Hejsan. Jag klarade av min första arbetsdag rätt så skapligt. Jag fick skjuts till stationen och tog bussen in till Göteborg och därefter ytterligare två busslinjer innan jag var framme vid kontoret en stund efter klockan tio. Jag kände mig ganska så lugn och hade ingen värk.
Den första timmen gick åt till att hälsa och prata med kollegor som jag inte träffat på länge vilket innebar en viss anspänning och jag kände mig ganska snurrig när det var dags för lunch. Vi åkte iväg till Golfresturangen där var det fullt med folk, lång kö till kassan och ganska stökig miljö. Inte helt perfekt med andra ord men jag försökte hålla mig lugn och fokusera på det jag skulle göra; beställa, betala, ta mat, äta... Det låter ju inte riktigt klokt att en helt normal sak som att gå ut och äta lunch ska vara en utmaning men det är det. Just nu. Dessutom kände jag att det var lätt att trilla in i min gamla roll och prata, skratta och hitta på lämpliga samtalsämnen men jag försökte att hålla låg profil och koncentrera mig på mitt men det var så himla svårt. Jag är ju helt enkelt en pratglad person!
Efter lunch fick jag min arbetsuppgift och även om det var en tämligen enkel uppgift så blev jag rätt så stressad och började direkt tänka på att jag skulle göra ett bra jobb - och snabbt dessutom. Det spelar ingen roll att jag får höra att det inte är någon tidspress, jag vill ändå leverera så snabbt och bra som möjligt.
Sista stunden gick åt till att prata med en kollega och när jag märkte att jag började säga fel ord, var allmänt slut i huvudet och skakig i kroppen så tänkte jag att det var dags att åka hem. Resan hem blev tuff, huvudvärken satte igång och jag fick kämpa för att hålla värken i schack. Ingalills "trädövning" kom väl till pass. Väl hemma var det bara att gå och lägga sig, mörkt, tyst och försöka slappna av. Värken släppte utan migränmedicin men efteråt var jag helt slut.
Jag var förstås glad över att ha klarat av det jag föresatt mig men var samtidigt irriterad över att jag missbedömt min förmåga och därmed stannat på jobbet lite för länge. Hade jag åkt hem en timme tidigare kanske jag hade sluppit värken? Under kvällen kände jag mig mest tom, varken glad eller ledsen, nöjd eller missnöjd.
Den första timmen gick åt till att hälsa och prata med kollegor som jag inte träffat på länge vilket innebar en viss anspänning och jag kände mig ganska snurrig när det var dags för lunch. Vi åkte iväg till Golfresturangen där var det fullt med folk, lång kö till kassan och ganska stökig miljö. Inte helt perfekt med andra ord men jag försökte hålla mig lugn och fokusera på det jag skulle göra; beställa, betala, ta mat, äta... Det låter ju inte riktigt klokt att en helt normal sak som att gå ut och äta lunch ska vara en utmaning men det är det. Just nu. Dessutom kände jag att det var lätt att trilla in i min gamla roll och prata, skratta och hitta på lämpliga samtalsämnen men jag försökte att hålla låg profil och koncentrera mig på mitt men det var så himla svårt. Jag är ju helt enkelt en pratglad person!
Efter lunch fick jag min arbetsuppgift och även om det var en tämligen enkel uppgift så blev jag rätt så stressad och började direkt tänka på att jag skulle göra ett bra jobb - och snabbt dessutom. Det spelar ingen roll att jag får höra att det inte är någon tidspress, jag vill ändå leverera så snabbt och bra som möjligt.
Sista stunden gick åt till att prata med en kollega och när jag märkte att jag började säga fel ord, var allmänt slut i huvudet och skakig i kroppen så tänkte jag att det var dags att åka hem. Resan hem blev tuff, huvudvärken satte igång och jag fick kämpa för att hålla värken i schack. Ingalills "trädövning" kom väl till pass. Väl hemma var det bara att gå och lägga sig, mörkt, tyst och försöka slappna av. Värken släppte utan migränmedicin men efteråt var jag helt slut.
Jag var förstås glad över att ha klarat av det jag föresatt mig men var samtidigt irriterad över att jag missbedömt min förmåga och därmed stannat på jobbet lite för länge. Hade jag åkt hem en timme tidigare kanske jag hade sluppit värken? Under kvällen kände jag mig mest tom, varken glad eller ledsen, nöjd eller missnöjd.
Några små krokusar som vågar sig fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar