma? Vad är det som stressar mig så till den milda grad när jag är hemma att det framkallar sån fruktansvärd värk? Kan det vara en tillfällighet att värken försvann just när jag åkte till Lisa? Nej, det verkar osannolikt. Den värk jag känner nu är mer molande och visst skulle det sitta fint med ett par värktabletter men det går ändå.Jag tror att det är barnen. Eller att vara fru. Min roll som yrkeskvinna kontra mamma, fru, väninna, dotter, granne, vän... Jag har hela tiden sprungit runt för att jag måste eller borde, jagad av krav och förväntningar. Nu har min kropp blivit överkänslig mot att göra, tänka, säga sådant som inte är rakt igenom gott, kärleksfullt och ärligt. All planering och prestation går bort och får göra plats åt enkelhet, njutning och "bara vara".
Min kropp är god, den är bara trött på att alltid komma i sista hand. Förbannat trött på det och nu tar den till alla medel för att göra sig hörd. Den skriker så högt att den inte går att ignorera eller putta åt sidan - inte en gång till! Nej, vi får sluta fred nu och bli vänner, min kropp och jag. Vilken möjlighet till nystart. Nu börjar vårt nya liv tillsammans. Mitt. Liv. Börjar. Nu.
