Horton och jag

Vägen går vidare, framåt och uppåt

2009-11-25T12:57:00.005+01:00

Vilken resa det har varit. Från ett smått hysteriskt liv som dubbelarbetande mamma till en fullständig kollaps, sjukdom och den långa vägen tillbaka. Nej förresten, inte tillbaka. Vägen går vidare, framåt och uppåt men absolut inte tillbaka till hur livet såg ut innan, det är ett som är säkert. Nej, nu startar ett nytt liv där jag kan fortsätta utvecklas som människa och må ännu bättre.

Det är lockande att försöka skriva ner alla insikter som jag tagit till mig under året men jag låter bli. Det är upp till var och en att ta reda på vad som känns rätt och riktigt och våga lita på sin innersta röst. Det enda jag vill säga är att svaren finns där, gott folk, om ni bara vågar ställa frågorna.

Och på tal om gott folk, vad hade jag gjort utan er? Att ni har funnits där och läst mina inlägg, kommit med uppmuntran när jag mått som sämst och glada tillrop vid mina (om än små) framsteg har betytt massor. Tack snälla ni.

Allting har sin tid och nu är jag redo att lämna ”Horton” bakom mig. Kanske startar jag en ny blogg med en annan inriktning? Vill du följa med på den resan så skriver du bara en kommentar här nedanför och talar om adressen till din blogg eller mail så lovar jag att meddela när det finns något nytt att läsa.

Ha det så bra och lev livet! Det planerar jag att göra.

Kramar i massor
från Fia

Mot nya äventyr

Nej är inte alltid nej hos Försäkringskassan

2009-11-23T07:53:00.004+01:00

"Bland dem som begär en omprövning av Försäkringskassans avslag om sjukpenning och havandeskapspenning får nästan var tionde igenom en ändring av beslutet."

"Om omprövningen inte leder till ändrat beslut är länsrätten nästa steg. Bland dem som driver sitt sjukpenningärende dit lyckas var fjärde få igenom en ändring, visar utdrag ur Domstolsverkets statistik."

Källa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-tionde-far-ratt-mot-forsakringskassan-1.972069

"Två tidigare chefer på Försäkringskassan har bytt sida för att på konsultbasis hjälpa sjuka att få rätt mot gamla arbetsgivaren."

"– Personer med diffusa värksjukdomar som inte går att visa objektivt med prover drabbades hårt när reglerna i sjukförsäkringen stramades upp. Ofta får de ingenting hur sjuka de än är, säger Erik Ward."

Källa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/konsulter-hjalper-sjuka-mot-forsakringskassan-1.999189

Hur vet egentligen en stackars bortglömd Novemberkaktus (som knappt får något dagsljus eller vatten) att det är november och att det är dags att blomma?

För att man har lust

2009-11-22T19:14:00.011+01:00

Vilken lycka att känna krafterna återvända. Idag fick jag för mig att jag skulle måla väggarna i arbetsrummet och satte genast igång. Bara sådär.

Det omålade arbetsrummet har länge varit ett dåligt samvete som jag skjutit upp hundratals gånger men så idag fick jag lust att måla. Det gick snabbt och lätt och det var underbart att bara stå där och måla i lugn och ro (eh, ja... typ).

Vilken skillnad att göra något för att man har lust jämfört med att göra det för att man känner att man måste.

Rädda för Svinis

2009-11-19T15:25:00.010+01:00

Jag har gått omkring som en lycklig liten solstråle mitt i ösregn och storm. Glad och tacksam för att migränen inte är så jobbig, att det är roligt på jobbet, att jag sovit två nätter utan insomningstabletter och att jag slipper ha på mig mina solglasögon var och varannan dag.

Men nu har även jag fått en dos av det eländiga i form av en förkylning. Jag har försökt ignorera den några dagar men i morse skickade mina kollegor hem mig från jobbet. Förstår inte varför, jag har varit på jobbet i sämre skick än så här. Vad är väl en täppt näsa, envisa (och högljudda) nysningar, lock för öronen, en hjärna som är som en degklump och snor som rinner och flyger omkring mig?

De är nog rädda för Svinis. Mesar.

Ruttet novemberväder

Cephalea stänger

2009-11-17T08:15:00.001+01:00

Tråkiga nyheter för alla som behöver specialisthjälp:

"Med anledning av att dr Mattias Linde fått en överläkartjänst med forskningsinriktning på ett huvudvärkscentrum utomlands stänger Cephalea Huvudvärkscentrum 091231."

Vad hade jag tagit mig till om jag inte fått träffa Mattias Linde i februari 2009? Hur lång tid hade det tagit för mig att få rätt diagnos då? Vad ska alla migräniker och Hortonpatienter göra nu?

Det är ett skämt att den ordinarie vården ska ta hand om människor med komplicerad huvudvärksproblematik.

Bild från www.migransallskapet.se

Idag ska det firas

2009-11-16T07:47:00.002+01:00

Idag ska det firas. Min fina lilla syster fyller 25 år och jag är inte längre sjukskriven. Hurra för oss!

Grattis syrran, du är bäst!

På bebisspaning

2009-11-15T08:56:00.002+01:00

Förra helgen hälsade vi på Alvar, 5 veckor och den här helgen fick vi träffa Rut, 4 veckor och lill-kusinen Adam, 9 dagar. Välkomna alla nya små personer!

Såååååå mysigt...

Hur får man rätt mot Försäkringskassan?

2009-11-14T09:59:00.001+01:00

Jag fick en fråga här på bloggen om hur man gör för att få rätt mot Försäkringskassan.

Jag tror att det första man måste göra är att fundera över om det är värt att ta striden eller inte. Det kostar otroligt mycket kraft och energi att ständigt vara i konflikt med FK och de ynka krafterna behöver man för att bli frisk.

En viktig sak i detta är att få tag på en läkare som är bra på att skriva sjukintyg. Det var först den fjärde läkaren i ordningen som verkligen tog sig tid att skriva ett bra underlag för min sjukskrivning. Hon lät mig fylla i diverse formulär som skulle visa på hur jag mådde eftersom det inte fanns några röntgenbilder, förhöjda värden eller annat som kunde visa hur det var ställt. Hon tog sig även tid att skriva ett långt, kompletterande brev utöver själva sjukintyget. Dessutom skrev min chef en detaljerad rollbeskrivning där det tydligt framgick vad jobbet krävde av mig i form av flexibilitet, stresstålighet osv. Dessutom hade jag ett välskrivet intyg från specialist Mattias Linde som intygade att jag var "fysiskt helt invalidiserad med behov av sängläge". Trots dessa starka sjukintyg så sa alltså Försäkringskassan nej och hävdade att det inte "gick att utläsa att ett aktivitetshindrande tillstånd förelåg".

Jag fick hjälp. När jag mådde som sämst och precis hade gett upp när det gäller FK så kom min svärfar förbi och sa:
- Ge mig alla papper så ska jag titta igenom det där.
Sedan dess har han hjälp mig med att skriva brev och överklaga för varje nej vi fått. Han har sett till att vi hela tiden gjort vad vi kunnat och inte missat i korrespondensen med FK. När vi hade fått det slutliga avslaget så överklagade han det hela i Länsrätten och nu verkar det som om vi slutligen kommer att få rätt. Det är enorm insats han har gjort och jag är oerhört tacksam för hans hjälp.

Man måste räkna med att det kommer att ta tid. I mitt fall har det gått ett helt år och jag vet fortfarande inte om jag kommer att få någon sjukpenning eller inte. Du behöver ha en plan för vad du ska göra om du aldrig får ett korvöre, vilket förstås är jättesvårt eftersom man inte vet hur lång tid det kommer ta att bli frisk.

Så mitt råd till dig är - ta hjälp! Både när det gäller att bli frisk men även för att orka driva kampen mot Försäkringskassan.

Lycka till och hoppas verkligen att du snart mår bättre. Kramar

Är det värt att ta striden eller inte?

Yoga tills jag blir 100

2009-11-13T07:52:00.001+01:00

Nu blir det ingen mer yoga förrän vårterminen sätter igång igen efter årsskiftet. Hur ska jag överleva tills dess?

Jag har upptäckt att yoga är helt fantastiskt och jag kommer att yoga tills jag blir 100 år - minst.

Bette Calman

Att en vacker dag få en medalj

2009-11-12T08:36:00.002+01:00

Jag funderar kring det här med att känna sig jäktad och stressad, på väg mot något diffust mål men utan att riktigt veta vart. Att försöka vara så duktig som möjligt med någon slags förhoppning om att en vacker dag få en medalj, ett pris, kanske en befordran eller ett tack. Att minsann få visa att man kunde.

Kunde vad då? Visa vad då? Pris av vem? Och varför? För att man kämpat och slitigt och varit duktig?!

Så går det sakta, sakta upp för en att det inte finns något pris. Att det inte ens är en tävling. Vad är det då man kämpat så för att uppnå? Det är faktiskt ingen som bryr sig om vad jag har för mig. Alla har fullt upp med att springa sina egna lopp och har inte tid att se hur fantastiskt duktig jag är.

Snopet kanske? Men oerhört befriande när man inser att det faktiskt inte spelar någon roll om man är duktig eller dålig, snygg eller ful, populär eller impopulär. Det betyder ju faktiskt att jag är fri att leva mitt liv på ett helt nytt sätt med oändligt många fler möjligheter än tidigare.

Underbara tanke.

I know you want me

2009-11-11T08:43:00.000+01:00

Michael Jackson + Pitbull = familjeunderhållning

Låt mig få sova

2009-11-10T10:05:00.008+01:00

För ett år sedan hade jag börjat inse att jag inte mådde så bra. Jag hade svårt att acceptera diagnosen Hortons huvudvärk (att det inte skulle gå att göra någonting åt min värk) och började min egen lilla utredning.

Jag gick till optikern för att kontrollera synen och han sa att det mycket väl kunde vara så att min huvudvärk kom av att jag haft fel styrka på mina glasögon.
Jag gick till tankläkaren som sa att huvudvärken berodde på att min käkled var lite utsliten och att jag gnisslade tänder.
Jag gick till en AT-läkare på vårdcentralen som gav mig antibiotika eftersom hon trodde att värken berodde på en bihåleinflammation.
Jag gjorde en datortomografi i Skene för att undersöka om det fanns något i min hjärna som orsakade värken.
Jag gick till en massör eftersom det var troligt att min värk berodde på spänningar i axlar och nacke.

Parallellt med detta krämade jag ur de sista krafterna genom att ge allt på jobbet, på kvällstid ägnade jag mig åt mitt extraknäck, jag tog hand om sjuka barn, vi försökte bli klara med de sista byggprojekten innan vintern, gick på tjejmiddagar, höststädning med samfälligheten, skjutsade till barnkalas, gick på dop och barnteater och klämde in en föreläsning med Kay Pollak som jag trodde skulle motivera mig och ge mig mer energi. Istället satt jag på seminariet och hade svårt att hålla mig vaken och kunde inte ta till mig ett enda budskap och det enda jag tänkte var:
-Låt mig få sova.

Så här i efterhand förstår jag inte vad det var som pressade mig eller vad jag försökte uppnå. Vad var det jag försökte hinna med?

Inte ens Kay Pollak kunde inspirera mig

Vad är det jag inte ser?

2009-11-09T20:11:00.009+01:00

Idag var jag fruktansvärt ilsken och sur när jag vaknade och hela förmiddagen var jag arg som ett bi. Som tur var hade jag bokat in en lunch hos en vän och efter nio bitar sushi, lite tjejsnack och en stor kaffe latte så kändes livet mycket ljusare.

Hon hade fått en fråga att fundera över som löd: Vad är det jag inte ser? och vi funderade fram och tillbaka på vad som kunde menas med det.

Men nu så slog det mig. Svaret.

Det är förstås oändligt mycket vi inte ser eller kan förstå. Världen är full av överraskningar, komplicerade samband och oväntade vändningar. Jag tror att svaret på gåtan är just det, att vara ödmjuk inför livet och alla dess mysterier men se det som en utmaning att försöka förstå och begripa så mycket vi bara kan under vår korta livstid. Det finns ingen risk att bli fullärd för det kommer alltid att finnas mycket mer att förstå.

Dagens filosofilektion - direkt från ljuva Hällsvik

Lära känna sig själv och sin aura

2009-11-05T20:42:00.004+01:00

Var det någon som såg när den norska prinsessan Märtha Louise var med i Skavlan härom kvällen? Hon har tillsammans med Elisabeth Samnöy skrivit boken "Möt din skyddsängel" som har kommit ut i affärerna nu i höst. Visst lät det lite flummigt det här med änglar men jag tyckte att hennes budskap att "det är viktigt att lära känna sig själv och sin aura" var väldigt intressant.

Hon nämnde att vissa människor har sin aura nära sig själva och andra har en aura som sträcker sig långt ut. Om jag funderar över hur jag själv är som person så är det ganska tydligt att jag har en "stor" aura. Nackdelen med det är att jag delar med mig av mig själv samtidigt som jag tar in mycket av det som finns runtomkring mig, vilket enligt Märtha Louise leder till att jag dräneras på energi. I mina öron låter det högst sannolikt.

Jag behöver alltså träna på att "förminska min aura" och fokusera på det jag ska göra och inte sitta med spetsade öron och öppna sinnen precis hela tiden. Det här är en enorm utmaning för mig, att fokusera inåt och skjuta världen lite längre ifrån mig.

Det är nog bäst att jag planerar in några fler meditationskvällar hos Ingalill i Sjökullen så att jag får träna mig lite.

Prinsessa som har koll på det här med andlighet

Driva ut de sista demonerna

2009-11-03T20:24:00.005+01:00

Herregud, var ska det här sluta? Det går som på räls för den här gamla sjukskrivna skräphögen. Jag kanske rent utav hinner driva ut de sista demonerna och bli frisk till den 14:e november då min sjukskrivning tar slut?

Grattis på födelsedagen lilla mamsen!

Skråla ikapp med Céline

2009-11-02T20:07:00.009+01:00

Jobba, jobba, jobba, hämta barn, äta och sedan iväg till yogan. För att få ner pulsen lite slet jag åt mig några lugna CD-skivor att lyssna på i bilen och det blev återigen en nostalgitripp utan dess like (jag tror inte att jag köpt en endaste skiva de senaste fem, tio åren). Den här gången förflyttades jag tillbaka till 1998.

Funkar jättebra att skråla ikapp med Céline i bilen

Halloweenkalas med barnen

2009-11-01T08:30:00.005+01:00

Nej, nu mår jag väl lite för bra ändå? Jag höll igång i trädgården (och startade nästan en skogsbrand) halva lördagen och var på Halloweenkalas med barnen på kvällen och ändå höll sig skallen hyfsat i schack.

Idag vaknade jag utan värk så nu blir utmaningen att inte gå igång på alla växlar och boka upp dagen med för mycket aktiviteter. Måste spara på krafterna.

Vi smygstartade Halloween redan förra helgen så vår
"Robotpumpa" börjar bli lite medtagen.

Smågodis

2009-10-30T18:53:00.004+01:00

Grymt bra arbetsvecka avklarad och nu är det fredagskväll med smågodis och Barda. Jag brukar ligga däckad i migrän på fredagskvällarna men idag tror jag nog att jag ska klara av att titta på Idol till och med.

Salta sillar

Värken ändrar karaktär

2009-10-28T12:46:00.007+01:00

Min värk håller på att ändra karaktär. Den första värken som drabbade mig hösten 2008 var otroligt intensiv och påminde närmast om förlossningssmärtor vilket var en av anledningarna till att jag fick diagnosen Hortons huvudvärk. Det var en fruktansvärd smärta som främst satt kring höger öga och för att stå ut med den intensiva smärtan så satt jag och vaggade fram och tillbaka, gick runt, runt, runt i rummet eller helt enkelt låg framåtlutad över soffan medan jag rabblade för mig själv "-Det går snart över, det går snart över, det går snart över" för att inte fullständigt tappa förståndet.

Värken ändrades sedan till att mer likna klassisk migrän med illamående och molande värk men som inte var lika intensiv som "Hortonattackerna" (eller vad det nu var). Jag insåg att det bästa var att ligga blick stilla i ett mörkt rum i absolut tystnad och försöka fokusera på andningen tills värken tillslut släppte. De här anfallen varade ganska länge, jag kunde bli liggande i timmar.

Nu händer det att jag får ett riktig migränanfall då och då men allt oftare kommer värken som en vass smärta kring ögat på bara några sekunder, helt utan förvarning. Om jag då tar en värktablett och sätter mig ner och blundar så kan det gå över på bara en kvart. Det är alltså korta intensiva stunder då jag faktiskt kan klara av att vända värken innan den går över i regelrätt migrän.

Utöver dessa olika anfall har jag en snudd på kronisk värk som är med mig till och från varje dag. Den variera i styrka och jag tror att det ofta handlar det om spänningshuvudvärk eller en mild migrän. Med solglasögon och ett lugnt tempo så klarar jag av mina dagar utan att det behöver leda till att värken intensifieras.

Idag fick jag veta att det är bra att värken ändrar karaktär för då kan den vara på väg bort! Det var precis vad jag behövde höra för visst tappar jag ibland tron på att det kommer att bli bättre. Det gäller att inte glömma bort att jag långsamt blir bättre och bättre och på sikt hoppas jag att jag ska vara helt fri från värk och smärta.

Rosor

Kul på jobbet

2009-10-27T18:12:00.006+01:00

Idag var det riktigt kul att jobba! Hörde ni? KUL! Jag blev så upplivad av ett möte att jag fullkomligt studsade fram i korridorerna.

Det fick jag såklart sota för - pang! så slog värken till. Arrghh vad tröttsamt! Fast i ärlighetens namn så gjorde det inte så mycket, jag hade haft en kanondag fram tills dess och det gick dessutom över relativt snabbt så det är inte ens värt att skriva om.

Att det däremot var riktigt kul på jobbet i dag, det är värt att lägga på minnet.

Lite av ett skämt

2009-10-26T20:06:00.006+01:00

Precis hemkommen från ett yogapass. Jag har avancerat från lättyoga med pensionerade damer på äldreboendet här i byn till ett kvällspass i Borås.

Det var en härlig stämning med tända ljus och lugn musik men så var det ju det här med själva övningarna. Jag är inte i mitt livs form (minst sagt) och har aldrig varit särskilt mjuk eller rörlig så att försöka få till Universalställningen var lite av ett skämt. Hur är det tänkt att jag ska få i knät på ena sidan av kroppen och skulderbladet på andra? Kan man operera bort ryggraden?

Bild från http://www.yoga.se/

Jag har allt jag behöver

2009-10-25T21:21:00.008+01:00

Avslutar helgen med en helt fantastisk meditation hos Ingalill på Sjökullen. Min syster och jag är nu harmoniska, vi litar på vår intuition och står i kontakt med våra inre barn. ;-)

"Jag har allt jag behöver. Jag accepterar livet fullt ut och uppskattar detta ögonblick av fullständig harmoni."

Bild från http://www.kroppskonst.se/

Länsrätten upphäver Försäkringskassans beslut

2009-10-23T19:26:00.007+02:00

"Länsrätten upphäver Försäkringskassans beslut och beviljar XX hel sjukpenning t.o.m. den 25 januari 2009 för det sjukfall som anmäldes den 14 november 2008."

Idag firar vi med Champagne

Det går ju jättebra det här, Sofia!

2009-10-22T13:01:00.014+02:00

Det kändes tungt att åka till jobbet idag. Ingen värk förvisso men jag var trött och lite låg efter gårdagens bryt. När jag kom till min plats insåg jag att jag glömt datorn i bilen. Fan. Jag klarade mig igenom första mötet utan dator men min näsa rann konstant och jag började nysa. Skit också. Andra mötet var med Rehab-Bengt och jag berättade om gårdagskvällen, näsan som bara rann och beklagade mig i största allmänhet över hur dåligt jag mådde.

Rehab-Bengt bara tittade på mig och sa:
- Alltså problemet med er är att ni ser allting som sjukdom. Jag träffade en kille i morse som tyckte att han mådde sämre, han kände sig så trött, men vem gör inte det? Jag trodde inte att jag skulle ta mig ur sängen i morse men jag sjukskriver mig inte för det! röt Bengan och stirrade mig i ögonen.

- Man måste skilja på äpplen och päron. Att du reagerade som du gjorde igår är inte konstigt med tanke på den process du gått igenom med Försäkringskassan det senaste året. Att du är förkyld och trött är heller inget konstigt, det är den tiden på året och du har små barn.

-Javisst är det så, fick jag medge. Med skallen är det ju rätt bra den här veckan och på jobbet går det skapligt.

-Ja där ser du, det går ju jättebra det här, Sofia! utropade Bengt glatt och dunkade mig i ryggen.

Ja då så. Då är det väl så. Det går bra nu.

Glittermatch

Ytterligare en mardröm

2009-10-22T07:12:00.004+02:00

Mardrömmar och ångestattack. Tryck över bröstet, hyperventilerar, gråter, skakar.
- Vad är det som inte känns bra? frågar min man försiktigt när jag har lugnat mig lite.
- Jag vet inte, hulkar jag. Vimmelmamman har kanske metastaser i lungorna, Arga snickaren är så arg, Lina och Christian har lagt ett bud på ett hus och folk bara döhöhöööööör i Grey's Anatomy...
- OK, svarar M och ser ut som ett frågetecken medan han stryker mig försiktigt över ryggen.

Men i dag när jag vaknade ur ytterligare en mardröm så kom jag på det.

Länsrätten. Idag.

Det känns som att hela mitt liv hänger på det här beslutet. Om de beslutar till Försäkringskassans fördel så betyder ju det att FK har gjort rätt, att deras kränkande behandling har varit rätt.

Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle tackla ett sådant beslut.

Påtvingad eftertanke

2009-10-21T08:57:00.021+02:00

Den här perioden av påtvingad eftertanke har verkligen startat något hos mig. Jag känner att jag trots mina begränsningar lever livet fullt ut och är mer ärlig mot mig själv. Eftersom min kropp slagit fullständigt bakut och vägrar göra sådant som inte känns sant och riktigt så har jag inte något annat val än att försöka lyssna och förstå vad det är min kropp vill säga. Det finns inte en chans för mig att bita ihop och gaska upp mig när min skalle har bestämt sig för att protestera mot något som inte känns 100% rätt.

Jag har alltså fått göra en inre storstädning gällande både stora och små saker som t.ex.

Jag lyssnar på nyheter på P1 istället för musik på P3
Jag tar ställning i politiska diskussioner istället för att "förstå båda sidor" (vilket egentligen är ganska fegt och kan likställas med att inte orka bry sig)

Jag blir upprörd över behandlingen av apatiska flyktingbarn och deras familjer
Jag förfasas över Sverigedemokraternas utspel i veckan
Jag följer intresserat Vigsel och äktenskapsfrågan som diskuteras vid dagens kyrkomöte

Hmm... Jag kanske skulle starta en politisk blogg istället?
Ja, ja, kanske en annan gång. Här kommer fortsättningen.

Jag tycker om att läsa men klarar inte längre av böcker som "Lyckans hjul" av Kajsa Ingmarsson (förlåt)
Jag sitter framför brasan och stickar istället för att ligga i TV-soffan
Jag tycker om att vara ute i naturen
Jag gillar att promenera
Jag älskar att gräva, bära och lyfta i trädgården
Jag har fått en verklig aha-upplevelse genom yoga och meditation
Jag kan inte leva utan musik
Jag lunchar med mina vänner istället för att jobba in lunchen
Jag får energi av tjejmiddagar
Jag njuter av vatten

Det kan tyckas vara självklara saker men eftersom krafterna inte räcker till mer än en bråkdel av det jag tidigare gjorde så är det viktigt att jag hela tiden påminner mig om mina prioriteringar. Om jag bränner min energi på sådant som bara känns OK så går jag miste om det som är absolut viktigast. Som att bygga Lego med Herman eller spela fotboll med Frans. Eller kyssa min man.

Grovarbetande bankman

Låg kvar i sängen med ett leende på läpparna

2009-10-20T18:03:00.008+02:00

Jag tror att det har vänt nu. Jag har kunnat sova skapligt två nätter i rad och det gör verkligen stor skillnad både avseende värken och humöret. När jag vaknade till för första gången i natt kunde jag konstatera att klockan var fyra och att jag alltså sovit som en stock från tio på kvällen till fyra på morgonen. Jag blev så lycklig att jag låg kvar i sängen med ett leende på läpparna tills det var dags att gå upp några timmar senare.

Post nubila Phoebus

Drömmer mig tillbaka

2009-10-18T19:32:00.012+02:00

Jag har fått veta att Länsrätten ska fatta sitt beslut om min sjukpenning nu på torsdag. Det blir en utmaning att inte grubbla över det i veckan.

Istället drömmer jag mig tillbaka till Villa Fridhem där jag och Martin fick lite egen tid i helgen.

Bild från www.villafridhem.se

Smörlåtar från forntiden

2009-10-15T16:42:00.015+02:00

Så drar jag igång min sentimentala Spotifylista med smörlåtar från forntiden och så blir livet underbart lätt att leva. Håll till godo.

K-Ci & Jo Jo - All my life:
http://www.youtube.com/watch?v=GAtfzA4KbEY

Boyz II Men - End of the road:
http://www.youtube.com/watch?v=XZcG0NBMcDA

Man bor väl i hus för att kunna spela musik på hög volym?

Soleländet

2009-10-15T14:06:00.004+02:00

Jag har tagit en promenad och blivit bjuden på lunch. Att hänga ut sig själv och sitt elände på bloggen har helt klart sina fördelar. *ler*

Det var skönt att komma ut i friska luften men tyvärr så var det svårt att njuta eftersom solen skar in i huvudet (trots mina asgrymma solglasögon). Tur att vi har en mörk källare som jag kan gömma mig i resten av dagen och förtränga det underbara vädret och soleländet.

Soleländet skar in i mitt huvud

Klokt och förnuftigt

2009-10-15T08:30:00.005+02:00

Gårdagens vila gjorde gott. Idag känner jag mig lite bättre men har efter en stunds velande (är det viktigare att klara mina timmar på jobbet eller att må bra?) bestämt mig för att stanna hemma även idag. Ett klokt och förnuftigt beslut kanske men riktigt jobbigt att fatta.

Det ser ut att bli ännu en solig dag

Nu orkar jag inte mer

2009-10-14T08:46:00.008+02:00

Arrgghh... jag känner mig inte bra idag. Värk i axel, nacke och upp i skallen, tryck över ögat, näsan och bihålorna, värk i käken (alltihop på höger sida) och så illamående. Så här har jag känt mig ett bra tag nu, det är som en mild form av migrän som aldrig riktigt släpper.

Jag har kört på och försökt ignorera det hela men nu orkar jag inte mer. Jag känner att ett anfall inte är långt borta så nu är det hög tid att bryta trenden. Nu trappar jag upp medicinerna, stänger ner dator och jobbtelefon, avbokar dagens möte och bäddar ner mig i sängen. Idag får det bli en vilodag.

Höstlöv

Bara att säga tack och hej

2009-10-13T17:38:00.026+02:00

Idag fick jag ett migränanfall på jobbet. Fan.

Kunde jag ha undvikit det om jag inte glömt solglasögonen hemma? Om jag sagt nej till lunchen med en kollega? Tagit värktabletter i tid?

Den här gången eskalerade värken långsamt under dagen och det mest tydliga symptomet var att näsan aldrig slutade rinna (alltid höger sida). Under lunchen och efterföljande möte så satt jag och snöt mig mer eller mindre konstant och det var nog många som backade ett par steg av rädsla för svininfluensan när de såg mitt till synes förkylda nylle. Sedan kom illamåendet och då var det bara att säga tack och hej. Jag letade snabbt reda på ett vilorum och la mig ner med tröjan över huvudet för att stänga ute allt ljus, väntade på att värken skulle gå över och sedan tog tröttheten över och jag bara sov.

Vaknade efter någon timme av att jag frös som bara den (måste verkligen se till att det investeras i filtar till vilrummen) och när jag yrvaket satte mig upp i soffan kunde jag konstatera att attacken var över. I kroppen fanns bara en känsla av lugn, trötthet och frihet från smärta. Tack och lov.

Frihet från smärta

En god natts sömn och en bra dag

2009-10-12T17:46:00.013+02:00

Så var arbetsveckan igång. Den här veckan känner jag mig starkare än jag gjort på länge och jag hoppas att jag ska kunna få åtminstone en dag utan att behöva ta några värktabletter. Igår trodde jag att jag skulle klara mig utan och jag kände mig så himla tuff på kvällen att jag även hoppade över min insomningstablett (som annars börjar bli ett stående inslag). Jag sov förvisso ett par timmar men det var en väldigt ytlig och orolig sömn. Vid midnatt fick jag gå upp och ta både en värktablett och en sömntablett och efter det fick jag några timmars sömn innan vår yngste son kom in till oss vid fyratiden. Sedan blev det inte mycket till sovning eftersom han inte precis ligger stilla (!) och klockan sex var det dags för en ny dag. Inte vad man kan kalla en helt optimal natt men ändå helt OK.

Jag känner väldigt stort samband mellan en god natts sömn och en bra dag. Det är oerhört viktigt för mig att få sova och det känns lite märkligt att jag har tappat den förmågan. Undrar egentligen när jag började sova dåligt? Kanske när jag blev gravid med vår äldste son för lite drygt sex år sedan?

Jag vill verkligen lära mig att sova gott igen, något som brukade vara så självklart. Det skulle med all säkerhet få mig att slippa värk och må bättre. Det tar emot att behöva ta en tablett för att kunna sova men det är så himla svårt att låta bli medicinerna när jag mår bättre av att ta dem. Kortsiktigt är det alltid en lättnad att ta sina piller men vad händer egentligen med kroppen på lång sikt?

Underbara höstfärger på träd och buskar

Lycka är att gräva

2009-10-11T11:26:00.001+02:00

Lycka är att gräva

Standardiserat trevlighetsleende

2009-10-09T18:18:00.003+02:00

Det är skillnad på att bränna av ett standardiserat trevlighetsleende jämfört med ett äkta leende som inte går att hålla tillbaka ens om man försöker.

Bakom mina solglasögon

Jag har sagt nej

2009-10-08T17:00:00.007+02:00

Idag har jag varit modig. Jag har sagt nej till ett uppdrag på jobbet som av olika anledningar hade kunnat bli för tufft för mig. Som alltid när jag måste eller tvingas säga ifrån så känns det fruktansvärt jobbigt och jag blir rädd att göra någon besviken. Så även idag.

Men så bestämde jag mig för att ta tag i det hela och säga som det var, att jag hellre ville ha ett annat uppdrag som jag trodde skulle passa mig bättre.

Döm om min förvåning när jag möttes av idel hurrarop och glada miner. Det var inte ett dugg svårt och jag kände mig så stolt över att ha sagt nej till något som inte kändes riktigt bra i magen.

När man säger nej till något så säger man faktiskt ja till något annat, inte sällan sig själv.

En bra dag

2009-10-07T09:00:00.010+02:00

Jag känner på mig att det kommer att bli en bra dag idag. Kolla in den här filmen så kommer du snart att känna likadant.

Tack till Happy för inspiration

Helt fri från antidepressiva

2009-10-06T07:46:00.013+02:00

Idag kan jag fira att jag är helt fri från antidepressiva Tryptizol som jag har tagit för en bättre tolerans mot smärta. Nedtrappningen har gått fint, jag har inte märkt någonting. Visst funderar jag över om den överhuvudtaget har varit till någon hjälp sedan jag började ta den i slutet av januari men det spelar ingen roll nu. Det känns riktigt skönt att inte behöva stoppa i mig dessa tabletter varje kväll.

Den aktiva substansen Amitriptylin är sömngivande
och används för behandling av kronisk smärta

Samarbetssvårigheter med Försäkringskassan

2009-10-05T17:49:00.006+02:00

Det är väl ingen nyhet att jag och Försäkringskassan har lite svårt att komma överens. För det mesta förtränger jag denna myndighet ur mitt medvetande och låtsas som om de inte har någon påverkan på mitt liv.

För oinvigda så kan jag berätta att FK konstant avslagit mina ansökningar om sjukpenning och att jag därmed gått sjukskriven både på hel- och deltid i snart ett år utan att få någon ersättning. Nu ska jag inte gå igång på detta delikata ämne men man kan väl konstatera att FK inte gör någon människa frisk utan tvärt om sjukare än vad de skulle behöva vara.

Hur som helst så var det dags för mig att anmäla VAB (Vård Av Barn) eftersom småkillarna varit förkylda och febriga om vart annat den senaste veckan och jag fick snällt logga in på Försäkringskassans hemsida för att anmäla mina dagar. Där har de förstås sänkt min SGI (Sjukpenninggrundande Inkomst) till 50% av den lön jag hade för ett år sedan. Eftersom jag fått ett litet lönelyft det här året (kors i taket) och jag har en 100-procentig tjänst som jag är sjukskriven från till 25% fick jag därför ändra mina inkomstuppgifter. Min SGI ska inte vara sänkt överhuvudtaget eftersom jag är sjukskriven och inte jobbar deltid som de verkar tro.

Nu ska det bli spännande att se hur de reagerar på detta. De får väl slå sina kloka huvuden ihop...

Låter kropp och själ vila

2009-10-03T14:49:00.005+02:00

Nu får jag sota för att jag bitit ihop i veckan. Natten till fredag hade jag svårt att sova pga värk och jag fick gå upp och ta en värktablett (det var länge sedan jag sprang och nallade i medicinskåpet mitt i natten).

Natten till idag blev inte ett dugg bättre utan skallen drog igång som bara den efter att jag gått och lagt mig. Trots både insomningstabletter, värktabletter och lite annat smått och gott (Tryptizol, Imovane, Magnecyl, Burana, Nezeril och till sist Almogran) så höll migränen mig uppe i flera timmar innan jag kunde somna.

Så idag tar jag till mig budskapet och låter kropp och själ vila. Alla eventuella projekt har strukits från listan, M ägnar sig åt barnen och jag alternerar mellan att ligga i soffan och lyssna på regnet, sitta och sticka framför brasan och lösa korsord vid köksbordet.

Finfin brasa

Vi är förkylda

2009-10-02T14:47:00.011+02:00

Vi är förkylda, genomförkylda, och det hela har pågått i över en vecka nu. Jag och M turas om att vara hemma med barnen och att jobba fast vi egentligen skulle bäddat ner oss allihop för länge sedan.

Som grädde på moset var det igår dags för mig att leverera det utbildningsmaterial som jag arbetat med sedan i somras och milt uttryckt kan man säga att jag fick sänka ambitionen en smula för att bli klar i tid. Igår jobbade jag på så länge jag orkade och sedan åkte jag hem och tog en migränattack. Helt i sin ordning, det här var en engångsföreteelse och nästa vecka har jag inte alls lika pressat på jobbet. Det är bara den här j*vla förkylningen som ska ge med sig.

Tack och lov att det är helg och att det är Idol på TV (men i väntan på det så ska jag nog spela alla smörlåtar jag kan hitta på Spotify och tycka riktigt synd om mig själv).

Bild från www.aftonbladet.se

Stegräknaren på

2009-09-29T19:24:00.004+02:00

Idag åker stegräknaren på. Det är nämligen dags för Korpens stegtävling och jag är anmäld via mitt jobb. Gå in på http://www.steg.se/korpen/ och anmäl dig du också.

En kall morgon

Utmaningen

2009-09-28T10:11:00.005+02:00

Jag har precis antagit Mamm A's utmaning på http://prinsgus.wordpress.com/

Till jul vill jag vara helt fri från förebyggande medicin, jag vill inte ta värkmedicin mer än 9 dagar per månad och jag vill vara fem kilo lättare.

Det är MIN utmaning. Nu utmanar jag DIG som läser här. Vad vill du åstadkomma innan jul? Det behöver ju inte ha med vikten eller hälsan att göra. Tillsammans kan vi peppa varandra.

Jag var 20 kilo lättare när vi gifte oss 2003

Lider av svårt duktighetssyndrom

2009-09-28T09:49:00.006+02:00

Det är bara att ge upp och inse att den här veckan inte kommer att bli som planerat. Idag är jag hemma med sjuka barn och tidplanen har spruckit. Såklart.

När jag ringde in till jobbet i morse och försökte få ihop allting så möttes jag bara av lugna och förnuftiga kollegor på tråden som sa:
- Vad är det egentligen som är så viktigt?
- Ska du verkligen åka in i eftermiddag, är det inte bättre att du stannar hemma med barnen?
- Vi ordnar det här, ta det lugnt.
- Vi skjuter på mötet.
- osv osv

Snacka om underbara människor och snacka om att jag återigen fått bevisat att det är jag som saknar perspektiv och lider av svårt duktighetssyndrom.

Så kram till er alla, idag stannar jag hemma och myser med barnen.

Vill inte bli sjuk

2009-09-27T16:31:00.008+02:00

Hela familjen är kraxig och jag vill inte, vill inte, vill inte bli sjuk. Jag är stressad över jobbet fast jag vet att jag inte borde. Det är en hel del som jag måste få gjort innan onsdag och om jag behöver vara hemma med sjuka barn innan dess så kommer jag inte att hinna.

MEN jag antar att det inte är hela världen. Jag måste tro att det inte är hela världen. Jag ska inte stressa upp mig. Jag ska inte jobba över. Jag ska inte ta med mig datorn hem. Hinner jag så hinner jag. "Måste" finns inte i min vokabulär. (Vem är det jag försöker lura?)

Kolla, en larv!

Något fantastiskt

2009-09-24T17:18:00.006+02:00

Idag har jag varit med om något fantastiskt. Jag hade lyckats lägga vantarna på en biljett till en konsert som skulle hållas för anställda i en aula inte långt från mitt kontor. Det var Triple&Touch tillsammans med en kör från Sydafrika som skulle uppträda.

Jag var på plats i god tid och gick och satte mig några bänkrader från scenen, det kom in fler och fler människor och till slut var hela lokalen full med folk. Då hörs plötsligt sång och in kommer en grupp på tio ungdomar med de mest fantastiska röster. Jag kunde inte hejda mig utan tårarna bara rann nedför min kinder. Nog för att jag är labil just nu men den här reaktionen hade jag kanske inte räknat med i en aula tillsammans med hundratalet kostymklädda män (och en och annan kvinna). Jag försökte bita mig i läppen, borra in naglarna i handflatan men det var lönlöst, tårarna bara forsade. Jaha, tänkte jag, det är väl inget och göra något åt. Så istället njöt jag av konserten och fortsatte gråta.

Sen visade det sig att jag inte var den enda som blev berörd av framträdandet. Sånggruppen fick hela publiken att sjunga, dansa och klappa i händerna och applåderna ville aldrig ta slut.

http://www.starforlife.org/

Så här ska det låta!

2009-09-23T09:02:00.007+02:00

Idol släng dig i väggen - det är så här det ska låta!

Leija Ulming Strand, fyra och ett halvt år

Den mest underbara människan i världen

2009-09-22T21:12:00.014+02:00

Det är så vansinnigt svårt att skaka av sig jobbet när man är klar. Eller rättare sagt, jag har så vansinnigt svårt att skaka av mig jobbet när jag är klar. Diskussioner, problem som ska lösas, motstridiga viljor som ska samsas... Jag tar det på allt för stort allvar och vill gärna lösa allas problem. Jag vill att alla mina kollegor, kunder och leverantörer ska gå omkring och må bra och vara glada och tycka att jag är den mest underbara människan i världen!

Lite perspektiv var det ja, går det att köpa?

Perspektiv på tillvaron, tack

Lugn resten av veckan

2009-09-21T19:34:00.005+02:00

Måndagen avklarad utan värk. Håll tummarna för att jag lyckas hålla mig lugn resten av veckan!

Skönt att ha skogen runt knuten

Tills man riktigt längtar av lust

2009-09-20T11:14:00.007+02:00

Jag har blivit allergisk mot ansvar. Så fort jag åtar mig att göra något, allt från att handla, laga middag, delta i ett möte, vara bjuden på kalas, ha ett brev att hämta ut på Posten o.s.v. gör att jag får panik över att jag inte har någon möjlighet att backa ur, vilket i sin tur leder till värk, dåligt samvete och dåligt självförtroende, vilket gör att nästa åtagande känns ännu mer pressande och så går det runt på det viset.

För att bryta den onda cirkeln så har jag försökt att inte åta mig saker som känns jobbiga och verkligen känna efter om jag vill och kan utföra lite mindre uppgifter. Ibland går det bra men ibland så spricker det (som i torsdags). Om jag verkligen känner efter så vet jag var min gräns går men jag lyssnar helt enkelt inte på den lilla, lilla rösten inom mig. Detta fick mig att tänka på en liten skrift om Utmattning, skriven av Rikard Lövström, där delar han med sig av sina erfarenheter kring utmattning. Det sista kapitlet heter "Om åtgärderna inte fungerar":

"Min erfarenhet är att om man levt under stor anspänning en längre tid och börjar känna av flera av besvären ovan, krävs det ett rejält avbrott för att få skutan på rätt kurs igen. Man behöver bryta "ekorrhjulet" man befinner sig i med en total vila under flera månader. Är man tidigt ute kan det fundera med att varva ner och aktivt jobba med att sortera bort mindre nödvändiga aktiviteter och åtaganden. Har det gått för långt och du kommit in i en situation där det bara säger stopp och du inte kan ta ett steg till, blir du tvungen att bara sluta med allt och lägga dig ner och invänta tidens hjälp.

Du måste få omgivningen att förstå att även om du ansträngt dig för att se så pigg och presterande ut som möjligt fram tills nu, så behöver du nu ta en time out och kan inte göra allt som de är vana att du fixar åt dem.

De gånger man inte lyckas återhämta sig eller när det i alla fall tar lång tid, uppfattar jag huvudproblemet som att man inte accepterat att det faktiskt är så här det förhåller sig och att man skruvar ner takten för dåligt. Man drivs av sina egna och andras krav på att inte varva ner så mycket som man själv egentligen hade behövt. Man kanske binds av ett åtagande på jobbet som verkar omöjligt att slippa, eller ens vänner förväntar sig att man fortfarande ska vara så pigg, hjälpsam och ambitiös som man varit tidigare. Det blir då ett mer långdraget förlopp och jag har sett detta ta flera år innan man till slut insett att man måste gå vägen om total stillhet för att hämta upp sig.

Ett annat stort misstag är att man - så fort man känner en gnista av energi återkomma i botten på batteriet - konsumerar sin nyvunna energi fortare än man kan knäppa med fingrarna. Man känner sig plötsligt lite bättre och tycker att man borde sätta igång med något som legat efter under svackan. Inget kan vara mer fel! Man måste lära sig konsten att "dega" och se att omgivningen lite förfaller runtomkring en utan att jagas av det. Det måste få vara dammigt i hörnen och vännerna måste inse att man inte kan följa med på den där aktiviteten. Tids nog hinns det med, men fokus för dagen måste vara att återhämta sig så att man får god marginal till att återuppta en del av sina aktiviteter. Grundprincipen är att vänta och vänta tills man riktigt längtar av lust att få göra det där som man innan tyckte var så jobbigt och oöverstigligt."

Sitta fint

2009-09-19T17:30:00.008+02:00

Trots att jag inte lyckades ta mig igenom arbetsdagen enligt plan i torsdags så känner jag mig ändå rätt hoppfull. Det var inget konstigt att min kropp protesterade, jag klarar helt enkelt inte att vara koncentrerad och fokuserad mer än korta stunder och det vet jag ju men det tar uppenbarligen tid att lära gamla hundar att sitta.

Följderna av ett migränanfall som det jag hade i torsdags är trötthet och att kroppen blir extra känslig för nya anfall men trots att jag har haft en hel del aktiviteter både fredag och lördag har jag lyckats hålla värken i schack enbart med Burana och nu räknar jag med att efter en god natts sömn kunna fortsätta förra veckans svit av medicin- och värkfria dagar.

Den här gamla jycken ska nog lära sig sitta fint ska ni se!

Borås djurpark

Workshop mellan nio och tre

2009-09-17T10:50:00.002+02:00

Workshop mellan nio och tre, jag har kallat till mötet, åtta deltagare från olika delar i organisationen som ska enas kring ett nytt utbildningsupplägg, allt rullar på, jag antecknar febrilt alla synpunkter och förbättringsförslag.

När det är en dryg timma kvar känner jag att jag börjar tappa koncentrationen, det värker lite i nacken och ryggen och jag börjar vända och vrida på mig. Käken spänner, bihålorna trycker och så börjar den nu så bekanta värken kring ögat.
- Jag kanske skulle ta en värktablett? är ungefär så långt jag hinner tänka innan illamåendet sköjer över mig, jag kallsvettas, värken intensifieras.

- Gerd, skulle du kunna anteckna härifrån? Jag måste ta en paus, säger jag samtidigt som jag rycker åt mig handväskan och störtar ut ur konferensrummet och letar reda på närmaste handikapptoalett. Väl där inne tar jag en Zomig Nasal, kräks, släcker lamporna, lägger mig på det lätt urinluktande, iskalla golvet och bara väntar ut skiten.

Två timmar senare släpper det och jag kan på skakiga ben gå tillbaka till konferensrummet, hämta mina grejer och bege mig hemåt. Mötet är avslutat sedan länge och deltagarna har gått tillbaka till sitt. Halvlyckat.

Jag har trappat ner

2009-09-16T15:50:00.004+02:00

Det går bra. Jag har trappat ner på Tryptizolen från 50 mg till 40 mg och sedan till 30 mg utan att jag märkt någon negativ förändring. Dessutom är det sex dagar sedan jag tog några som helst värktabletter.

På andras bekostnad

2009-09-15T08:55:00.004+02:00

När jag träffade Rehab-Bengt förra veckan så var det en sak han sa som etsade sig fast och som jag inte kunnat sluta tänka på. Han sa:
- Jag förstår inte att du ens kan riskera att bli så dålig som du var i vintras! Bara tanken på det borde få dig att prioritera annorlunda.
- Ja men, protesterade jag, jag gör ju nästan ingenting men jag får huvudvärk ändå!
När han sedan hotade med att jag skulle få gå ner i tid (istället för upp) så blev jag riktigt orolig och kände att det absolut inte fick bli så. Det kändes oerhört viktigt för mig att klara av att jobba mina 75%.

Efter den här helgen blev det skrämmande tydligt att jag faktiskt kan må bra. Jag kan till och med må jättebra under vissa förutsättningar. Hur kommer det sig då att jag inte gör det? Jo, det är helt enkelt så att jag inte prioriterar mitt mående allra högst. Jag trodde att jag gjorde det men det är inte riktigt sant.

Igår kväll till exempel sa min man att han hade fått en möjlighet att spela golf nästa onsdag.
- Vad kul, det får vi såklart lösa, svarade jag reflexmässigt.
När jag sedan började fundera över vad det egentligen skulle innebära i form av värk och sjukfrånvaro för min del så kanske det inte var så självklart. Men hur skulle jag kunna säga nej till M som har slitit som ett djur för att ta hand om mig och barnen det senaste året? Hur kan jag neka honom att gå en golfrunda bara för att jag inte ska få huvudvärk? Hur sjutton ska jag kunna sätta mitt mående i första hand när det blir på andras bekostnad?

Michael Jackson Tribute

2009-09-14T18:52:00.011+02:00

Har ni sett klippet från 2009 MTV Video Music Awards som gick av stapeln igår? Om inte, klicka här: http://www.mtv.se/mtv/?StoryId=71551&playlistId=141374&vid=436576

Jag kan inte hålla mig längre,
klart att Michael ska vara med på bloggen

Lugn och harmonisk

2009-09-14T17:07:00.008+02:00

Första arbetsdagen avklarad utan värk. Nu återstår bara kvällen med familjen... Klarar jag av att hålla mig lugn och harmonisk under resten av dagen kan jag förhoppningsvis notera fyra dagar utan värktabletter, vilket skulle bli ett rekord.

Vårt eget Blue Hawaii

Bristningar på magen, döden och allt däremellan

2009-09-13T10:57:00.006+02:00

Så underbart det var att få två dagar för mig själv. Mellan varven glömmer jag bort hur betydelsefull den tiden är. Lugna timmar i bilen med Beyoncé och en påse Ahlgrens Bilar, en suverän tjejmiddag där vi gick igenom allt från barn, jobb, Michael Jackson, bristningar på magen, döden och allt däremellan. Dagen därpå blev det en långpromenad i solen och jag blev så himla ompysslad av pappa och hans lilla familj. Jag hade inte en en tillstymmelse av huvudvärk under de här två dagarna!

Östergötland

Tjejmiddag i min gamla hemstad

2009-09-10T15:13:00.006+02:00

Jag har blivit bjuden på en tjejmiddag i min gamla hemstad i morgon kväll. Å ena sidan vore det vansinnigt kul att vara med på "återträffen" men å andra sidan så vet jag redan nu att jag aldrig kommer att orka sätta mig i bilen och köra 30 mil efter en hel arbetsvecka. Skulle jag ändå lyckas med det så kommer helgen och nästa vecka med all säkerhet att vara förstörd.

Så vad gör man? Jo, jag har tagit ledigt! I morgon har jag semester och då ska jag först yoga med ett gäng pensionerade damer, efter det ska jag hem och packa inför min lilla road trip och sedan ger jag mig iväg. Det ska bli fantastiskt roligt och jag räknar med att jag genom att ta ledigt en dag orkar med resten av helgen och nästa vecka.

Så trevlig helg!
önskar Partypinglan

Inte värsta sortens migrän

2009-09-09T18:06:00.004+02:00

Efter två bra arbetsdagar men med aningens för mycket entusiasm så blev det en heldag i sängläge. Inte värsta sortens migrän men ändå. Jag har bara mig själv att skylla, jag har pressat det lite för mycket de senaste tre dagarna, och då är det bara att gilla läget och packa ner sig. Nu framåt kvällen känns det bättre så jag räknar med att det ska gå bra att jobba som vanligt i morgon torsdag. På det igen bara!

Om rymden har ett slut

2009-09-05T21:59:00.006+02:00

- Har rymden verkligen inget slut?
- Nej, just det.
- Men har den verkligen inte det?
- Eh.. tänk så här, om rymden har ett slut vad finns det bakom den i så fall?
Herman skiner upp och tittar på mig med ett lyckligt leende och säger utan att tveka:
- Det är där den verkliga fantasin finns! Där kan man simma femtio tusen meter, springa jättefort och så finns det trollspön med riktig magi.

Min älskade lilla filosof

Mindful walking

2009-09-04T18:00:00.013+02:00

Åh, vilken vecka! Jag är så lättad och glad att jag lyckats vända trenden och idag känner jag mig nästan "normal".

Jag har arbetat lite varje dag och har fått stöttning både från min terapeut, Rehab-Bengt (som förvisso läxade upp mig en smula), min familj och mina arbetskamrater och med så massivt stöd kan jag inte göra annat än att må bra.

Den här veckan har jag även hittat tillbaka till lugnet. Jag har fått påminna mig om att inte springa fram i korridorerna på jobbet med en laptop på ena armen, pratandes i mobiltelefon, på väg till nästa möte för då tar det inte många minuter innan jag måste bryta. Nej, jag praktiserar "mindful walking" numera, dvs när jag går, så går jag. Precis bara det och ingenting annat. När jag kör bil så kör jag bil, ingenting annat. När jag äter, så äter jag, inte pratar eller läser samtidigt osv.

På kvällarna har jag inte tvättat, städat, plockat, ätit, tittat på TV... utan helt enkelt satt mig ner i soffan med en filt över mig och en tänd brasa precis intill. Då känner jag hur det pirrar och sticker i kroppen och inser hur svårt jag har att faktiskt varva ner. Men efter en stund i lugn och ro så går det faktiskt, även en hektisk vardagskväll. Nu ser det förvisso ut som om ett mindre världskrig dragit fram här hemma men det får det vara värt för med skallen är det riktigt bra.

Visingsö

Jag är ett psykosomatiskt monster

2009-09-02T12:19:00.007+02:00

Hela jag är ett psykosomatiskt monster. Trots så mycket ansträngning från min sida att förstå min kropp så har jag fortfarande en gigantisk klyfta mellan vad "jag" vill och vad min kropp vill. I dagsläget är det bara att konstatera att det är min kropp som vet bäst vad jag behöver. Det är lite skrämmande att jag har bott i den här kroppen i 33 år utan att faktiskt lyssna till den.

Nu är det ju inte så att "jag" är skild från min kropp utan den mentala delen hör ju i allra högsta grad ihop med den fysiska och de båda delarna påverkar varandra. Den värk jag lever med är ett alldeles utmärkt exempel på en psykosomatisk sjukdom eftersom jag efter alla möjliga medicinska undersökningar fått veta att "det inte är något fel på mig" trots att verkligheten säger någonting annat.

Enligt Wikipedia är Psykosomatisk något som berör både själ och kropp (grekiskans psykhe och soma). Psykosomatiska sjukdomar (till exempel astma och diffus värk) kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar. Sjukvården har emellertid nu övergivit detta begrepp, då någon skarp gräns emellan kropp och själ (i sjukdomssammanhang) är svår att dra.

Brahehus

Ren galenskap?

2009-08-29T07:16:00.007+02:00

Idag har jag insett hur viktig naturen och tystnaden är för mig. Ja, inte bara för mig - för människan. Hur kan det vara så att jag och så många med mig glömt bort det? Vi är inte gjorda för att köra bil, jobba på kontor, träna på gym eller bo i trånga lägenheter i stan. Vi är gjorda för något annat. Att leva i samklang med naturen och tystnaden.

Det är mycket möjligt att jag håller på att bli galen, men att fortsätta leva som jag hittills gjort känns inte som ett alternativ. Men hur tar man steget? Vad är det som saknas? Eller rättare sagt, vad ska bort?

Jag kan inte åka fem mil fram och tillbaka varje dag för att tillbringa åtta timmar om dagen i ett asfalterat industriområde. Jag kan inte ha ett arbete vars syfte och mening inte talar till mig.

Jag vill tillbringa mer tid med dem jag älskar och mer tid i trädgården och nära naturen. Jag vill cykla mera. Och jag vill ha den där kaninen som jag längtat efter så länge. Fånigt? Ren galenskap? Mig kvittar det vilket men vilken lättnad att äntligen nått denna insikt.

Tack till Madeleine Hessérus som skrivit den fantastiska boken "Till ISOLA". Varning! Bör ej läsas av den som trivs alldeles utmärkt med sitt hektiska storstadsliv och vill förbli ovetandes...

Puss på er!

Vackra Vättern

Dags att backa

2009-08-28T11:06:00.005+02:00

Det känns som att jag är tillbaka i februari, migränen sitter i från morgon till kväll och toppar med riktiga anfall då och då. Igår hade jag två attacker på samma dag. Den första kom när jag satt i bilen på väg till jobbet (och det blev återigen ett par timmar på en parkeringsplats innan jag kunde vända hemåt). Sedan gav det med sig litegrann men framåt eftermiddagen stegrades värken igen. Den gången var jag i alla fall hemma.

Utöver själva migränen så är jag extremt trött, det tjuter och susar i öronen, hjärtat bankar i bröstet så det nästan hörs och jag är skakig. Så OK, jag fattar, det är dags att backa innan jag kraschar.

Jag stannar hemma från jobbet idag. Jag har bestämt mig för att kompa ut istället för att sjukanmäla mig, för tanken på att behöva blanda in Försäkringskassan känns inte särskilt lockande. Jag ska koncentrera mig på att röra mig långsamt, prata långsamt, tänka långsamt (eller helst inte alls) och bara flyta igenom helgen. Förhoppningsvis räcker det för att jag ska fixa jobbet på måndag. Så nu får det vara nog. Ha en trevlig helg kära vänner!

Gör om, gör rätt

2009-08-27T13:46:00.003+02:00

Efter flera migränanfall i tät följd är det nu dags att backa bandet, ta några kliv tillbaka, gör om, gör rätt. Så.

Jag är fortfarande sjukskriven för att jag är sjuk.
Jag kan inte gå igång på alla cylindrar på jobbet.
Jag kan inte VAB:a, lämna och hämta barn på dagis som om det vore en baggis.
Jag kan inte ägna mig åt kvällsaktiviteter och annat socialt umgänge utan tuff, riktigt skithård, prioritering.

OK, då börjar jag om.

Spara krafter till livet

2009-08-26T08:50:00.002+02:00

Min största utmaning just nu är att ligga lågt på jobbet och spara krafter till livet.

Sockerbröllopsdag

2009-08-24T16:56:00.011+02:00

Så har vi firat den stora sockerbröllopsdagen. Först drog jag fram alla bröllopsbilder och visade för småkillarna. Herman suckade djupt och sa: -Där skulle jag ha velat vara med! Sedan bakade vi en riktigt smarrig bröllopstårta med grädde och bär som vi mumsade i oss utan problem.

På eftermiddagen dök farmor upp för att passa barnen och då drog Martin och jag till St Jörgens Park Resort där vi badade och bastade tills vi var alldeles mörbultade. Dagen avslutades med en härlig middag. En bättre bröllopsdag kunde vi inte haft.

"Ogräset" visade sig vara fina blommor

Många härliga år framöver

2009-08-23T10:42:00.009+02:00

Idag firar Martin och jag sexårig bröllopsdag. När man tänker tillbaka på de här sex åren så har det hänt otroligt mycket. Vi har fått två fina killar, flyttat till en ny ort, gett oss i kast med ett näst intill omöjligt husprojekt, vi bar bytt jobb och tjänst flera gånger och så till sist toppade jag det hela med en rejäl svacka i form av huvudvärk och sjukskrivning med tillhörande kraschad ekonomi (till följd av Försäkringskassans envisa nej-sägande).

När vi förra året firade vår femåriga bröllopsdag åkte vi till södra Frankrike. Det var första gången vi åkte iväg från barnen i flera dagar men det gick förstås bra och vi hade underbara stunder tillsammans på Rivieran. Då konstaterade vi att om vi klarat av fem år som gifta så skulle vi nog klara fem till. Vi räknade med att de värsta småbarnsåren var över, att bygget började likna något och att det framöver skulle gå lättare och lättare men det vi inte visste då var att Herr H (först Herr Horton men sedan Herr Huvudvärk) skulle göra sitt yttersta för att testa oss.

Men "Ha, ha, ha!" vi skrattar herr H i ansiktet och fortsätter vår kärlekssaga. Nej, det ska nog mycket till om något eller någon ska kunna splittra oss. Så räkna med att det blir många härliga år framöver, maj löv, det gör jag.

Femårig bröllopsdag i Södra Frankrike

P.S. Oj, när jag läser inlägget så inser jag att jag låter väldigt arg. Jag hade ju istället kunna skriva ett tårdrypande inlägg om hur mycket Martin betyder för mig och vilket oerhört stöd han varit ända sedan start men i synnerhet under min sjukskrivning. Men hur uttrycker man något så stort i ord? Dessutom så är jag nog lite arg trots allt, varför ska det vara så svårt? Kan vi inte bara få sitta på en uteservering vid havet och dricka rödvin och titta varann i ögonen? Det är vi ju så himla bra på (när det väl blir av). D.S.

Dåligt närminne

2009-08-21T20:14:00.006+02:00

Herregud vad jag är labil. Så fort jag mår bra och får en eller ett par värkfria dagar så tror jag på fullaste allvar att nu, nu äntligen är jag frisk! Sedan dröjer det inte länge innan jag faller ner i en grop och ligger däckad av huvudvärk och undrar, återigen på fullaste allvar, varför blir det aldrig blir bra?! Snacka om dåligt närminne.

Jag skulle bara...

2009-08-19T12:24:00.009+02:00

Har suttit och jobbat hemifrån halva min "lediga" dag. Inte bra, jag vet, jag ska genast sluta. Jag skulle bara...

Jag ligger lite högt på mina arbetade timmar den här veckan så jag får kanske ta och vara hemma i morgon istället och samla krafter till fredag. Jag vill ju inte ta ut mig, eller ännu värre, råka ut för en utskällning av Rehab-Bengt!

Lite lättare

2009-08-18T20:18:00.012+02:00

Så kom solen tillbaka och gjorde allting lite lättare. Det blev en sushilunch och tillhörande promenad tillsammans med en suverän kollega. En arbetsdag utan värk. Bra musik i mp3-spelaren.

Dessutom blommor med bud - till mig! Tusen tack vännen!!!

Nu är det bara att njuta av solnedgången och packa ihop sig för idag.

Sorgsen

2009-08-17T19:04:00.014+02:00

Jag känner mig låg. Jag är lite sorgsen och har lätt till tårar. Under hela min sjukskrivning har jag aldrig varit ledsen utan den enda gången jag möjligtvis har gråtit har varit av smärta eller frustration, men nu...

Jag är helt enkelt nedstämd och det är jag inte van vid. Jag har ju för vana att stoppa undan alla jobbiga känslor, slå bort det som kan vara känsligt och tänka på något annat men nu känner jag inte för det. Jag ska försöka vara lite ledsen och prova hur det känns.

Fast jag vet inte, så här långt är det inget vidare.

Dramatiskt och höstlikt väder passar min sinnesstämning

Man bara dööööööör.....

2009-08-14T17:47:00.009+02:00

Det bästa med att åka buss någon gång då och då är att sitta och lyssna på musik och idag var det James Morrison som fick håret på armarna att resa sig. Han har en helt fantastisk röst och man bara dööööööör.....

Please don't stop the rain by James Morrison

Guldkort till den svenska vårdapparaten

2009-08-12T13:52:00.013+02:00

Idag när jag kom till vårdcentralen för att träffa min terapeut så sa sköterskan i kassan:
- Det blir 80 kronor tack.
- Va? Jag har ju frikort, sa jag.
Men det visade sig att det hade gått ut och det stämmer ju med tanke på att det igår var precis ett år sedan jag var på mitt första läkarbesök.

Det är lite surt förstås att jag har blivit av med mitt "guldkort" till den svenska vårdapparaten. Å andra sidan är det skönt att inte ha något, för ett frikort (jag visste inte ens vad det var för ett år sedan) är ju trots allt ett kvitto på att man inte mår bra. Nej, nu får det vara slut med läkarbesök och frikort för min del.

Högkostnadskort

För exakt ett år sedan

2009-08-11T20:12:00.010+02:00

För exakt ett år sedan gick jag, efter många påtryckningar från min man, till vårdcentralen för att få hjälp med min huvudvärk. Jag hade trott att några semesterveckor skulle göra susen men när huvudvärken gav inte med sig det minsta under ledigheten så var det dags att ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag kände mig fånig när jag gick till vårdcentralen och jag trodde nog att läkaren skulle skicka hem mig med ett fnys och säga åt mig att stressa mindre. Till min stora förvåning så sade han (lägligt nog en neurolog) efter några minuters undersökning att jag hade Hortons huvudvärk, en sjukdom som kan dyka upp i 30-årsålder och som karakteriseras av stark smärta kring ögat. Han skrev ut ett recept på nässpray som jag skulle ta vid svåra attacker.
- Men går det inte att göra något åt det? frågade jag lite försiktigt.
- Nej, det försvinner vid 65 års ålder och det finns inget man kan göra förutom att mildra smärtan med nässpray.

Jaha, tänkte jag, då var jag inte i så dåligt skick som jag trodde. Jag stressar visst inte alls för mycket utan det här är ju något som bara dyker upp och som man inte kan göra något åt. Vad bra, då kan jag ju köra på som vanligt och bara ta nässpray när det behövs!

Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat på min inre röst och tagit varningssignalerna på allvar men jag ville inte det. Jag hade inte tid med det. Dessutom hade ju en neurolog sagt att det inte gick att göra någonting åt. Och det höll ju faktiskt i nästan tre månader till innan jag fullständigt klappade ihop...

Man kan ju fråga sig vem som har tid med ett års sjukskrivning? Inte jag i alla fall.

Jag som tagit det så lugnt idag

2009-08-10T18:41:00.010+02:00

Sådär ja, första arbetsdagen efter semestern avklarad. Det gick fint ända fram till klockan sex, då började jag känna värk i axeln som spred sig upp i bakhuvudet. Skit också, jag som tagit det så lugnt idag. Eller har jag det?

Hmm, få se nu, först jobbade jag några timmar, sedan iväg och för att uträtta ett ärende på stan, jag passade på att handla mat på hemvägen, när jag kom hem röjde jag upp lite brädor och plank som låg slängda på baksidan av huset, sedan förberedde jag middagen och så iväg på en promenad och då slog den till. Ingen spänningshuvudvärk här inte, utan näsan och ögat började rinna och den välbekanta värken över ögat satte igång. Bara att pallra sig hem, ta en Burana och gå och lägga sig.

Så jag får väl konstatera att jag inte tog det tillräckligt lugnt idag.

Småländsk älg...

Dags att börja må bra

2009-08-06T15:28:00.012+02:00

Semestern börjar lida mot sitt slut och på måndag är det dags att börja jobba igen efter sköna veckor både här hemma och hos släkten. Huvudvärken har mestadels hållt sig i schack så jag kan konstatera att med värktabletter i princip dagligen och sömntabletter då och då, så fixar jag att ha semester med mina killar. Det får väl räknas som godkänt?

Inför hösten så hoppas jag att jag ska må allt bättre och bättre och kunna trappa ner på den förebyggande medicineringen (Tryptizol) och även kunna dra ner på värktabletterna (Burana). Man ska inte äta värkmedicin mer än 9 dagar/månad enligt Mattias Linde på Cephalea Huvudvärkscentrum och för att klara det så behöver jag må avsevärt bättre än idag.

Jag funderar mycket över hur jag ska göra för att slippa värk och få en bättre hälsa på det stora hela och då tänker jag på sömn, mat, träning och stress. Sömnen är A och O, funkar inte den så funkar inte jag. En sömnlös natt innebär alltid värk dagen därpå. Att äta mer näringsriktig mat och komma igång med träningen hoppas jag ska leda till att jag blir piggare, lättare, gladare och att jag kommer att slippa spänningshuvudvärk. Jag har faktiskt skrivit in mig hos Viktväktarna och noterade (till min stora förskräckelse) att jag gått upp cirka 20 kilo sedan jag började få ont i huvudet för snart två år sedan. Lägg sedan till fem kilo som jag hade lagt på mig efter graviditeterna så har vi 25 kilo som ska bort!

Jag har hela tiden varit medveten om att det dragit iväg med vikten men har inte orkat tänka på det och när jag blev ordentligt sjuk så bestämde jag mig dessutom för att helt strunta i min vikt då det var fullt tillräckligt att försöka tackla värken. Så på sätt och vis ska man nog se min önskan att gå ner i vikt som ett friskhetstecken, att jag helt enkelt har energi att bry mig om min vikt, mitt välmående och inte minst mitt utseende. Det är helt enkelt dags att börja må bra. Jag vill få tillbaka den gamla Fia, mig själv.

Svårigheten med att sätta upp mål på det här sättet är ju att all stress triggar huvudvärk. Jag kan inte pressa mig genom att banta och börja träna som en besatt, det klarar jag helt enkelt inte, så det blir en utmaning att på ett lugnt och sansat sätt börja vända trenden. Men har jag klarat mig igenom den här fruktansvärda vintern så klarar jag väl lite till, så se upp där ute, nu är jag på gång!

Bråviken en härlig sommardag

Glad sommar!

2009-07-12T12:37:00.008+02:00

Sådär ja, nu börjar det ordna till sig igen efter migränanfallet i torsdags. Jag har känt mig trött och sliten samt haft en hel del värk de senaste dagarna men i morse vaknade jag nästan helt smärtfri. Jag tror att det var lite semesterpanik som gjorde att jag trillade dit i torsdags. Dels ville jag hinna färdigt med en viss arbetsuppgift på jobbet, dels började jag känna mig stressad inför semestern (hur sjukt det än låter) och dessutom hade vi byggarbetare hemma vilket i sig är ganska stressande. Det går liksom inte att låta bli att fundera över om de verkligen kan sitt jobb, om de jobbar tillräckligt fort och vad kalaset tillslut kommer att gå på...

Hur som helst så är jag färdig med mina arbetsuppgifter och börjar en fyra veckor lång semester i morgon, semesterplanerna är inte längre lika luddiga och gubbarna jobbar på bra och kommer att vara färdiga på måndag. Jag känner mig lite lugnare och därmed håller sig värken i schack. Lätt som en plätt. Gäller bara att inte göra slut på krafterna utan spara på orken, vilket i princip är det svåraste som finns!

Nu tar bloggen ledigt och startar igen i augusti. Glad sommar!

Bröderna B på riddarspel i Gräfsnäs

Migränanfall i antågande

2009-07-10T13:41:00.012+02:00

Efter några dagar och nätter med spänningshuvudvärk var det torsdag och jag skulle ta bilen till jobbet. Redan när jag satte mig i bilen så insåg jag att det skulle bli en tuff dag och jag tog en värktablett och hoppades på att värken skulle lugna ner sig. Det gjorde den inte utan ögat rann mer och mer, jag blev täppt i näsan och värken intensifierades. Väl framme på parkeringen utanför jobbet så insåg jag att jag inte var i skick att jobba men inte heller att köra de fem milen tillbaka. "OK, jag letar upp ett vilorum och vilar någon timme så kanske det vänder", tänkte jag och började promenera mot kontorsbyggnaden.

Jag behövde inte gå många steg innan jag insåg att det var ett riktigt migränanfall i antågande och att jag inte hade något att sätta emot. Alla ljud omkring mig kändes som ett sammelsurium av röster, synen började svika mig och jag fick anstränga mig för att hitta rätt väg bland alla korridorer. Dessutom började jag känna mig illmående, kallsvettig och benen bar mig inte riktigt. "OK, var är det där jäkla vilrummet? Är jag inte framme snart får jag lägga mig på någon toalett." tänkte jag och yrade vidare med handen för höger öga.

Så äntligen hittade jag vilorummet. Jag låste dörren, satte mig på den lilla britsen och famlade i handväskan efter en Zomig Nasal. Den beska smaken av nässprayen var hemsk men jag kände snart att den började verka, en pirrande känsla spred sig i armarna samtidigt som en ofantlig trötthet sköljde över mig. "Måste ställa in mina inplanerade möten" var det enda jag kunde tänka men samtidigt klarade jag inte av att leta fram rätt nummer och än mindre att prata. Jag ringde min man och sa
- Jag mår inte bra, kan du ringa och säga att jag inte kommer?
-Men vad var det som hände?
-Jag kan inte prata nu. Hej då.
Sedan la jag mig ner och sov... Tre timmar senare kunde jag skakig men utan värk börja ta mig hemåt för att lägga mig i min egen säng och sova vidare där. Tack och lov var det över för den gången.

Fyra dagar utan värktabletter!

2009-07-06T21:42:00.014+02:00

Hurra! Fyra dagar utan värktabletter - jag tror jag friskförklarar mig.

Under juni månad gick det inte en enda dag utan att jag tog minst en värktablett. Jag får gå tillbaka till den 25:e maj för att hitta en notering om en "drogfri" dag i min kalender. I början skrev jag ner precis hur mycket värktabletter jag åt men nu noterar jag bara om jag har klarat mig utan piller eller nässpray en hel dag. Det är liksom lättare att hålla ordning på...

2009-07-02T19:59:00.013+02:00

Japp, det blev en lugn onsdag och framåt eftermiddagen släppte huvudvärken (som jag haft konstant i flera dagar) och jag kunde sätta igång med min deckare Sjöjungfrun av Camilla Läckberg. Det hör ju svensk sommar till att plöja en av hennes böcker. Det är för övrigt ett gott tecken att jag läser för det betyder att jag inte är stressad utan har ro att sätta mig ner och läsa en stund.

Den lugna onsdagen gav resultat och i morse vaknade jag utan huvudvärk och har haft en toppendag på jobbet. Jag jobbade till och med över en timme (jag veeeet att det är förbjudet men jag hade verkligen kommit igång). Allting var på topp tills barnen skulle gå och lägga sig och en övertrött Frans satte igång att skrika. Jag klarar inte skrik, det bara smäller till i skallen och så får jag gå och lägga mig med en kudde för ögonen. Tur att M var hemma och kunde ta hand om Frallan.

Olidligt varmt

2009-06-30T18:58:00.008+02:00

Det är varmt. Olidligt varmt. Tack och lov har jag min "vilodag" i morgon och är skallen med mig så ska jag stanna i källaren och läsa en sommardeckare. Är den inte med mig så ska jag stanna i källaren och inte göra någonting.

Snorkel och cyklop är aldrig fel

Packa ner mig i sängen

2009-06-27T11:43:00.004+02:00

Den här veckan har jag lyckats jobba mina timmar och det känns som en seger. Däremot blev det kraschlandning fredag kväll och jag fick packa ner mig i sängen med lite Zomig Nasal. Fast det är väl helt OK. Nu gäller det bara att ta det lugnt i helgen och inte drabbas av solpanik och ge sig ut på en massa utan hålla mig inne, eller i alla fall i skuggan.

Lyxigt att ha sin egen hälsocoach

2009-06-24T15:16:00.013+02:00

Idag ringde Sofia på Aktiv vardag och frågade hur det var med mig. Jag kunde stolt säga att jag mår mycket bättre än i vintras och att jag numera jobbar 50% och därför inte hinner med promenaderna och avslappningen på torsdagarna. Däremot passade jag på att fråga om jag får vara med på yogan även till hösten och det var inga problem. Vad bra att få det stödet från Kommunen och tänk så lyxigt att ha sin egen hälsocoach!

Tack för all hjälp Sofia, du har varit och är ett fantastiskt stöd.

Vi pratade en stund om vikten av att lyssna till sin kropp och vem vet, med tiden kommer jag kanske att bli grym på det?

Vill inte le mot kameran

De läker smärtan i naturen

2009-06-22T19:25:00.013+02:00

Häromdagen så hade någon lagt en tidning i min brevlåda. Där kunde jag läsa en artikel om fyra kvinnor som gått en kurs hos Ingalill Tejder på Sjökullen och därigenom fått verktyg att hantera sin smärta.

Själv har jag varit hos Ingalill flera gånger för att meditera och jag håller förstås med en av kursdeltagarna om att "själen mår bra av att vara där".

Läs hela artikeln här: http://www.bt.se/nyheter/bollebygd/de-laker-smartan-i-naturen(1386288).gm

Trädgårdsdrömmarna blir mer konkreta

Glad Midsommar!

2009-06-19T20:54:00.004+02:00

Vi ställde in våra ursprungliga midsommarplaner men fick en fin dag på närmare håll med andra halvan av släkten.

Glad Midsommar!

Du vill nog se det här

2009-06-18T20:54:00.004+02:00

Idag när jag kollade mitt konto på Internetbanken så fanns där en ny summa pengar med noteringen "Dagersättning"...

...

...

...

Jag bara satt och stirrade på kontoutdraget en lång stund och bad sedan min man att komma och titta.
- Ja vänta, jag ska bara...
- Du vill nog se det här, sa jag medan ett leende sakta började spridas över mina läppar.

Nytt försök

2009-06-17T14:09:00.005+02:00

Jag mår lite bättre nu. Förkylningen är på väg bort och jag känner mig inte lika låg så i morgon gör jag ett nytt försök att ta mig till jobbet.

Det fina vädret gör saker och ting lite lättare

Jag vill krypa ur min kropp

2009-06-16T08:33:00.006+02:00

Mörka, mörka tankar... Tänk att det skulle bli en förkylning som till sist knäckte mig. Jag känner mig fullständigt misslyckad och är otroligt besviken över att återigen befinna mig däckad i soffan och inte ens kunna vara med mina barn utan tvingas gå och lägga mig innan dem. Värdelöst! Jag vet inte hur länge jag orkar ha det så här, när ska jag egentligen bli frisk? Jag vill krypa ur min kropp och hoppa in i en annan, starkare kropp. Tänk att få vara Anja Pärsson för en dag och ha så grymt starka benmuskler och bara köra järnet nerför backarna. Det vore nå't det, istället för att ligga här och ruttna bort medan livet utanför rullar på utan mig.

Stark kropp

Rutten fru

2009-06-15T10:01:00.004+02:00

Förkyld, förkyld, förkyld! Jag har inget som helst tålamod med att vara sjuk. Idag skulle jag ha jobbat men jag inser att det nog bara skulle förvärra min förkylning och dessutom smitta ner alla mina kollegor, så jag stannar hemma. Hur sjutton tidrapporterar sjukdom där man redan är sjukskriven för något annat?

Nej, nu kan det väl ändå få räcka? Hur länge ska min stackars man orka med en så rutten fru?!

Någon att räkna med

2009-06-11T11:02:00.013+02:00

Nu är det tio veckor sedan jag började jobba och idag kunde jag äntligen avsluta min första arbetsuppgift. Den har varit helt administrativ och jag har kunnat sitta för mig själv och klippa och klista i Word och Excel, ta fram rätt budgetsiffror och skapa snygga tabeller. Rätt så skönt egentligen.

De första veckorna var det en kamp bara att ta mig till jobbet och hem igen men de senaste fyra, fem veckorna har det gått riktigt skapligt. Min koncentrationsförmåga har definitivt blivit bättre och jag är inte längre så känslig för att vistas i stökiga miljöer eller delta i sociala sammanhang (som att äta lunch med mina kollegor).

Våren har ju dessutom innehållit många helgdagar så det har varit lite extra bonus för mig eftersom jag inte behövt jobba hela arbetsveckor. Jag har verkligen fått en mjukstart och det har gått ganska bra tycker jag. Visst har det funnits dagar då jag inte har klarat av mina timmar utan fått åka hem med en bultande skalle men på sistone har jag blivit rätt så bra på att vända värken. Jag bromsar i tid och backar så fort migränen drar igång. Många gånger räcker det med en halvtimmes paus och sedan kan jag återgå till det jag höll på med.

Nu känner jag mig starkare och är redo att ta mig an en mer krävande arbetsuppgift samtidigt som jag går upp till 50%. Ribban höjs hela tiden men det känns helt rätt, jag vill ge mitt yttersta och ärligt talat så tror jag att min arbetsgivare börjar tröttna på mig och min sjukskrivning. Nej, det kanske inte är sant men jag börjar tröttna på att hela tiden behöva särbehandlas på jobbet. Jag vill vara någon att räkna med.

Utsikten är fantastisk även när molnen tornar upp sig

Stänga av hjärnan

2009-06-10T15:19:00.008+02:00

Nej, idag blev jag inte pigg av samtalet med terapeuten men däremot väldigt lugn och avslappnad. Vi testade en avslappningsövning och jag blev totalt lugn i kroppen. Med lite övning så ska jag väl kunna stänga av hjärnan också och det vore ju en befrielse.

Jag slog till och köpte en CD-skiva

Förkyld

2009-06-10T10:12:00.003+02:00

Idag är jag förkyld. Vad intressant med lite omväxling gällande krämporna... Jag tänkte jobba några timmar hemifrån och sedan bär det av till terapeuten. Det är alltid väldigt roligt och givande så jag är säker på att det piggar upp.

Vågar jag hoppas?

2009-06-08T14:43:00.006+02:00

Idag fick jag brev från Länsrätten i Vänersborg angående mitt första ärende hos Försäkringskassan och de "bestämmer att Sofia interimistiskt ska beviljas hel sjukpenning vid det sjukfall som anmäldes den 14 november 2008 t.o.m. den 25 januari 2009 i avvaktan på länsrättens slutliga avgörande i målet."

Kan det verkligen vara sant? Har vinden äntligen vänt? Vågar jag hoppas?

Rödvin, mögelost och choklad

2009-06-07T15:15:00.001+02:00

I helgen bröt jag mot alla tänkbara förhållningsregler. Jag drack rödvin och åt både mögelost och choklad - och det var underbart!

Sjukpenningbeslut sena och dåliga

2009-06-04T12:21:00.010+02:00

Tänk om vi skulle få rätt mot Försäkringskassan i Länsrätten? Det går inte att beskriva hur ofantligt skönt det skulle kännas att till slut få rätt mot denna drake till myndighet. Jag vågar egentligen inte hoppas, för det gör så ont att bli besviken men en liten liten gnutta hopp om att rättvisa ska skipas har trots allt väckts i mig.

Idag kan man läsa följande i både GP och SvD:

Försäkringskassan har ofta otillräckliga underlag när den ska fatta beslut om sjukpenning. Dessutom är den sen med att sätta in insatser, skriver Riksrevisionen som granskat Försäkringskassans handläggning av sjukpenningärenden."Jag rekommenderar Försäkringskassan att säkerställa tillräckligt beslutsunderlag i ett tidigt skede vid varje beslut om sjukpenning. Försäkringskassan bör också analysera skillnader i beslut och handläggningstider mellan olika grupper. Ytterst är det fråga om de försäkrades rätt till korrekta och snabba beslut och likvärdig behandling", skriver riksrevisor Karin Lindell i en kommentar. //TT den 4 juni 2009

Läs mer på Riksrevisionens hemsida genom att klicka på länken:
http://www.riksrevisionen.se/templib/pages/NewsPage____1937.aspx

Arrgghh!

2009-06-02T15:44:00.004+02:00

Nu börjar jag tröttna på mig själv. Att hela tiden behöva tänka på om jag mår bra, dåligt eller mittemellan, varför det tar sådan tid att bli frisk, hur jag ska kunna må bättre, osv osv. Jag är riktigt trött på att allt kretsar kring min skalle, att jag hela tiden måste tänka på hur jag ska hantera varje ynka liten situation för att inte bli dålig. Arrgghh!

Tack och god natt

2009-06-01T17:53:00.002+02:00

Så var det bara att dra i handbromsen igen. Nej, så här roligt ska det visst inte få vara. Tack och god natt.

Grattis Meja på födelsedagen

2009-05-30T21:59:00.005+02:00

Idag är det en stor dag - grattis Meja på födelsedagen. Stort grattis går förstås även till hennes fantastiska mamma som gjorde jobbet och som numera har tre goa tjejer att ta hand om. Strålande!