Efter att ha pratat igenom vad som hände på läkarbesöket med min man igår kväll så kände jag mig rätt så positiv. Det går faktiskt att göra något åt min situation och det första blir att få ner mängden anfallsmedicin. OK, tänkte jag, säger han det så ska jag göra mitt bästa.
När huvudvärken satte igång framåt niotiden så var jag ståndaktig, nej, jag skulle minnsann inte ta några värktabletter om det absolut inte var nödvändigt. Jag lyckade somna trots ganska enveten huvudvärk. Vaknade någon gång under natten av att huvudet bultade men jag hade bestämt mig - inga värktabletter - och lyckades faktiskt somna om. Så kom morgonen, huvudvärken satt där den skulle men jag försöka låta bli. Klarade detta en timme ungefär men sedan var loppet kört, den f*bannade värken var för jobbig och jag tog en Burana (hade gärna gått på nässprayen men tänke att jag skulle klara mig på en värktablett). Det blev en överj*vlig timme och jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Drog i håret, kröp på golvet, satt och vaggade... Ögat igenmurat och rinnande. Efter en timme var den värsta smärtan över och jag kunde sätta mig i soffan och ta det lugnt. Somnade till lite grann innan jag väcktes av ny smärta.
Det tilltog under förmiddagen och vid tolv (efter ett telefonsamtal) så var värken så intensiv igen att jag kräktes. Tog Zomig nasal och tillbringade närmsta timmen på toalettgolvet, gnuggandes pannan mot golvet. Fy f*n!
Så fort jag vågade ge mig iväg från toalettstolen så provade jag att lägga mig i soffan igen och dåsade möjligtvis till en stund innan det var dags igen. Vid det laget började jag känna mig desperat. Vad var det frågan om? Varför gick det inte över? Jag har bara haft ett par sådana stunder tidigare och det har varit när jag inte medicinerat eller inte medicinerat i tid. Så om detta är effekten av att inte ta värktabletter i tid så förstår jag inte hur jag ska komma vidare?
Ringde Martin, var väldigt ynklig, och han kom hem en stund innan han åkte och hämtade grabbarna på dagis. Skönt. Kvällen blev något bättre, jag satt och låg om vartannat, blundade, våt handduk mot ögat, smärta. När det kändes lite lugnare gick jag och la mig i sängen och kunde faktiskt sova en timme eller så. När jag vaknade var smärtan borta. Äntligen. Vilken pärs. Istället en enorm trötthet, skakig i kroppen, darrig, ledsen och matt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Helt otroligt att du fixade att rida ut stormen! Bra att du fått experthjälp nu och att du fått en diagnos som verkar kunna ge ljusning vid horisonten. Hoppas att din behandling nu snabbt ger resultat. Jag lider med dig och tänker att du är fantastisk som faktiskt tacklar det här som du gör, med modet uppe (så mycket som är möjligt) och en målinriktad bestämd attityd!
SvaraRaderaKram Camilla
Hej!
SvaraRaderaSkönt att det inte var horton! Migränen är lite lättare att styra över även om det kanske inte verkar så nu. Men du kommer att kunna hantera detta med rätt hjälp. Därför undrar jag; Får du nu hjälp med allt du behöver? Allt du nu ska lära dig att hantera, förändringen i livsstil osv är inga lätta saker och det är viktigt att du får lära dig bra metoder i spänningsreglering som passar dig. Kanske prova lite olika typer av avspänning osv. Det är också jättesvårt att tvärt sluta med läkemedel. Abstinensen blir tuff och gör att anfallen blir vidriga.......inte helt lätt att vara stark och stå emot då. Ibland lägger man in patienter för att de ska klara att sluta med överdoseringen och man ska kunna se vad som är läkemedelsutlöst huvudvärk och vad som är annan huvudvärk. Läkemedelshuvudvärk är ju lurig för den kräver medicin för att gå över och så är ekorrhjulet igång. Jag hoppas du får hjälp med det här för jag tror det är ganska tufft att klara själv. Du kanske kan höra om migränförbudet har ngn bra verksamhet där du bor. Jag vet inte hur aktiv migränskolan är nu förtiden men de som jag har hört varit där förr har varit väldigt nöjda, men migränförbundet kan säkert bistå dig med upplysningar om du vill.
Lycka till!/AK
Hej AK,
SvaraRaderaTack för ditt långa och som vanligt kloka inlägg. Jag måste vara ganska trögtänkt för det är först nu som saker du skrev för månader sedan börjar falla på plats i min lilla skalle. Jag inser nu att den största boven i dramat är just den läkemedelsassocierade huvudvärken och läste att det bästa är att abrupt sluta med all medicinering. Kan det stämma? Det låter fruktansvärt! Vad är oddsen att jag skulle klara något sådant?
Det vore toppen om du kunde maila mig - jag har så många frågor jag skulle vilja ställa till dig.
Kram!
//Fia